Jag minns att jag alltid häpnade över stråkarna i Eleanor Rigby och förundrades över Yellow Submarine. Det där sticket med en massa hamnljud och båtvisslor fick mig alltid att fnittra.
Jag minns att jag kunde stirra på det där fascinerade Voorman-designade omslaget hela tiden medan skivan snurrade. Från Tax Man till Tomorrow never knows satt jag med ögonen stint fixerade på det där fantastiska omslaget. Jag fick inte vända skivan själv. Det var en delikat manöver som endast fick utföras av en vuxen. Vilket alldeles säkert var helt rätt tänkt. Den automatiserade pick-upen på vår vita Philips var ett tekniskt underverk som inte riktigt var designat för barnfingrar.
Hur gammal kan jag ha varit? Tre, kanske fyra? Jag minns att vi hade svarta läderfåtöljer med kromben. 1976 kanske? Jag var runt fyra år och lyssnade på den där musiken. Jag hade ingen aning om vilka Beatles var eller vad de sjöng om. Jag hade ingen aning om den tekniska studiobriljans som uppvisades på skivan, med baklängesgitarrer, ekon, effekter och en massa andra studiotricks. Jag hade ingen aning om vad orden betydde. Jag hade ingen aning om att det där sista spåret, det där med med de tunga, bultande trummorna, den där låten som alltid fick min lilla pojkkropp att alltid gunga långsamt i takt med musiken, var ett av den psykedeliska rockens portalverk. Jag hade ingen aning.
Vad jag visste var att jag gillade det. Vad jag visste var att den där musiken kittlade min ryggrad och lät vibrationer av välbehag passera genom min andäktigt lyssnande lekamen. Vad jag visste var att det fanns magi på den där svarta kakan som låg inuti det där underbara omslaget.
Ibland räcker det så. Inga ingående analyser behövs, ingen expertpanel behöver tillkallas, ingen forskargrupp tillsättas som utrönar vilka influenser som skapade vilka ljud och vilka ord som betyder vad. Ibland räcker det med ett barns oskyldiga öron som släpper in ljuden utan ett uns av erfarenhet och bara låter dem husera där i huvudet och sprida allt det där vackra som alltid kommer att finnas i verkligt bra musik. Ibland räcker det.
Den där skivan har hängt med sen dess. Hela tiden faktiskt. Mitt förhållande till den har kanske akademiserats en aning, vilket har tillfört helt andra dimensioner än de som uppskattades då. Vilket alls icke är oävet, eftersom skivan är ett rent och glimrande stycke tvättäkta rockhistoria.
Den står i skivsamlingen i alla möjliga upplagor. Nu för tiden är det mest CDn som spelas. Men den mest älskade är ändå vinylen. Just den där vinylen som jag höll i mina små pojknävar. Den finns kvar. Nävarna med. De är större och grövre och en aning mer slitna än de var där i Uppsala för snart fyrtio är sedan. Jag sitter inte längre i en av de där krombenta skinnfåtöljerna, utan i en stor, bekväm, modern Ikeasoffa.
Jag är ganska långt ifrån den där pojken som inte ens behövde använda alla fingrarna på ena handen för att visa hur gammal han var. Men när hörlurarna åker på och McCartney räknar in med guttural långsamhet så jublar ändå den där pojken nånstans djupt inne i den vuxna kroppen.
För ibland är det så. Man behöver inte förstå för att inse skönheten. Ibland räcker det med att bara känna den.
Ibland räcker det att bara känna den...
