Och det är här inne i de pugilistiska skallarna som vi lever... Och vi låstats vara bättre...Och vi låstsas att kopulation är passion...När det hela handlar om en skillnad som mellan sockerbitar och myrra... Det finns ingen kärlek kvar..Möjligen att den sorten, som människor enbart slösar på sin egna människa är, kvar...
Allt annat är simultanmasturbation...Den är den inget annan än kopulation kvar...Inget eldsmärke, Inga vansinniga heliga ömma svarta hål mellan pannorna
Fast om det vore sähär...Om inga andra små tecken på motsatsen funnes...Så skulle inte jag finnas här...Det finns trots allt Hela människor i världen...Hela, leende människor som kan rationalisera sina egna brott...
Berusning. I afton är alla narrar samlade. Jag har den största mössan. Det finns arton fingrar whisky mellan sinnet och vansinnet. Se på mig. Jag grinar vanmakt i badrumspegel. Flinar tänder som ramlar ur. Skriker tandlös skräck inför död och intighet. Be för mig. Jag har förlorat alla givar hittills. Nästa kommer jag att vinna. Oddsen är på mina hästar inatt.
Det finns arton fingrar whisky mellan sedligheten och sedeslösheten. Jag har stavat till flera horor än ni ens har tänkt. Jag har hela horstråk i min skalle. Ni har bara förnäma, pimpinätta oskulder, som korsar låren i tanken att det är gudligt. Men jag vet att även dessa lår brinner. Dock icke med lika stark låga som horornas. De är ärliga. De säljer sin brand istället för att låtsas skänka den.
Här brinner hela tillvaron av lår och poesi. Orden skriker drakar i människonatten.
Här bygger såna som jag katedraler av ebenholts för era nackars skull.
Här viger vi kyrkor åt det som finns i er ljumskes veck.
Må ni kasta era Stenar på mig. Må ni skrika Hädare och spotta i mitt ansikte. Må ni förbanna mig i all er Härlighet.
Ni vet att Gud vet att jag har rätt. Ni vet att Gud vet att kvinnors lår Är fulla av hemlig tillbedjan Ni vet att jag kommer att kasta svärdet över er När domen kommer
Jag är inte ung längre. Jag börjar känna mig som en sån som paddlar till New York och envisas med att fotografera Flatiron Building från basen. Så att det ser ut som vilken jävvla byggnad som helst. Trettiotvå år. Men i en del kulturer skulle jag inte klassas som torr bakom öronen. Hur jag betraktas i den här kulturen har jag ingen aning om. Den här kulturen förresten. Vilken jävla kultur. Här skulle man inte ens upptäcka kultur om den inte fiffades upp av Bert Karlsson, ställdes på en scen och filmades som en jävla dokusåpa.
Det är sjukt här. Som en jävla cancer sprider sig någon slags håglöshet över nejderna. Folk orkar inte leta sig djupare in i tillvarons mysterier än Gessle och Marklund. Fy fan. Sen undrar folk varför man är en sur jävel. Jag är den förbannade befälhavaren på dårarnas förbannade skepp. Att jag inte styrt hela skutan i kvav än beror bara på försynen. Försynen och T S Eliot. Men det vet han inte om. Han är död. Hoppas han brände Nobelpriset på nåt schysst.
Jag vet inte varför jag envisas med att hoppas på människor hela tiden. De är en annan ras för mig. Andra människor. Jag är inte kokett nu. Alls icke. Jag är bara helt främmande för den värld där folk verkar leva. Är det bara jag som har en hel jävla orkan mellan öronen som ständigt skriker åt en? Är det bara jag som tänker att det för helvetes satan måste finnas passioner i livet? Är det bara jag som ser den förbannade jävla skönhet som finns hos en industritomt i augusti? Tydligen. Vem fan ska jag då prata med? Prata förresten. Munnen lyder inte. Nånstans är en länk bruten. Skallen går för fort för tungan. Det enda jag kan kommunicera med är pappersark.
Jag vet egentligen inte vilken tid jag lever i. Är det här avsomnandets tid? Den tid då vi slutligen kapitulerar och låter oss vaggas in i ett mischmasch av sketen underhållning? Är det där vi är? Var fan är vår tids Rembrandt, Dali och Dylan? Var är vår tids konstnärer? Nånstans finns de. De gör som jag. Sitter och skriker blod hela nätterna och slår skallarna blodiga mot institutionsväggar om dagarna. Det finns någonting annat än att bli sedd för seendets skull. Det finns det att bli sedd för det man har att visa upp, det man har upptäckt. För att ge en jävla karta till de stigar man har hittat...
Vassa kanter. Minnets inneboende hemlighet. Det Som Gömmer Sig Där. Den avslöjade lögnens skam. Minnet. Berättelsen. Det som är riktigt och det som är historia. De två är ibland det samma. För jag gömmer mig kanske. Jag gömmer mig i minnets dunkelhet. Det finns något där. Det finns något i skräcken. Skräcken för det stängda rummet. Drömmarna om gråheten och Stolen. De tomma lägenheterna. Det finns någonting där. Hos T. Och P O som räddade mig. Modellplanet och Ts far. Köket. Nibble. Hallstahammar. Och den där gången när jag slog igen dörren och vägrade tala om varför. Hallstahammar. Slagen i magen. Dom där piskningarna. S I och den stulna pistolen. Alla tårar som gräts där. Hallstahammar. Du uppsvullna lik bland åarnas vassar. Din syster Kolbäck är precis som du. Bara mer rutten...
En till mig aningens närstående yttrade: ”Ja, du har gjort bort dig. Många gånger”. Då sa jag ingenting. Men nu känns det som förklaring tarvas. Även om jag inte har en aning om hon överhuvudtaget läser här....:
Ja, visst har jag det. Fler gånger än du tror och vet. Men sådan är narrens lott. För övrigt gör inte narren bort sig. Aldrig någonsin. Narren går in i bortgjordheten av fri vilja. Det är hans lott. Han är den helige galningen som låter er slicka era sår i hemlighet, som låter er sitta på parketten och se det ni är rädda för att vara. Sådan är Narren.
Så allt jag gjorde gjorde jag för mig. För att få er att skratta. För att slippa gråta. Att du tror något annat rör mig inte alls. Att du tror något annat förvånar mig inte. Att din fantasi är lika lång som avståndet mellan din panna och din nästipp förvånar mig inte alls.
Förstår du inte. Jag är fri i narren. Skrattet är min religion. Om man inte kan skratta måste man gråta. Och tårar är inte lika roliga som skrattet. Skratt och skrik är ganska lika. Men det är ändå en himmelsvid skillnad. I skrattet kan man lida med makt. I skriket är man maktlös...
På sistone har jag tänkt på mina synder. Hur jag än räknar, vrider och vänder Så hittar jag inga större. De som begåtts har begåtts mer av Lathet och oförsiktighet Än av elakhet.
Det måste vara en bra sak.
Mina synder är små och få. Nästan futtiga. Tror jag. Jag räknade dem igen. Alldeles nyss. De blev varken större eller fler. Men trots detta Är det ändå en skyldig mans ansikte Som stirrar ut från spegeln. Skyldig som fan. En missdådare.
Gatstenarna är kallare nu Än förra månaden. Hösten smyger sig in på scenen Som en stor befriare. Välkomnad av oss få Som hellre sitter i skuggan och beundrar ljuset Än sitter i solen och spanar in i mörkret.
Det är snart dags för långa promenader I överrock och hatt. Snart dags att andas frostig luft Och krossa döda löv under klackarna.
Ibland tror man att man ser en kvinna. Men bortom allt det där som syns bakom All förtvivlan, all smuts och all förväntan Bakom baksidan.. När man med spottpolerade glasögon ser henne igen Så står där en flicka.
Det är inget ont i det. Men jag vet inte om det därför Måste vara gott.
Hopplös är det vidrigaste Ord jag vet. Det är död och inget annat än död...
Den siste av Guds vita niggrer går till bussen. Solen tafsar på horisonten. Men ännu härskar månen och mörkret. Det i drömmen öppnade såret kommer snart att stängas. Den sista dagen kommer solen inte att gå upp.
Idag är inte den sista dagen.
Så kamma ditt sömntoviga hår framför spegeln. Låt regnet komma in. Täck över de grå ringarna under dina ögon.
Idag muttrar jag. Och kalla mig själv idiot. Jubelidiot. Alkolås måste införas på All kommunikationsutrustning. Nu. När jag inte muttrar och kallar mig idiot så spelar jag Led Zeppelin på vansinnigt hög volym. Ety riffet i Whole Lotta Love är världens bästa riff. I alla fall idag.
Imorgon är det den första september. Då kommer jag att vara lite glad. Hösten börjar då. Enligt min tideräkning. Vädret skiter jag i. Då är den här svettiga djävulssommaren officiellt slut. Må den fara i frid till helvetet.
Nån slags jävla residualångest i skallen. För mycket kemi. Åt helvete för mycket kemi. Låg som en sten på en sjöbotten. ”Quite lucky to be alive though” som Bob Dylan sa.
Helig höst. Det ska bli en Helig Höst. Som motpol till den här vidriga sommaren. Jag ska aldrig mera leva på det där sättet.
Alla människor här. Hela salongen full Av fjuttiga violiner
Det Finns inte ens ett eko Av något annat.
Vi Råbarkade Måste älska till pukornas brak Vi Råbarkade Har kärlekar som vulkaner Vi Råbarkade är de som lever I solen
För läxan är denna: Jag är kanske en annan än den du tror. Jag är kanske tiotusen galaxer mer Än den stjärnskugga du ser Jag är en Man. Bara en man. Inte en pojke. Jag kan aldrig mer vara en pojke Som skriver sötheter och låtsas att kärleken inte bränner. Jag är en man som vet att kärleken förgör och dödar och föder. Om detta kan jag skriva. Men det blir inga sötheter.
De ordningsamma är såna som Alltid betalar sina räkningar i tid. De ordningsamma är såna som stänger nöjesfälten på vintern. Vem har sagt att man inte kan åka karusell i snö? De ordningsamma är såna som säger åt mig att rycka upp mig, städa och växa upp. De ordningsamma måste ha trevliga liv. De ordningsamma lider aldrig av natterror utan sover den rättfärdiges sömn. Jag tror dom sover hela tiden. Det är jag som är vaken.
Det måste vara så skönt att vara en av de ordningsamma. Att ha ett liv som består av enbart praktiska hinder som måste övervinnas. De ordningsamma har psyken som hål. De måste ha det. Allting måste ju ramla rakt igenom skallen på dem. Eftersom de aldrig hänfaller åt grubbel. Mitt psyke är tydligen som ett kaffefilter. All skit stannar kvar och genomrinningen är långsam som fan. Jag har ett melittafilter i skallen. Ett sånt där klorblekt. Min skalle är miljöovänlig.
Jag är en sån där idiot som skulle ha mitt nöjesfält öppet på vintern bara för den händelse att nånnånnån kanske skulle vilja åka karusell i snön någon gång. Mitt nöjesfält skulle antagligen gå i konkurs. Fast det spelar ingen roll. Jag skulle ha öppet ändå. Mitt nöjesfält skulle vara gratis. Jag är inte en av De ordningsamma. Jag är en slarvig fan. Men jag inbillar mig att jag är en ganska god människa. I min värld är det värdefullare än ordning.
Nu har solen gått upp. Goddag på dig O sol. Du lyser rätt i mitt arma nylle. Det känns lite elakt. Men man ska inte klaga. Har jag hört.
Inatt när jag låg med fötterna högt och skallen lågt tänkte jag att kärlek är att älska någon trots allt, inte tack vare. Tack vare kan på sin höjd vara förälskelse. Då, i mörkret, kändes det djupsinnigt och sant. Nu, med solen i nyllet och reklam på tv, känns det lite löjligt. Men va fan. En löjlig djupsinnighet är också en djupsinnighet.
De ordningsamma vaknar nu. Äter frukost efter sin rättfärdiga sömn och tänker ut nya sätt att jävlas med såna som mig. Jag tänker gå och lägga mig nu. Och förhoppningsvis sova en stund. Kanske till och med fyra timmar om jag har tur. Jag skiter i alla som jävlas med mig. Ety jag inbillar mig att jag är en God Man...
Principiellt jävla hat. Som jag inte alls känner men känner att jag borde känna. Därför sitter det här. Tror jag. Odjuret. Svart och raggigt. Fullt av löss. Flinar och andas as i ansiktet på mig. Viskar och lockar och försöker inbilla mig att världen vore bättre om jag var en ond man. Att allt skulle bli bättre om jag bara hatade och badade i bitterhet och cynismer.
Om det är något jag hatar så är det odjuret. För att det skymmer all tanke och acceptans. För att det svär åt mig. För att det försöker få mig att slåss för något som inte går att slåss för. För att det försöker få mig att slåss om något som inte finns att slåss om.
För den här tillvaron är en förvirrande jävla slagghög av förbannade tillfälligheter som i bästa fall kan få en att dra på munnen över hur nästan subtilt humoristiskt den ändå är.
Det är där någonstans som skiljelinjen går. Mellan bitterhet och hat och Narrens Gapskrattande Väg. Odjuret vill ha bitterhet och hat. Jag vill vara en Narr.
Inbillningen är skallens lögn mot hjärtat. Inbillning gör en sjuk. Sjuk som fan. Sjuk i själen. Sjuk i kroppen. Sjuk. Sjuk och galen och paranoid.
Odjur och vildjur är inte samma sak. Vilddjuret är den frihet man måste ha i hjärtat för att överhuvudtaget leva. Vilddjuret är det vita. Odjuret det svarta. Billig jävla plattityd, jag vet, men jag är för trött för att komma på något annat.
Vilddjuret. Vildjuret ska jag släppa ut en jävla dag och låta det rusa fritt över världen. Det ska yla och skrika och kopulera som den vilda och friska best det är. Vill du klappa det....?
Det är höst snart. Någonstans känner jag att den här hösten är en befrielsens höst. Och inte bara för mig. Utan för alla dem runt ikring mig som behöver befrias. Hösten är alltid skön. Men den här hösten är en Revolutionshöst. Oktyabr så att säga. Även om tillvaron är högst pissig nu så tror jag på det här. När den här dödande jävla klibbiga sommaren släppt greppet om oss och hösten gör luften hög, klar och frisk så ska det tammefan revolteras.
Jag tänker dö en liten död snart. Jag tänker mörda den där sista resten av GårdagsVålnad som vägrar släppa strupgreppet på mig. Jag tänker döda den. Döda den och bränna den och förinta den. Sen tänker jag födas lite grann igen. Det har jag gjort förut. Flera gånger. Men det här är större än tidigare. Allt är större än tidigare nu.
Vette fan vad som hänt. Massor har hänt. Hjärnan vibrerar i skallen. Vålanden som inte vill dö antar jag. Men dö ska den. Och det jävligt plågsamt.
Skitångest i buken och bröstet och skallen. Rastlösheten sitter bara i benen. Jag har kusliga ekon i skallen. Stinkande lik från en förbannad gårdag som vägrar släppa greppet om en.
Idag kom jag på varför jag skriver det här. Varför jag skriver över huvud taget. Det är ju för att bevara förnuftet. För att inte slitas ner i något slags elakt helvete av icketanke och död. För ibland kan jag inte prata. Ibland fungerar inte den där satans kopplingen mellan skalle och mun. Ibland vill jag inte prata därför att jag inte känner för det. Och det är ju därför jag skriver. För att utveckla tankarna om man vill uttrycka sig lite snyggt. Eller som Mark Twain sa ”Alla berättelser är erkännanden av allting från en som aldrig gjort någonting”. Inbillar mig att det är lite sant det där.
Helvete vad jag vill sova. Men det går inte. Alla tips och goda råd är följda. Alla tabletterna är slut. Men intet. Bara den här förbannade ångesten som sitter still på mig. Och det mest jävliga är att jag inteinteinte vet var fan den kommer ifrån. Vad den kommer ifrån. De senaste åren har jag ältat om mitt liv med diverse psykologer tills jag bara ville spy på det. Jag tycker mig vara rätt klar över det. Vara rätt klar över hur jag hamnade här. Men vad fan spelar det för roll när den sketna ångesten bara härjar med en?
Förbannade jävla ångest som inte vill släppa. Mjältsjuk och skakig. Svavelgul jävla svartsjuka i ett hål i mellangärdet. Jag kan inte hjälpa det. Mitt fel. När man dödar något ska man döda det jävligt ordentligt och elda upp det och gräva ner det. Annars spökar det för en.
Den här jävla tillvaron. Som jag tydligen inte ser på samma sätt som alla andra. Det förstör mig tammefan. Ibland undrar jag om jag överhuvudtaget pratar samma språk som alla andra. Ibland tror jag att jag pratar om helt andra saker än vad folk tror och inbillar sig och hör att jag pratar om. Det är antagligen mig det är fel på.
Men jag vet inte. Någonstans i den här välden så har någonting förlorats och ersatts av en pretentiös ytlighet som en del inbillar sig är själsligt djup. Jag kan inte ta till mig det där. Jag kan inte leva så. Äkthet måste vara bättre och större än yta. Även om man inbillar sig att man ser under ytan. Oceanen är djävligt mycket mer än en blå yta. Den är tiotusen satans meter djup. Och däruti lever fruktansvärda varelser och goda jättar. Tydligen bor jag där också. Medan hela världen kajkar runt i jollar på ytan. Jag önskar att jag kunde klara av ett sånt kajkande. Men tyvärr. Ibland tror jag att jag är som en djuphavsfisk som kommer att explodera om den stiger upp till ytan. Som inte kan leva annat än på djupet.
Missförstå mig inte nu. Jag sitter inte här och spelar kvasiintellektuell djuping som kastar förakt på alla andra. Ty förakt ligger inte för mig. Det handlar snarare om häpnad över att människan aldrigaldrigaldrig verkar lära sig att boken icke skall dömas efter omslaget. Och inte heller dömas efter sin baksidestext som människor gärna förväxlar med innehåll.
Innehåll är nog det jag pratar om. Innehåll och mening. Substans. Eller så vet jag inte ett skit om vad jag pratar om eller vad jag tänker. Det brukar vara så.
I en annan tid och på en annan plats skulle allt kanske vara annorlunda. Men jag vet inte om jag vill dit. Ety om jag vore på en annan plats i en annan tid skulle jag inte vara jag. Och jag gillar jag även om jag är en hopplös fan. Man måste jobba med det man har. Inte det man drömmer om att man har. Låter tråkigt som fan tycker jag. Så jag skiter i det. Jag tänker fortsätta jobba med det jag drömmer att jag har. Skit samma. Om man lever i drömmar kommer livet att bli en dröm. Jag vet inte om det är bra eller dåligt. Men drömmar i allmänhet är bättre än den förbannade värkligheten ibland...
Det här jävla schaktet är som en grav ibland. Men i gravar sover man, så icke här. Somnar jag så är det drömmar om samma saker natt efter natt. Och inte ens dom slutar bättre än värkligheten. Jag har inget bättre liv när jag drömmer än när jag är vaken. Arma öde.
Egentligen önskar jag mig enbart två saker i detta nu. En isande kall, immig, trevlig, spritsig öl av vilken hyfsad lagersort som helst. Och ungefär 15 centiliter av Justerini & Brooks undergörande nektar. Ren. I ett stort jävla glas. Mina pretentioner är små inatt.
Men öllös och whiskylös är natten inatt. Trots en väldigt vacker fullmåne. Lika bra. Jag har ont i magen, ont i bröstet, ont i halsen, ont i själen. Om jag vore hypokondriker skulle jag alldeles säkert ha en obotlig sjukdom. Nu är jag ingen hypokondriker längre. Det har i alla fall pillren fixat. Halleluja.
Ikväll tänkte jag på att jag egentligen gillar att åka buss. Inte mycket till tankeverksamhet, det erkännes villigt. Men skyll inte på mig. Skyll på sömnlösheten. Skyll aldrig på mig. Ingenting är mitt fel. Aldrig någonsin. Jag är världens oskyldigaste man. Jag lovar. Och jag ljuger aldrig.
Jag läser Ett Moln i Byxor om och om igen. Den passar bra nu. Passar rent ypperligt bra. Passar som en skitig hand i en trasig handske...
Det är en underbar drog. Särskilt om natten. Att sitta alldeles stilla och låta röken från pipan stiga rakt upp. Det är en konst, piprökning, och om inte annat något att sysselsätta sig med när sömnlösheten kryper runt i ens arma skalle. Grus i ögonen. Men kanna efter kanna av gott, starkt té. Jag skiter i sömnen. Den kommer när den kommer. Tids nog.
Men man vänjer sig. Man vänjer sig vid att inte kunna sova. Man vänjer sig tammefan vid allting. Om inte annat så tvingas man att vänja sig. För att överhuvudtaget kunna överleva. Man böjer sig för den förbannade verkligheten som aldrig någonsin kan vara lika vacker som i drömmarna. Man böjer sig. Men om man inte gör det till någon vana kan man kanske både överleva och behålla stoltheten. Fast fan vet om jag har någon sådan kvar. Stolthet alltså. Ibland tror jag att det mest är inbillning.
För jag är en jävla slav under någonting som jag inte förstår. Någonting som rör sig i skallen och i bröstet. Som jag inte vet vad det är. Som jag inte kan formulera. Som jag bara kan känna. Jag vet bara att jag måste skriva Det. Vad fan nu Det är. Eller beskriva det. Eller skriva om det. Eller någonting. Om jag inte vore så usel på det, skulle jag måla istället.
Usel jävla levnadsklåpare man ska vara. Leva i någon slags inbillad stolthet som inte gör något annat än kväver en. Eller också är det påtvingad ödmjukhet som kväver en. Jag har inte riktigt räknat ut vilket det är än. Men båda är lika förbannat illa.
Jag har en tagg i bröstet. Men det skiter jag också i. Vad fan ska jag göra åt den taggen? Låt den ruttna. Det är allt den är värd. Pro Eto. Jag har lagt ner det. Låt det också ruttna i all sin patetiska värdelöshet.
”Du tror att det här är malariayra...Men det har hänt...” Som den Store Volodja uttryckte det.
Ibland undrar jag om jag inte skulle kunna vara ett jävligt elakt odjur. Om jag släppte allt det där om jag verkligen öppnade bröstkorgen på allvar. Om jag bara släppte allt. Hela fasaden, alla masker. Och släppte ut det där odjuret som jag ibland ser i spegeln. För att göra illa och bara hata och äta. Men allt det där, allt det där frösvinner bara under någon slags god skugga som jag har i mig.
Det handlar egentligen inte om något så enkelt som att inte ge upp. Det handlar om något så jävligt som att inte ens ha det alternativet. Det handlar om att inte Kunna ge upp...
Den här världen har huggtänder. Det är det första man måste lära sig. Den här världen har huggtänder. Den andra lektionen är denna. Du kan slå ut dessa huggtänder om Du vill. För världen biter dig inte. Det är människorna I världen som biter dig. Och människorna i världen kan du slå på käften så mycket du vill.
Men luras inte. Låt inga lögner träda över din vackra mun. Lova mig att bara slå när du måste, att bara slå när det är nödvändigt.
Annars ska du låta dina ljusa handflator hänga ner efter sidorna som öppna vapen. För det är det ärliga. Det är det ärofulla. Det är det sköna.
Det är aldrig världen som dödar. Det är människorna i den som gör det. Världen är bara en plats, en tyst duk som tillvaron målar sina streck på. Den färg som spillts i kaos har endast spillt av människor.
Glöm aldrig detta. Glöm aldrig att släppa in ljuset. Glöm aldrig att ljuset finns där, även om det är mörkt ute...
Den här natten skulle ha varit en ångestnatt... Nersupen och svartsjuk trodde jag att jag skulle ligga och skaka under en Mara... Skrikande som en nyfödd på väg mot ett krematorium...
Men så icke...Det är lugn här, vila, snart sömn...
Denna natt är en gåva...Jag var ganska säker att just denna natt skulle bli min sista natt...Att avdagatagandet skulle varit klart innan gryningen...Så som denna natt blev....Så är den en gåva...
Jag kommer att få sova inatt...Det var längesedan...Jag kommer att få sova och drömma on Världens Ursprung...
Jag kommer att vakna imorgon med skallen full av ord och drömmar om etthundra vackra kvinnor som tvättar vid en strand någonstans
Den här natten blev inte den Förgörare som vi båda visste måste komma om vi fortsatte in på Den stigen... Men vi fortsatte inte...Vi stannade och höll om varann och lät vårt tal förklara för oss och stjärnorna...Vi blev Friare och Närmare...
Är jag en gammalmodig jävel? Som sitter här och dravlar om kärlek och grejer? Ska man inte vara som en flyktig bekant yttrade ”Fan. När det börjar vispa i pungen är det ju bara att logga in på nätet och ragga järnet”. Det verkar rätt bekvämt att kunna tänka så. Men det kan inte jag.
Tro nu inte att jag sätter mig på några slags höga hästar och säger Fi Dong och tror mig ha högre moral än andra. Jag sitter aldrig på höga hästar. Jag sitter inte ens på låga hästar. Jag sitter inte på några hästar alls. Och moralen skiter jag i. Ety den leder oftare in i fördärvlighetens svarta kyrka istället för upplysthetens vackra tempel.
Men det är så. När man envisas vara en romantiker i den här betongvärlden. När man är född med för stora ögon som serserser allting. Då får man stå ut med platta fall. Då får man stå ut med hån. Då får man stå ut, helt enkelt.
För allt det där jag har. All bitterhet, allt hat och all avundsjuka. Allt det överskuggas av den där jävla anden som hela tiden är närvarande i mig. Den där förbannade Romantiken som lägger sig i och tvingar allt annat på knä. Jag kan inte göra något åt den. Jag vill inte heller. Har man en sång i bröstet är det mord att tysta den.
Men de flesta folks bröst är tysta, kvävda, mördade. Och de verkar inte bry sig om det. De lever och andas och förökar sig och dör. Allt inne i denna jävla bubbla som är tillvaron. Livet är Terror. Men det är en underbar Terror.
Jag kan inte se på livet som alla dessa andra. Där kön och känsla är två skilda ting. För mig är det ett enda Allt. Ett tillstånd är inte ett underbart tillstånd om det inte involverar både kropp och själ. Det låter ganska akademiskt och trist att säga så. Men jag är för trött för att utveckla det hela just nu.
Men det som svider i mig som spilld syra är detta: De kan förmedla sin värld till mig, jag kan förstå den utan att behöva eller vilja delta i den. Men när jag försöker förmedla min värld tillbaka, så finner jag att min värld inte ens förstås. Inte ens vill förstås.
Men så skit samma säger jag. Skit samma. Jag är en man som ser allt detta vackra i livet terror. Jag är en man som tar på mig det enorma arbete det är att försöka krönikera och bevara och förklara detta vackra för de som inte ser det. Och detta är en välgärning. Vore tammefan värt en medalj. Men jag begär inget sånt. Jag begär ingenting. Man får gärna håna mig för allt det här. Man får håna mig för att jag är en man som tror på kärlekens ljus, på godheten och den magi som faktiskt finns då och då. Man kan kalla mig gammalmodig, världsfrånvänd drömmare. Allt det skiter jag i. Jag tar alla invektiv som kastas mot mig och bär dem som medaljer istället för de jag aldrig kommer att få
Vi människor är djur. Men vi är djur som har valet att inte bete oss som djur. Vi kan välja att vara människor istället...Men få väljer den vägen...Fler hyllar djurets väg...Det gör mig bara sorgsen...
Gud grät när jag föddes Jag skar mig ut ur livmodern Med horniga naglar och Min tvilling åt jag
Gud skrek , min Mor skrek När jag reste mig på fjälliga ben Jag dödade min mor och åt hennes ögon Jag dödade ingen mer
Sen gick en tid Kontinenter bytta plats Och nu Är jag tillbaka
Dömd att se min hud Slitas i stycken varje morgon Dömd att få den fastsydd varje natt Dömd att låta åtta korpar Hacka ögonen ur mitt huvud Dömd att se ändå
Dömd för födelse... Dömd för modersmord... Dömd att Alltid vara Den Piskade...
Det är över nu. Vulkanen är kvar i bröstet. Men det gör ingenting. Den kommer alltid att finnas där. Det gör ingenting. Det är ett mycket vackert berg. Floden av eld rinner fortfarande i bröstet. Men det gör inte lika ont längre. Det blöder inte lika mycket längre. Det har inte läkt. Men nu är det ordentligt förbundet.
Jag är glad inatt. Glad för det som är. Tacksam för det som är. Jag är även sorgsen inatt. Över att stormen börjar bedarra. För även om det är en överjävlig demon till orkan som sveper över en, så är det en skön orkan, en skön storm. Men jag tänker inte sörja länge. Den kommer tillbaka. Gång på gång gör den det. Nästa gång kanske den stannar. Jag har ingen aning.
All denna värdelösa skönhet. Hela detta utbrott. All denna terror. All denna ångest. All denna smärta. All denna sorg. Helt värdelös. Ord till ingen nytta. Bortslösat. Fast det värdelösa kan man aldrig slösa med. Bara kasta bort. Jag är full av värdelös skönhet.
Jag är full av värdelös skönhet. Helt jävla oerhört full av all denna värdelösa skönhet. Jag har råd att kasta bort den. Jag har råd att ge den till vem som helst. För allt detta. Allt detta jag skrivit om här de senaste dagarna är inte alls bortkastat. Inte alls bortslösat. Inte alls. Det har bara ”stärkt de fina banden och gjutit kraft i själens alger och känselspröt” som den gode Ezra sade. Det som kommit ut ur allt detta är kanske inte det vackra som jag hade tänkt skulle komma ut ur det. Men det har fortfarande kommit något vackert ur det. Något mycket vackert.
Jag sörjer ingenting av allt det här. Jag ångrar ingenting. Jag är full av värdelös skönhet. Skönhet är alltid värdelös. Vad ska man med det vackra till? Jag borde vara full av siffror och kalkyler istället. Kunna prata som en försäljare istället för att försöka skriva som en poet. Jag borde vara full av säljbar kunskap. Jag borde vara en man som tänker i pengar istället för ord. Då skulle jag vara en uppburen man vid det här laget. En sån som glider omkring i en stilig bil och bär en stilig slips. Om jag vore den mannen skulle jag vara död.
För jag är helt uppfylld av värdelös skönhet och värdelösa ord som kanske inte ens betyder något för någon annan än mig. Men det skiter jag i. Jag tänker dansa som en dervisch och låta skönheten flöda. Jag tänker fortsätta älska allt och alla som jag vill älska. Jag tänker skriva tills fingrarna blöder.
All denna värdelösa skönhet är så underbar så det gör ont.
Jag tror det är dags nu...Jag tror det är dags att slita ut den här blodiga klumpen ur bröstet nu...Jag är glad att jag är i den sitsen att jag har hjälp...Tack Damen...För att du ställer upp....Tack för att du hjälper mig...Och tack för att du inte sprang iväg...
I Stokers Dracula säger Van Helsing något i stil med ”Vi måste vada genom de bittra vattnen innan vi når de ljuva...”
Jag vankar runt som en jävla luffare. Till de som frågar utbrister jag i ett ”Min konst skall förklara mitt livs excentriteter...” Jag tror inte ens på det själv. Men ibland är inbillning bra.
Fan, fan, fan säger folk om allt det här. Jag kan inte låta bli att tro att jag förstört något. Att jag gjort folk besvikna. Men i så fall är folk inte som jag trodde. Man ska inte lita på folk. Eller jo, det ska man. Man ska Alltid lita på folk. Man ska Alltid tro på det goda. Jag tänker fortsätta gå genom det här livet som en jävla naiv dåre.
För är det så att jag ser den här världen, ser på allt däruti på ett annat sätt än de flesta, så må det väl vara hänt. Jag begär inte att bli förstådd. Jag begär egentligen ingenting. Annat än möjligen lite hänsyn. För man kan inte sluta brinna när man en gång börjat. Eller nått sånt...
Förbannad ångest. Den sortens ångest som inte tabletterna botar. Maktlöshetens ångest. Den ångest man får av att veta att det inte finns Någonting man kan göra. Den sortens ångest som den där viskande rösten skänker en. Den där viskande rösten som hela tiden viskar HoppHoppHopp. Den som viskar att det kan ändra sig. Det kan bli bättre. Det kan bli annorlunda. Jag önskar jag kunde köra in en kniv i den där rösten.
För ingenting kommer att bli annorlunda. Jag har gjort fel igen. Som jag alltid gjort förut. Fel. Fel val, fel väg, Fel beslut. Jag tror det är därför jag står still. Har man gått in i betongväggen tusen gånger av tusen så är oddsen rätt taskiga för den ettusenförsta gången.
Du har gett mig Terror i skallen, damen. Absolut Terror.
Jag borde döda den här elden. Döda den en gång för alla. Men om jag gör det kommer jag att döda en del av mig själv. Och det vet jag inte om jag vill. För någonstans i allt detta, i hela denna jävla jättehärva så är det ändå en vacker eld. Och det vackra ska man vara rädd om. Inte döda.
Men det är antagligen bara jag. Bara jag som ser det så här. Bara jag som inbillar mig någon slags magi i kärleken. Någon slags mening med passionerna. För det är där knuten ligger. Allt detta är ju helt meningslöst. Uppenbarligen. Det finns inget hopp. Uppenbarligen. Ändå kan jag inte bara sluta. Som om det ändå någonstans skulle finnas någon mening med det hela.
Fel beslut. Men det var ju inget beslut. Det finns de som säger att allt detta, allt detta är världens sätt att lära mig något. Men vad fan ska jag lära mig från detta? Att allt är hopplöst och att mitt liv i en enda evighet kommer att vara en övning i meningslöshet? Att jag kan explodera hur mycket jag vill men det kommer aldrig att påverka en enda människa? Att jag egentligen, trots allt, är en ond vidrig man som inte förtjänar något?
Vad ska jag göra? Vad ska jag säga? Vad ska jag skriva...?
Det här är för stort...Jag är förvisso en stor och kraftig man, med en bröstkorg som en tunna och armar som släggor...Jag kan bära det mesta...Jag har burit en del stora saker förut...Men detta är så stort....För stort...Så stort att det kan slita hela mitt bröst i trasor...Och det jävliga är...Att jag egentligen inte bryr mig om det här bränner upp mig...Att jag inte bryr mig om, om det utplånar mig med all sin explosiva hetta...Att jag inte bryr mig om, om varenda atom i mig exploderar som atombomber...Det känns som om jag bara skulle le om det hände...Hur fan ska jag då kunna låta bli att explodera....?
För det måste ju sluta någon gång...Det måste ju gå över...En eld som inte får näring måste ju slockna...Och dö...Men...I mitt fall är det väl fråga om självfission eller något...Jag kommer att fortsätta brinna så här till det inte finns något kvar...Tills jag är komplett vansinnig...
Vartenda logiskt fiber i min kropp skriker att jag ska sluta...Att detta saknar allt förnuft...Att detta enbart är en övning i futilitet...Men just nu skriker jag Fuck that...! Jag tänker brinna som en jävla fyrbåk...! Som något som får själva solen att blekna...! Även om det är för en förlorad sak...!
Fan vet hur jag hamnade här...Fan vet hur en annan människa kunde bli till detta fruktansvärt stora...Fan vet hur det kommer att gå...Fan vet om jag inte redan är komplett galen...Fan vet varför jag inte bara ger upp...
Jag ser inte klart...Det är som om någon har skjutit skallen av mig med en kanon...All tanke är insvept i stora sjok av känslor...Det saknar helt rim och reson, vett och sans...Jag saknar vett...Jag är en stor vrålande jävla dåre som uppenbarligen inte fattar bättre än att bara låta mig slukas och brinna...Men jag har inget annat val...
För detta är enormt...Jag har faktiskt en vulkan i bröstet...En verklig vulkan...Ett helt jävla berg som är tusen meter högt och mullrar utav bara fan...En vulkan som kan sluka ettusen Pompejis...En vulkan som tammefan kan flyta hela kontinenter och sänka en miljon Atlantis...Och jag kan inte släcka den...Det enda jag kan göra är att låta den brinna ut...Hoppas att den brinner ut...Hoppas på någonting annat...Hoppas på förändring...Hoppas att Annorlunda kommer någon jävla dag...Hoppas...
Jag har feber. Själen brinner. Det är en nova i bröstet. Kan inte äta, kan inte sova, kan inte göra någonting. Annat än att sitta här och stapla bokstav på bokstav. Till ingen nytta antar jag.
För det är svårt att skriva om Det Där, som Majakovskij kallade det, det är inihelvete svårt att skriva om kärlek utan att bli högtravande och patetisk. Det är svårt som fan att skriva när man är kär. Allt jag vill göra är att bryta ut i hyllningssång på hyllningssång till Henne. Höja henne till skyarna och bygga monument i galaxerna över henne. Och jag vet inte. Kanske hör patetiken hemma i kärleken? Gudarna ska veta att jag känner mig patetisk. Gudarna ska veta att jag är patetisk. Men jag kan inte låta bli att känna att det finns ett visst hjältemod i det där. Att utan omsvep erkänna sin patetik och ställa sig naken och säga att man är en kär man.
Men det är som en feber. Skallen bultar. Herregud, jag önskar jag vore en riddare för 700 år sedan. Som kunde kämpa för henne. Men jag har inte rätt till det. Jag har inte rätt till någonting. Jag staplar bara bokstav på bokstav. Det är det enda jag någonsin varit ens avlägset bra på. Jag är en bokstavsstapplare.
Läser om det jag just skrivit och inser att det är precis så förbannat högtravande som jag inte vill att det ska vara. Men vafan. Ett Moln i Byxor är den mest fantastiska kärleksdikt som skrivits. Och den är högtravande, patetisk och helt jävla underbar. All annan jämförelse åsidosatt. Skulle aldrig falla mig in att på något sätt jämföra mitt klotter här med Molnet. Ety jag inbillar mig att jag är en ödmjuk man.
Men det slutar aldrig, allt det här. Skallen driver på sig själv i ljushastighet och skickar fram bild på bild, dröm på dröm, som är smärtsamt patetiska och larvigt löjliga. Jag borde stoppa dem. Jag borde upprepade gånger dunka min arma skallen i en betongvägg tills dess ljuv medvetslöshet uppnås. Men. Jag känner mina drömmar. Även i medvetslösheten skulle de komma smygande. Kittla och skrika all sin terror till mig. Viska om den underbara värld som kunde vara om den här världen vore en underbar värld.
Idag gick jag runt och letade efter tecken som jag vet inte är verkliga men som en del av min arma skalle önskar vore verkliga. Jag såg regnet forma bokstäver, hörde sånger spelas och till och med bilarnas färger och reklamskyltarna var hemliga meddelanden från Ödet och Hoppet. Det är precis så sjukt som det låter. Men det är en underbar sjuka ” Mor! Underbart Sjuk är din son...” som Majakovskij sa apropå den här jävla kärleken.
Jag slår mina stora händer för mitt ansikte. Det suddar aldrig ut någonting. Kärleken hamrar gång på gång sönder mig, mörbultar mig, misshandlar mig. Men det är antagligen bara livet eller något....
Vad gör man med hoppet...? Vad gör man med den där galna jävla bultande tanken i bakhuvudet som viskar om att man inte ska ge upp, att det kan bli annorlunda en dag...? Vad gör man med det...? Vad gör man när Annorlunda aldrig kommer...? Vad gör man när man går på samma grund om och om igen....?
Ger man upp då....? Vore inte det enklast...? Ge upp och bli cynisk och bitter och pissa på allt som är vackert....? Och jo...Det vore enkelt...Men det enkla ligger inte för mig...Inte den sortens enkelhet som kommer av lättja...Som kommer av att man inte slåss...Den sortens enkelhet pissar Jag på...Jag tror på den enkelhet som man måste kämpa för...Som man måste arbeta sig blodig för att kunna se och känna och skriva om...Den sortens enkelhet prisar jag...
Varför blir jag aldrig den där bittra och cyniska jäveln som det vore så enkelt att bli....? Varför ger jag inte upp trots att käftsmäll efter käftsmäll fås...Inte ens dom gånger livet dragit undan mattan för mig, kört över mig med ångvält och gjutit in mig i betong så har jag inte gett upp...Som en jävla idiot reser jag mig om och om igen...Och mottar samma smällar...Varför ger jag inte upp...?
Därför att hoppet är det sanna vackra...Hoppet är all jävla godhet som finns...Hoppet är det enda som är värt att slåss för...Hoppet är allt....Hopp om kärlek, hopp om att det där jävla Annorlunda ska komma, hopp om värdighet, hopp om att livet en jävla dag ska kunna levas skrattande...
Det är såhär...: Jag är en sann dåre...En av Kärlekens Dårar...En Narr...Och det detta har lärt mig är att kretsloppet är oändligt...Efter natt kommer dag...Och om det är en lång nattjävel så kommer dagen att bli desto längre...Jag säger att jag Vet detta trots att jag egentligen inte har en jävla aning, trots att jag inte mer än önskar och hoppas...Det är detta som gör mig till en narr...Till en av Kärlekens Dårar...
Sårade djur kryper in i sin håla och gömmer sig där, stannar där, läker och kommer ut igen starka och hungriga...Jag är inget djur...Vill inte vara ett heller...Men jag är i en håla lik förbannat...Men...Jag vet att jag kommer att komma ut...Kanske inte stark eller hungrig...Men ut kommer man alltid...Hela skallen är kärleksinfekterad...Man borde ge sig på ett epos om kärleken...En egen Pro Eto...En egen Om Det Där...Men om jag försökte så tror jag att det bara skulle bli en pastish på Ett Moln i Byxor...Och eftersom jag är en vandrande pastish i levande livet så försöker jag undvika att skriva sådana...Jag tvivlar på att jag lyckas...Men vafan...Man gör så gott man kan...
Ibland önskar jag att världen var annorlunda...Ibland tror jag att jag bara önskar för önskandets skull...Jag kanske tycker om att längta...
Snart är hösten här...Underbart...Hösten är ingen dödens årstid för mig...Hösten är när allting vaknar och världen blir vacker igen...Sommaren är en död årstid...Men alla tror att den lever...
Hela jag är invaderad av en annan människas armé...Det blir bara värre och värre...Jag kommer att få vada genom vansinne innan det här är över...Men Herregud...En sådan underbar människas armé kan jag bara kapitulera inför...Och låta härja fritt...
Ibland borde man egentligen falla på knä och tacka de goda Gudarna för att man har vänner som finns runt i kring en och står ut med en trots att man är en människa som står med fötterna i skiten och huvudet bland molnen...Med risk för att bli en aning gråtmild så vill jag bara säga Tack För Att Ni Finns...
Jag borde kanske ta tag i din skalle och skrika allt det här rakt in i ditt ansikte...Men därtill är jag en alltför stillsam man...Och rädd att det kanske skulle förstöra allt det andra...
Jag vet inte ens om jag skriver det här till dig...Eller i så fall varför...Eller om du ens läser det här...
Patetiskt...? Javisst...Men jag är full av patetik...Jag inbillar mig att det gör mig till en romantiker...Men romantiker brinner och slocknar sedan...Och tillbringar resten av sina liv fulla och patetiska, förbannandes romantiken för vad den gjort med dem...Om det är mitt öde...? Inte fan vet jag...Jag bryr mig inte särkillt mycket om det heller...Är det så så är det så...Vi är alla födda att vara blå...
Jag vet inte vad du säger till mig...Jag törs inte ta det på annat sätt än bokstavligt...Jag är rädd att misstolka alltihop...Jag vet inte om du förstår det jag säger till dig...Eller om du är en mer driven tolk än jag...Om du tar det på det sätt du vill att det ska vara istället för hur jag menar det...
Jag vet inte om du läser det här...Jag ska försöka sova nu...Inuti den här själen...Där allt, tillochmed lamporna, är genomsyrat av dig...
Du...Jag vet inte vad du är för mig...Jag vet inte vad jag vill eller kan vara eller är för dig...Jag vet inte vad du vill ha...Men du...Jag vet att jag vill vara någonting större än det jag är i din värld...
Du...Ibland läser jag på ryggarna av dina böcker...Läser och letar...Sätter ihop ord och meddelanden av allt som finns där...Det gör mig inte visare...Jag är en förbannat dålig tolk...
Jag är som en jävla karikatyr av Den Dåliga Sonen. En parodi på en slacker. En sketch om en skojare och en parodi på en tiggare. Ett företal om en förlorare.
Om ja bara gjorde något med tiden. Om jag bara gav fan i att sitta still och sen rusa i panik för att jag satt still. Om jag bara gjorde något annat än bara säga ”om jag bara”. Om ja bara vore kung över hela världen vore allt bra. Om bara någon läste det jag skrev skulle allt bli bra. Om bara jag vore rik och aktad och dyrkad och älskad av ettusen människor skulle allt vara bra. Om jag bara insåg att allt det där inte är något jag vill ha så skulle allt vara bra.
Ädelträ säger man. Bättre än annat trä. Förädlat trä. Skitsnack på hög nivå låter det mest som. Att såga av grenen jag sitter på är den enda träslöjd jag nånsin varit bra på.
Om jag bara vore 13 igen med all de erfarenheter jag har nu så skulle allt vara annorlunda. Problemet är att när jag var tretton var jag en annan, fröet till den jag är idag. Allt det där är skit. Jag tror människan ibland stänger in sig i cirkelresonemang bara för att slippa vara med. Om jag ställer upp ett problem som inte kan lösas så slipper jag grubbla. Om jag vore tretton igen skulle jag vara den trettonåring som blev jag. Men så länge jag kan hänga upp en massa skit på det kroken så kommer jag att göra det istället för att kasta ut det... Sånt skit är skit...
Men logik och skit och resonemang kommer man inte långt med...Gjorde man det skulle jag vara en jävligt uppburen medborgare nu.
Jag lever på utsidan därför att jag vill vara där, med alla andra utsidesväljare. Jag kunde ha valt att bli en lismare, en som ställer sig in, en som kryper. Jag kunde ha valt att bli en obstinat jävel som gapade och skrek om allt som ansågs åt helvete. Jag valde att bli en tyst fan som inte ens bevärdigade det jag ansåg åt helvete med ett svar. Egentligen var det rätt kul. Eller det är kul nu. Då var det fruktansvärt. Jag trodde på fullaste allvar att jag skulle dö. Jag gjorde inte det. Jag överlevde.
Det måste i alla lägen vara bättre att öppna käften och skrika än att hålla käften och lida. Sen må andra säga vad fan dom vill. Men så är det. Jag har hela tiden hävdat mitt oberoende. I själva verket har ju all skit kommit ifrån det faktum att jag inte vågat öppna käften av rädsla för omvärldens reaktion. Tystnad är bättre än utpekande. Liksom. Men skit ger upphov till skit, så att säga. Världen kan ta sig i häcken. Jag tycker så eftersom jag får den känslan att världen ber mig ta mig i häcken. Så den och alla skitstövlar som dväljes däruti kan gräva sig ordentligt i själva stolgången och kamma mittbena av smöret de får i näven. Jag tänker fan inte vara tyst längre....
Min panna är våt av svett. Nu är det väntan och sömnlöshet. Väntan och sömnlöshet. Ett recept för att sova. Ett för att klara av vakenheten. Inget där emellan. Slut på dessa jävla sömntabletter. Som en konsekvens sover jag inte. Vaken x antal timmar, vanligtvis på natten, dvala i x antal timmar, vanligtvis på dagen. Det är då den kommer krypande. Den där förbannade ångesten som grinar mot en med hela sin stora dödskallekäft. Blir man någonsin fri? Skiten sitter fast i en som gammalt tuggummi, skaver i en som en oändlig dissonans. Man undgår ingenting. Sitter och väntar. Vågar inte gå ut, kan inte gå ut för att man inte har sovit. Då loosar man kontrollen. Min panna är svettblank. Bachs cellosvit på stereon. Det är ungefär vad jag klarar en dag som denna när plikterna försummas och vakan gnager i en. En dag som denna när ingenting har blivit gjort och ingenting kommer att bli gjort. En förbannad jävla dagjävel helt enkelt. Svajig och ostadig. Ögonen ser ut som molnsjoken som rusar förbi. Jag väntar. På posten. På att posten ska komma med receptet som den gode Doktor Söder har skrivit ut. Det recept som kommer att ge mig gudomlig jävla sömn. Utan det vet jag inte om jag kommer att sova. Trots att jag varit vaken i 20 timmar nu så vet jag inte om jag kommer att få sova inatt. Sånt tär på en. Sånt gnager i en. Sånt tar bort en mänsklighet. Man blir rädd. Rädd för allt, rädd för sin egen skugga, rädd för människorna, rädd för världen. Skit. Och alla dessa jävla myndigheter som kräver saker av mig. Vad har jag gjort dem? De kunde väl för fan utföra sin jävla plikt och hjälpa mig istället. Arbetsförmedlingen kunde väl kanske förmedla ett jobb eller två till moi istället för att skicka moi blanketter som moi ska fylla i när moi är för trött för att fungera. Skit. Detta är sömnlöshet, ärade vänner och grannar, detta är den verkliga vakenhetens olustiga ansikte. Det som spänner under kraniet när man inte kan sova. Detta är sömnlöshet.
Jag har tänkt mycket på Att Skriva på sistone...Det är ett problem för mig...Varför skriver jag...Skriver jag för att bli sedd eller skriver jag för skrivandet...? Efter mycket grubbel är jag böjd att säga nummer två...Jag skriver för skrivandet...Detta gör mig glad...Om skrivandet bara hade varit en språngbräda för något annat hade jag blivit mycket besviken...Men så är det inte...Skrivandet innehåller så mycket för mig...Både som hantverk och som tankeventil...Men det som stör mig mest är min egen förbannade lathet och brist på disciplin...Jag skriver ner en tredjedel av det jag skulle vilja skriva ner...Och detta är ren och skär lathet...Lathet och det faktum att jag har sånt litet förtroende för renskrivning...Jag vill att orden ska flyta som honung och lava från pappret på en gång...Om jag kunde få in det i skallen att omskrivningar är nyttiga så skulle jag kunna få mer flyt i det hela...Sen är det ju detta med försörjningen...Kan man försörja sig på skrivandet...? Vill jag försörja mig på skrivandet...? Eller gör det skrivandet till enbart brödföda och inte konst...? Och kan skrivandet vara både och...? Det där är saker som stör mig....Men ett eko i mig skriker att Konsten är det viktiga...Konsten och att spara orden...Att sätta dem på pränt...så att de kan ”Skrika genom seklerna”...Där tror jag själva kärnan i skapandet ligger...Att låta nerver och blod, stål och slagg drypa från sidorna...Det som händer därefter är oviktigt...Kan jag få betalt för detta utan att kompromissa konsten så är jag nöjd...Tyvärr tror jag knappast att det är möjligt...Kapitalets makt och allt det där...Men ur Diktens synpunkt är det jävligt ointressant...Om dikten skrivs ner...Om den finns kvar någon annanstans än i mitt huvud så är det stora arbetet gjort...Om alstren sedan icke är marknadsmässigt gångbara säger Intet om dess kvalité...Men hurusom...Jag måste i alla fall göra ett försök att få ut mina ord på marknaden...Om jag bara gör det försöket så kan jag vara nöjd...Om det sedan visar sig att marknaden och världen icke är redo för mina ord so Fuck It...Med tiden vet jag att jag kommer att bli förstådd...
För det finns något här. I de bruna ögonen hos alla kvinnor som går in och ut ur rummen. Det finns något här. Det är det som får oss att andas och le. Det är det som får oss att leva. Det är det som leder oss in i det som är livet. Det vet jag. För jag är en som går genom atmosfären som ett litet barn. Jag är ständig förundran och ständig förlåtelse. Jag är det där leendet. Jag är alla supernovor. Jag är i era ögon hela tiden. Ni smakar världen, jag smakar den med er. Ni skrattar mot solen, jag skrattar med er. Ni älskar i sängar av honung, jag älskar med er. Det är där jag finns. I alla barnskratt. I alla skattjakter. I alla ögonblick av förståelse. Jag ler.
Hela världen är min. Och jag är hela världen. Det är det som är förståelse och längtan. Längtan dit man inte kan komma. För om man kunde det så skulle man inte längta.
Att handla mot sin egen vilja. Att drivas in i motsattheter av sitt undermedvetna. Att inte besitta förmågan att utöva sin frihet, sin förmåga att välja, att förolämpas av sitt undermedvetna. Att inte kunna tillåta sig själv att handla på det sätt och i den riktning man själv vill. Att vara i konflikt med sig själv. Detta är jag nu. Jag är en fånge hos mitt undermedvetna. Jag vill men tillåts icke. Detta är en paradox. Mitt undermedvetna är jag själv. Alltså tillåter icke jag mig själv att handla på det sätt jag vill. Men eftersom jag själv är den kraft som driver mitt eget handlande är det således jag själv som hindrar mig själv. Allt detta är ingenting annat än en skammens förbannelse. Som jag kastar över mig själv. Jag skäms. Jag lider av Skam. Jag lever i den hela tiden. Men. Jag har ingenting att skämmas för. Jag har gjort fel. Jag har sårat. Jag har slungat lögner ikring mig. Men. Jag har icke gjort något som föranleder en skam av sådana ofantliga dimensioner som jag känner. Allt är skam. Alla handlingar jag gör är skam. Allt är en orsak till skam. Därför kan jag ju inte göra någonting eftersom alla handlingar ofelbart leder till skam. Men samtidigt så Vet jag att det icke är så. Jag har inte en enda anledning att skämmas. Alla mina handlingar kan bara leda till gott. Allt måste vara handling. Man måste leda sig själv. Man måste bära grimman, men det är även man själv som sitter på kuskbocken.
Nu lägger jag av...Lägger ner, spikar igen, drar för...Fuck Off...Jag vill inte ha fler käftsmällar...Två på lika många dagar...Nu lägger jag av...
Ett stort och gott hjärta har jag...För mig är det värdefullt...För alla andra verkar det inte vara värt ett skit...
Jag slåss mot bitterhet och cynism varenda dag...Och fastän världen fortsätter pissa kubikmetrar på min arma skalle så tänker jag aldrig låta de två spökena vinna...Detta är något mycket värdefullt hos mig som ni inte vill se...
Ni får leka utan mig...Jag är slut, pantad, kalkad och såld...Låt mig vara...Lämna mig ifred...
Jag är en passionerad man...Lågmält passionerad förvisso...Men ändå passionerad...Min kroppshydda må påminna om en gorilla parad med en stridsvagn...Men denna kropp är ändå en man...En man som älskar och känner så mycket...För mycket...Jag må se för djävlig ut...Men mina tankar är mycket vackra...Trots allt detta är jag bara en lavoar för er...En ryggdunk och ett tack är uppenbarligen allt jag kan förvänta mig...I bästa fall...
Men jag behöver mer...Mycket mer...Och ni slänger bara bort allting ni har på sådana som inte förtjänar det...På mig vore det inte bortslängt...Men...Som sagt...Jag är trött nu...Jag orkar inte försöka förstå det där längre...Vill ni mig något så sitter jag här...
Så om du nu inte betyder något. Varför skriker jag? Om jag betyder något. Varför är du där? Och vad betyder det att min bröstkorg blöder av fasa och svartsjuka? Och vad betyder alla album? Och vad betyder minnet?
I den korridoren sitter jag. Minnets spegelsal. Lyser mig fram över volymer av tid med ett enda ljus.
Om man skrattar åt mig? Javisst gör man det! Jag skrattar åt mig, så varför skulle inte ni?
Blodet är fullt av gårdag.
För det finns sinnessjukdom i släkten. Sinnessjukdom och dryckenskap. Synder i massor. Men inte i släkten. De synder som begåtts Är mina och Endast mina.
Bråttom. Bråttom att födas, bråttom att leva. Bråttom till grav och historia. Bråttom till ingenting alls.
Senare kanske jag sjunger för dig. Kanske. Om jag har tid, ork och lust. Och om du vill lyssna.
Konstgjord martyr. Sitter och stirrar. Fjant och Trams!
Men när jag föddes, har jag berättat detta?, när jag föddes hade jag ingen segerhuva. Bara en narrkåpa. Tyvärr. Ingen kejsare. Bara en fattig narr. Men. Om du bara lyssnar på en enda sak jag sagt, så lyssna på detta: Kejsardömen dör, slaktas, går under...Men skämtet kommer alltid att finnas.
Men om allting är vad det verkar. Och ingenting är som det skulle kunna vara. Varför gråter jag då? Äter jag din ångest, ditt lidande som syndätaren äter den dödes mat? Bär jag dina skulder inatt så att du kan sova ren och fri?
Något skar genom fasaden ikväll. En rodnad. Du tappade blicken. Den flackade. Du förklarade dig, svarade på en fråga som icke ställts. Skam ekade. Som om det skulle behövas skam...
Skam över den som inte hyllar kvinnan....!....Piller och spiritus är min drog dujour...Det och grönt senchaté...Till detta en vacker Jensenpipa stoppad med Peterson University Flake....Sålunda är jag i ett mycket lite nirvana...Dock kemiskt....Men även kemiska nirvanan är nirvanan...Man tar vad man får...
Lår är skulpturer som vaktar hemligheten...
Patetik, jag vet...Manlig patetik ävenledes...Men va fan...Det är ju allt jag har...Min patetsiska tanke om dessa hemilghetens väktare...Således är patetiken inget annat än jag...Och jag står ut med att vara patetisk....Jag står till och med ut så mycket att min utståndelse i sig dödar all patetik och döper den till hjältemod...
Min skalle svänger fram och åter till den musik jag njuter i afton...Den store Chet Baker som talar om att vi är födda att vara blåa...Så så är det....
Ni fnittrar åt mig...En gigantisk man som sitter försvarslös och försöker tala om för er vad ni är för honom...Ni fnittrar, fnissar, stundom även gapskrattar....Men det är OK...Jag har breda axlar...Jag kan ta det...
Piller gör så jag ska sova...Piller ska göra mig lugn...Piller gör inget annat än att få mig att skrika efter era lår, efter era hemligheter...Bara efter er....För att få höra en enda stavelse som bara är min...
Allt detta stavas ensamhet...Men det gör mig inget...Det är inte sällskapet jag söker....Utan ensamheten tillsammans med någon...Det är en himmelsvid skillnad.......
Jorden snurrar om och om igen...Jupiter svävar sin bana med omedveten majestätik....Vi vet om dem....Men vi känner ingen av dem...
Så för att avsluta...Jag är en man av många ord...Jag kan dem alla....Framlänges och baklänges...Trots detta finns det inget annat sätt att säga det....: Jag börjar bli kär i henne............Jag börjar bli kär...I henne....
Kontakten med nuet är en svag slöja...Mest på grund av tabletterna...Alltskit jag stoppar i mig...Sömnen är inte som den engång var...Det gör mig arg och trött....
Ibland vänder jag mig mot fönstren och ser på världen...Det verkar inte vara mig värld...Det är skrikarna värld...Krämarnas....Livsstilar och ickehändelse...Vilken köndis visar bröst....Och hur ska vi en orka bry oss...Det har hänt ettusen gånger...Men det är upprepningen som blir vår död...Vi är predestinerade för upprepning...Alltnig går runt....Nu går det bara snabbare...Fördelen med detta är antagligen att slutet kommer att komma med en jävla fart och sopa allt rent från skit...
Vi har tidningar, med människor som skriver...Om andra människor på andra tidningar som skriver om hur dom träffas...Höjden av kretslopp...Men det är utan syfte....Att pissa i ett glas med sugrör fyller ungefär samma syfte....
Meningen i språket går förlorad...Förvisso har ordet i sig en melodi, en sång, en rytm...Men dessa ord är ju så mycket mer än dessa nynnade skalor...Att ta ifrån orden deras betydelse är ett brott om man kallar sig poet.....Därför att det ä märgen som är det viktigaste...Att översätta lyriker och författare överhuvudtaget är en välgärning som bör belönas med mängder av monetära medel för sin fortsatta utövning...
Sången i orden må vara både vacker och harmonisk...Den kan till och med säga oss något...Men det är ORDEN i sig själv, i sitt innehåll som är kanonkulan som skall krossa icketänkarna skallar....Och det, bröder och systrar är en ljuv musik....En ljuv desharmonisk musik...
Det finns en sång i varje dikt...Men den är inte där för att sjungas...Den är där för att skapa en våg av vänligt vatten för de innebörder orden föder när de talas...För det är orden som befriar, tröstar, älskar, river murar och ger den makt som krossar makt...
Poesin förmedlar abstrakta tillstånd...Känslor som inte bara formuleras ur ett utslängt ord...Utan känslor som ligger inbundna som miumier i allt det kring den...Det må vara Tonering, färg, form, formattering...Det ursprungliga ordet ligger där och födslovärker med sin mening...
Därför måste jag säga att Ordet är mitt vapen...Det runt ikring är möjligen logistik och camouflage...
Konsumtionssamhället kommer att konsumera sig själv...Äta sig själv i en enda stor kannibalistisk fiesta...Det är det enda rimliga...Det enda alternativ som finns kvar...
Bilder...Hela världen och vardagen är full av bilder...Jag stod i snabbköpskön idag...Där var dom...En hel väg full...Skrek åt mig...Så Här Skall Du Vara Om Du Vill Vara En Hel Och Sann Människa...Men jag är inte med längre...Jag orkar inte...Alla ljuger...Alla vill ha mina pengar...Jag är ingen människa för dom...Jag är ett konsumtionsmönster...Och det orkar jag inte med mera...Jag tänker ta mig fan inte sälja min mänsklighet...
Ge mig ett enda falskt och producerat budskap till och jag exploderar...Hela det här samhällsbygget börjar likna en hink med lös avföring...Med den skillnaden att en hink exkrementer är smakfullare...Och framför allt ärligare...Exkrementer ljuger inte...
Jag tror inte på er längre...Ingen av er månglare...Ni visar mig en värld som inte finns...Som aldrig kommer att finnas...Det är ingen vision om något bättre, vackrare, rättvisare...Det är bara skit...Det ni visar är så tomt att inte ens ni kan tror att det finns...Men ni vill ha mina pengar för den världen...Ni tror ni kan lura mig...Ni tror att pengar är världen...Men den världen som ni vill sälja lever inuti er och ni lever i den i ständig incest...Världen enligt er är er produkt och ni är en produkt av den...Ni rövknullar er själva tills ni är så jävla ömma i arslet att ni tror på era egna lögner...
Ingen renhet får finnas skriker ni...Allt är till salu bara priset är rätt...Men snart kommer det ni skriker bara att eka i sin egen tomhet...Bara att vara en stillsam efterklang av den rymdfis ni är...Jag orkar inte vara med mer...Jag tänker inte lyssna mer...Er värld är inte min...Den är inte någons...Möjligen er egen...Då säger jag som så...Ni kan få leka där bäst faen ni vill...Jag går nu...Jag reser mig från sandlådan och går...Jag orkar inte ens se er längre...Dra åt helvete...Jag tänker dra mina revolvrar och skjuta er om ni följer efter mig...Konsumtion är idioti...Det är egentligen det enda budskap samhället verkar ha idag...KÖP För fan...
Det är något fult som pågår....En marknadsifiering av allt...Ett sätt att klämma in hela det väldiga livet i något så trångt som ekonomiska termer...
Men...Här är en grej...Vi slutar...Vi slutar köpa...Vi slutar köpa det som vi inte behöver...Revolution för fan...!...Vi tar tillbaks verkligheten...! Vägra konsumtion tills dess konsumtionen bara är en av andra mänskliga aktiviteter och inte tvingas på oss som något som lögnaktigt kallas Livet Självt...Allt som säger annat är propaganda...Allt som säger annat är lögn...
