Fösta gången jag hörde Dylan var jag fjorton. Plattan var Infidels och platsen var Tunboskolans musiksal. På gammal hederlig vinyl sprakade det sådär magiskt hemtrevligt innan trummorna började och Jokerman rullade igång. Sen kom rösten. Den där rösten: "Standing on the water, casting your bread, while the eyes of the idol with the iron head are glowing ..."
Då visste jag ingenting om vad det där betydde, att det handlade om att göra sig fri från synd, men det spelade ingen roll. Vad jag visste så fort jag hörde det där var att det betydde Något. Det var den viktigaste läxan. Att musiken kunde betyda något, att ord kunde ha större mening och berätta mer än bara historier. Det där öppnade en massa dörrar i skallen på mig. Saker som jag inte ens hade anat uppenbarade sig sig där och då. Jag insåg att den fanns poesi i världen.
Jag minns att jag fick låna hem den där skivan och att ett mycket intensivt lyssnande tog vid. Den snurrade om och om igen på min gamla vita Philipsspelare.
Sen fortsatte det bara. Nästa platta jag lyssnade på var The Times they are a-changing. Det var så allvarligt allt som sades på den skivan. Allt var allvar. Från det strama svart-vita omslaget till det blodiga allvaret i i sångerna. North Country Blues, The lonesome death of Hattie Carroll. Och så titelspåret. Det var viktiga ord som berättade saker för en absolut oskyldig ung man. Jag började läsa. Tog reda på en massa om sextiotalets USA, om segregationen, om depressionen, om Woody Guthrie.
Sen brakade det loss på allvar. Då lade jag Bringing it all back Home och Highway 61 Revisited på skivtallriken. Och jävlar. Där fanns inte bara det där allvaret och den där ärligheten som ligger i nästan allt Dylan gör. Där kom även visionerna dammande över prärien som en helt vansinnig flock bisonoxar. Mr Tambourine Man och Gates of Eden fullkomligt sprängde den där stackars pojkskallen i bitar. Det fanns Ord! Ord som var viktiga, ord som var stora, ord som sade mer än de betydde. Det fanns visioner och drömmar! Och dessutom fanns Like a Rolling Stone där. Låten med universums absolut mest fantastiska intro.
Jag började, mycket tafatt, fumla runt i Dylans fotspår. Så mycket det nu gick när man var en näpen liten gosse fastspikad i en liten bruksort i mellansverige. Men jag försökte i alla fall. Jag läste allt jag kom över om och med Bob, satt hemma på pojkrummet med gitarren och ylade och hamrade fram låtarna från "The Bob Dylan Songbook" som lånades om och om igen på Hallstahammars stadsbibliotek, jag drog vidare bakåt i tiden, till vad det nu var för ställen Bob kom ifrån och hittade Rimbaud, Baudeliare, Beatpoeterna och Kerouac. Det var väldigt formativa år för mig. Mer än jag trodde. De där åren definierade på sitt sätt det som sedan blev hela min idévärld.
Alla sidospår till trots så fanns alltid Dylan himself kvar i närheten. Lyssnandet fortsatte och det kändes som om det fanns oceaner att ösa ur. Diskografin var enorm och jag började ett tålmodigt skivsamlande.
Under perioder blev jag en ganska extrem och lite fanatisk Dylanolog som satt nätterna igenom och spelade bootleg på bootleg bara för att jämföra låtarna. I mitt huvud pågick en ständig diskussion om vad det betydde att han helt plötsligt ändrade en vers i Tangled up in Blue efter fem spelningar på en turné för att sedan gå tillbaka till den ursprungliga efter ytterligare fyra konserter eller vilken version av It´s alright ma som egentligen är den bästa. Jag lusläste biografierna om och om igen. Nagelfor Writings and Drawings tills den nästan brändes fast på näthinnan, kollade på Don´t look back i slow motion bara för att verkligen se allt. Och spelade Bobplattor. Bara Bobplattor. Under ett par år var garanterat nittionio procent av det jag lyssnade på Dylan.
Till slut blev det hela mest inkrökt samlarvurm. Någon slags jakt efter svar som inte fanns eller som Bob egentligen inte ville avslöja. Till slut tappade jag lusten för det där olustigt närgångna nyfikna nyckelhålskikandet. För det som i slutändan fanns kvar var musiken. Och orden. De viktiga vackra orden. Det slog mig att upphovsmannen som sådan kanske inte var så viktig. Att man kanske inte behövde veta allt om allting. Att det kanske räckte med att lyssna. Bara lyssna på vad han faktiskt sade.
För det är ju trots allt det som är det viktiga.
Vad han verkligen säger och vad han verkligen gör och visar oss.
Hur han spottar ut "Play fucking loud!" på Live66.
Hur ödslig och övergiven han låter i Lovesick.
Hur desperat han låter i Shes your lover now.
Hur vackert rösten spricker i varenda jävla låt på Hard Rain.
Hur naket naiv han är i Bob Dylans Blues.
Jag kunde fortsätta hur länge som helst egentligen. Den där Dylanologen bor tydligen kvar nånstans i någon affischtapetserad vrå av min skallen. Men det tänker jag inte göra. Allt som behöver sägas säger Bob själv.
Glöm inte det. Och glöm aldrig: "To live outside the law you must be honest..."
Happy Birthday mr Dylan!
