Det var som om en hemlig kultur slog upp porten till sitt innersta Sanctum, där när fyllan upptäcktes. Alla ritualer, supen i spetsglas, ölen som immade kall frost på svala glassidor, den skramlande iswhiskyn som verkligen porlade nedför halsen som en irländsk ren och klar bäck. Varje fest var en solklar karneval i fyllans allting övertagande vansinniga, lysande, ruskiga, rusiga, helt briljanta karusell.
Vi var kosmonauter på väg mot de okända rymder som fyller insidan av skallen. Vi var som upptäcksresande som bröt ny, obeträdd mark. Vi var oerhörda och omätliga. Vi var grandiosa och storartade. Vi var kort sagt samma snoriga valpar som i alla världsliga jävla tider upptäckt alkoholens kameraderi för första gången. Det är egentligen inte unikt alls. Men samtidigt helt jävla lysande unikt.
För det var vi som upptäckte det där. Det var vi som lät våra arma själar marineras i underbar sprit för första gången. Det är klart det var oerhört. Detta underbara hade aldrig hänt oss förut. Hela universum ändrade form där och då när ölkapsylerna pyste hemlighetsfullt och löftesrikt och snapsar porlade ner i kylda glas. Det var en fantastisk upptäckt som banade väg för takklättring, midnattskurtiserande, broderliga samtal om livet, vrålande saluter till livet och kvinnan, underbar musik och enorm humor. Man fick för en kort stund leva mitt i det där rövarbandet uti själva Sherwoodskogen.
Det där pågick i år. De stora fyllornas år. De enorma festernas år. Ett smärre liv levt mellan korkens öppnande och bakfulla förmiddagar. Men det ebbade ut. Alkoholen slutade glänsa. Den slutade vara mysterium och blev...Nöje och smak. Jag antar att vi växte upp. I alla fall lite. Jag ska inte säga att jag saknar de där dagarna. Ingenting skulle kunna få mig att vilja ha dem ogjorda. Men jag är glad att de ligger bakom mig. Numera är den ytterst sällsynta brakfyllan mer att betrakta som olycksfall i arbetet än önskvärt euforistadium.
Jag älskar fortfarande alkohol. Dess förmåga att lyfta smaknyanser till gommen, dess förmåga att slipa bort lite grann av vardagens vassa och gråa och hårda kanter. Men fyllan har förlorat sitt mysterium. Den är utforskad framlänges, baklänges och tvärs över. Hårt och radikalt utforskad. Ibland via smärre blodviten och krossat lösöre. Den är utredd till fullo av mig och mina forskar/kosmonaut-kolleger. Vi gick ytterst grundligt till väga. Vi fick en hel portfölj full med erfarenheter och nojor att ta med oss. Tack, O Alkohol, för denna ynnestgåva utan vilka våra jämmerliga små korta men långsamma liv alls icke skulle ha varit de samma.
Jag saknar inte de där enorma fyllornas år. Men ibland, när den lilla och stilla fredagsölen sänks, så kryper det upp en smådjävul från reptilhjärnan just precis när ölen landat i magen och börjat sprida sitt klara gyllengula ljus över tillvaron. Den kryper upp där på axeln och flinar och säger: Nu jävlar kör vi. Ge järnet. Shoot, man, shoot! Jag brukar aldrig lyssna på honom.
Men det är kul att se att den fan lever i alla fall.
