Det finns ingen bättre liveplatta än denna. Det är bara så. När Bob pluggar in och stampar igång Tell me Momma exploderade musikhistorien.
"And I know that you know that I know that you know, tell me something aint right…"
Och det som talar till mig är den där spöklika orgeln som klättrar uppför skalorna och tävlar med gitarren och hur virveltrummans skinn är som en sargad rygghud och hur Dylans dervishrusiga röst skär genom mörkret.
Det finns egentligen ingen liveplatta som är större än denna. Det bara är så.
Den är som ett godståg fyllt med skallerormar, amfetamin och honung. Den vackraste silvertunga ni någonsin hört tillhör faktiskt Bob Dylan. För det han skriar ut på just detta vax är inget annat än ren och skär ärlighet. Nåt som är så jävla sällsynt i liveplattornas värld. Det är ren desperation ni hör. En Dylan som är fångad i folkgitarrernas eko, som har blivit Kodakreproducerad som Protestens Konung, som blivit karbonkopierad som den som skriker mot etablissemanget. Men vad det gäller är att han alltid varit större. Han skrek inte mot etablisemanget…”It used to go like this, now it goes like that”…Han Skrek Mot Alltet. Och det är viktigare än att bryta mot en dogm eller två. Viktigare än att bryta en norm eller två. Viktigare än att låta sig vaggas in i förutsägbarhetens trygghet.
Därför att ni skall veta detta. Bob kunde ha surfat på vågen. Bob kunde ha sagt ”Jag skall bli min generations budbärare” och han hade levat för evigt och sjungit The Times They Are A-Changing vid lägereldarna. Alla hade trott på honom. Men sade Bob: Varde min sanning i ljuset? Klev han upp på alla pekpinnehästar och sade: Hör, jag har sanningen? Nixum. När hela världen satte på honom snaran som folkpoet så stoppade han i kontakten och lät rundgången skrika ut protesten mot etiketterna.
Och ingenstans blir det tydligare än på Live ´66. Den första delen smeker en. En akustiskt gitarr. En ensam röst. Men han fintar oss, den gode Bob. För när den andra delen börjar så börjar den i dysfunktionell disharmoni. Ostämda gitarrer ylar ut sin övergivenhet i natten. Vilsekommna orglar ropar ut sin övergivenhet. Sen kommer Bobs stövel och stampar in hela amfetamintåget. Och han gör det inte på det sjävklara sättet genom att helt enkelt citera sig själv i en av sina hits i elektriskt tappning. Han gör det i Tell Me Momma. Där han själv upplyser oss om tveksamheten i hans företag, där han själv skriker om att det han sett det har vi sett och det vi sett har han sett, men att allting ändå skriker ut sanning…
"0l' black Bascom, don't break no mirrors
Cold black water dog, make no tears
You say you love me with what may be love
Don't you remember makin' baby love?
Got your steam drill built and you're lookin' for some kid
To get it to work for you like your nine-pound hammer did
But I know that you know that I know that you show
Something is tearing up your mind.
Tell me, momma,
Tell me, momma,
Tell me, momma, what is it?
What's wrong with you this time?"
Det bara är så.
