Om mig

Mitt foto
Pugilistisk Poet och Fanatisk Romantiker...

fredag, december 31, 2010

To pray the sinner's prayer...

Nyårsbön.

Låt detta bli tankens år.
Låt detta bli dikternas år.
Låt detta bli året då de knutna vänsternävarna åker upp ur byxfickorna.
Låt detta bli frihetens år.
Låt detta bli konstens stora år.
Låt detta bli den goda känslans år.
Låt detta bli året då vi ser mot himlarna.
Låt detta bli magins år.
Låt detta bli året då hopplösheten dör.
Låt detta bli året då icketanke och fördumning ställs i skamvrån.
Låt detta bli de klara blickarnas år.
Låt detta bli de höga himlarnas år.
Låt detta bli året då vi ställer oss upp.
Låt detta bli de friska skrikens år.
Låt detta bli det första av de goda åren.
Låt detta bli den framsträckta handens år.
Låt detta bli den klara viljans år.
Låt detta bli stjärnornas år.
Låt detta bli kyssens år.

Amen.

måndag, december 13, 2010

I can see for Miles

Miles och hans gyllne trumpet har betytt mer för mitt liv än jag egentligen insett. Det där sorgsna ylandet är ingenting annat än intellektets eget jävla mantra. I de där ensamma tonerna finns det ett upphöjt tänkande som är Zen och ingenting annat.

Det är tillblivelse i Miles musik. Som siluetten av en mycket stor stad mot natthorisonten. Det finns löften där. Och faror.

Det tog tid för mig att förstå vad jazz egentligen var. Miles hjälpte mig mycket med det. Han var alltid den stora känslans pedagog. Det han visade mig var att jazz är att andas och att låta blodet flyta taktfast och vredgat och att hjärtat är själens största muskel.

När han talade med mycket lugn röst genom det där guldhornet i `Round midnight insåg jag att jazz inte alls är svårt. Det är att lyssna som är svårt. Att bara lyssna på hur trummorna lägger pulsen i det som sen blommar ut i en vacker kropp. Att bara lyssna.

Det är inte alls svårt.

Miles talar alltid med lugn röst. En del av det eviga simmar fortfarande någonstans mellan irisen och ögonvitan på fotografierna. Ur högtalarna rinner Stuff på hög volym med Hancocks piano och Carters bas.

Mitt emellan dem finns det där lugna andetagen från Miles trumpet som balanserar tillvaron och som faktiskt pumpar blodrött livsblod rakt in i själen.

Det är inte alls svårt.

torsdag, december 02, 2010

Winterlude, this dude thinks you’re grand...

Vintergryningar är stilla, så stilla. Solen smeker horisonten med tysta händer innan den visar sig.

Det är som att höra musik med ögonen.

De talar till mig, dessa vintergryningar. De talar i glasklara toner till mig. De sjunger till mig. Det är musik i allt jag ser och hela världen är stjärnfall av välljud. En vintergryning är som tjugofemte Goldbergvariationen när Glenn Gould spelar. En vintergryning är bara klingande klockor och vackra strängar.

Det är som att höra musik med ögonen.

Solen skriker när den multiplicerar sig i snötäckets prisma. Den dränker världen med sin lyckliga, skinande, vrålande röst.

Det är som att höra musik med ögonen.

Andedräkten stiger som tyst sång från allas läppar. Träden står nakna och sträcker sina bedjande fingrar rakt upp mot den där oerhörda oändligheten som är himlen i december.

Det är som att höra musik med ögonen.

Det är så vackert, så ändlöst, så ljust att till och med kylan som gräver sig in i kinderna är som en gammal vän.

Det är som att höra musik med ögonen.

Och just där, just då, när gryningen byter plats med dagen och solen drar sina saffransfingrar över nattens rygg, just där, just då, mitt i gryningsmusiken är jag lycklig för en kort sekund. Just där, just då spelar inte det faktum att vår tid här är så kort någon roll. Just där, just då spelar inte räntan och skulderna någon roll. Just där, just då är världen bara en kaskad av toner och allt är bara nu och bara ljus och bara här. Just där, just då är det som att höra musik med ögonen.

Som att höra musik med ögonen.