Jag har alltid vaknat på hösten. Ruskats ur sommarens dävna dåsighet. Det är som om mörkret får mig att se när jag slipper kisa mot solen. Jag andas lättare, lyfter blicken från asfaltsdammet och låter frisk luft strömma över ansiktet.
Jag tycker om det där namnet. Slaktmånad. Det är som en uppmaning i det. Skär bort det där döda köttet från dig. Slit gårdagen från kroppen och släng den åt helvete. Låt det där döda förflutna ruttna och res dig upp mot den där oändliga himlen. Res dig upp som en fri människa.
Stjärnorna kommer tillbaka i oktober. De tar tillbaka himlen om nätterna. Andromeda stiger långsamt med sin disiga gloria. Jupiter marscherar röd och stor i söder och Orion ska snart stiga över horisonten. Hela natthimlen kastar ljus över oss. Ett hemligt ljus som vi aldrig ser på sommaren.
Hösten är så vacker. Som en mässa i världens största katedral. Bladen är altarljus. Och i den där första kalla vinden hörs en kyrkoorgel. Toccata och fuga i oktober. Det är en helig månad.
Det är tid för död, tid för vila, tid för stillhet. Tid att se hur tillvarons slut hålögt stirrar tillbaka från spegeln. Tid att tänka på sorgband, radband och doften av multnande jord. Tid att stanna, räkna, gissa hur många timmar, dagar, år man har. Tid för död.
Men den död som kommer om hösten är en tillfällig gäst. Det vet vi. En vår ligger redan strax bakom horisonten och väntar på att födas, på att sprida nytt liv över världen igen. Vi vet att allt kommer tillbaka. Livet försvinner aldrig i höstens död. Allt kommer tillbaka. Ur mörkret kommer ljuset att bryta fram igen och vara lika nytt för dig som den dag du föddes. Det vet vi. Det är en mycket vacker vetskap. Det är vetskap som ger en människa hopp.
Oktober kommer stor och röd. Med sig bär hon det där mörkret som är så nödvändigt. Det där mörkret som får oss att tända ljus, det där mörkret som låter oss veta vad ljuset är.
Jag tar på mig höstmörkret som en bekväm gammal rock och bär det som ett hemtrevligt minne. Går ut under de där katedralshimlarna, låter blicken irra över trädens siluetter, över Sirius, över det svarta vattnet i älven. Flanerar, promenerar, plockar upp en kastanj som jag låter försvinna ner i fickan och smeker den mörka sidenytan som ett hemligt minne medan jag går.
Jag andas och tänker på det jag aldrig får glömma, aldrig någonsin glömma; att spåren av jord i mina händers linjer inte kommer från det jag begravt, aldrig från det jag begravt. Utan från det jag planterat.
Bara från det jag planterat.
