Min hand är full av sammet och ettusen kärlekar. Ändå knyter jag den gärna, gör en näve av gjutjärn. Får någon måste slåss. Någon måste slåss mot all denna död som sipprar fram över världen. Någon måste slåss och skrika ”det är kärleken, inte pengarna som betyder något”. Någon måste inta alla podier och talarstolar för att förkunna ”passionerna är Livet och De Levande Stjärna”. Om ingen gjorde detta skulle allt vara död och vanvett.
Jag är en sån som ger mina knutna nävar till detta. Jag vill, men jag gör det inte bara därför. Jag gör det för att jag måste. För om jag måste vara en levande i en värld där pengarna styr. Så kan jag inte leva mer. Och jag tänker inte dö. Jag tänker inte dö. Jag tänker slåss med mina knutna nävar till Ni dödar mig, till Ni försöker döda mig. Och om Ni lyckas, så tänker jag dö med ett leende. Därför att det är så här : Mitt enda hopp i detta liv är att en enda gång skriva en enda dikt som rör vid enda människa. Det är det enda. Gör jag det kan jag dö i frid. Gör jag inte detta så är hela mitt liv en stor tomhet, även om Ni betalar mig för att låta bli att skriva.
Baby don´t you holler, baby don´t you shout…Bejbi…För det är där vi är…Allihop...Vid hörnet...Och väntar på Mannen...Sen må han eller hon ta sig vilket jävla uttryck som helst...Vi kommer att stå här och vänta...Som pavlovska hundar med dregel i mungipan...Och vänta...Lydiga små soldater...För allt vi behöver är ju Bara En Fix...Bara En Fix till...Sen kommer allt att bli bra...Sen kommer allt att flyta...Sen kommer allt att bli solsken...Glass och ballonger och solsken....
Det är skit...Riktig skit alltsammans...Det är skit...Ren oförfalskad skit som flyter i våra vener...
Spåren i Min skalle är gitarriff...Kommer alltid att vara...Har alltid varit...Gitarriff...Dissonanta så att Ni aldrig ska veta åt vilket håll Min Mössa är vänd...
Men det är inte därför jag hatar...Jag hatar för att Ni slutat tänka...För att ni slarvar bort all den vävnad ni ändå har i skallen...Det är Icketanken jag hatar...Inte er...Jag har aldrig hatat er...
Det är egentligen det jag pratar om. Passioner. Den där tankens revolution som ändå finns i tillvaron. Långtifrån alla dessa jävla dokusåpor och tvkanaler och kvällstidningar och slitet för den förbannade brödfödan. Livet är så mycket större än så. Man talar om socialitet. Om social kompetens och jag vet inte fan allt. Det enda det handlar om är att böja sig. Att låta världens piss forsa längs din rygg medan du böjer dig. Det är det det handlar om. Att inte böja sig frivilligt.
Passionerna. I digress. Men det är ofrånkomligt. Jag tror det är bra. Jag tror att det tyder på tankeflykt. Men passionen. Det där om livet. Det vackra, det tusenfalt förfulade men ändå ståndaktiga livet. Och i livet är passionen, ofrånkomligt förenade i all evighet. Man får bara inte spotta på detta genom att låta sig fördummas.
31/10 2004 Inatt är jag denJAGADE det vekar SÅ...HelamitIheM ÄRÖVERFALLET AV RikTIa Demoner Fasta fytande men ändå konstanslösa Jagg är dopad. På mina stillisa, för att ja nånh gång inlans skafåfåa ut ordentkjikMisstänkere (röutom jag då) att kmepoiga asöken oh halkcvareser smyger oj grin ggm. Dom ä’r bokom mmmmimm rllllllllllllllklllllllllllllllllllllllllllgg hkel tisenmm.....nyss såg jhag n troj ´, AONM WETT FOR SON FOFR FÖRRRRRRRRFFFFFFIII-4
Det är natt över världen. Alla människor sover i små, små rum. Detta vet jag. Moln på himlen. Man kan inte ens stirra ut i evigheten. Men precis som jag vet att människorna sover så vet jag att hela jävla galaxer snurrar runt därute. Tanken svindlar. Natt och jag sover inte. Jag sover aldrig. En gång sov jag i trettio år. Jag tänker inte somna igen. Inte ens när jag dör. Jag ska brinna, brinna, brinna som en supernova. Jag Är en supernova. Jag är passionernas Pascha, Vildhetens Valkyria och Motståndets Mästare. Jag sörjer inte längre alla år jag sov.
En gång kunde jag flyga. Det var när jag var barn. Dom slet av mig mina vingar och trodde att det skulle få mig att krypa. Men jag kröp inte. Jag flög lik förbannat.
Jag vet inte, men jag tror inte att jag någonsin kommer att passa in bland människorna. Deras små, små liv, så innehållslösa och passionssaknande. Jag vet att jag inte vill passa in där. Jag kräks på det som är där. Jag spottar och pissar och expulderar i största allmänhet över det som finns där. Det är absolut tomhet. Inte rymdens tomhet, ety den har sin egen poetiska, storslagna skönhet. Detta är en tankens tomhet. Detta är en tankens tomhet som skrämmer mig. Dessa människor lever sina liv mitt i denna öken av ingenting. Dessa människor lever och överlever i detta ingenting. Dessa människor har inte ens kapacitet att förstå att det de tror är någonting är ingenting. Dessa människor är så känslolösa att inte ens deras egen dödlighet sänder en kall kåre längs deras ryggrad. Jag kan aldrig passa in där. Jag Vill aldrig passa in där. Om jag så skall leva resten av mitt liv i fattigdom och trasor så kommer jag Aldrig att Vilja passa in där. Jag har inte ens ork att håna dem. Jag har inte ens ork att tycka synd om dem. Jag har egentligen ingen vilja till detta. De är de sanna döda. De är de mest fasaväckande döda. De är de döda som inte vet att de är döda. De är vålnader, klädda i kött och blod, döpta i Jesu namn. De är de levande döda. De är världsätarna. De är de sanna förgörarna av all tanke och liv. Må de dö tusen dödar för sin icketankes skull. För det är den här världen. Den lockar in oss i icketankens stinna buk. Den retar oss att låtsas tanke om ingenting. Denna värld är Pengar. Och i denna värld är Pengar Blod. Men det låtsas vi inte om. Det vill vi inte veta. Ety ordet är Mammons och Mammon är Gud. Att det står i bibeln som ett tecken på världens undergång, det struntar vi i. Jag tänker stå där, i helvetet, när ni kommer dit för att brinna och fråga, fråga, fråga om era pengar hjälper er då. Det finns Ande. I poesin finns det Ande. Jag tror att just lyriken är det eko vi har här på jorden om den himmelska visdomen och skönheten. Om man blundar för den, blundar man för den förlossning som finns efter födelsen.
Så det är det som fyller mig med terror och skräck. Denna blindhet för den sanna skönheten och det faktum att ingen av er ens verkar sakna den en liten aning. Det fyller mig med skräck att jag är så väsenskild från er. Jag har sett mig i tusen speglar och sagt ”Där står en Människa”. Men är jag det? Är jag människa. Eller är Ni?. Jag vägrar ställa moi inför något som kan sägas vara Fait Acompli. Jag tänker för evigt säga detta: Jag är Människa. De som är med mig är Människor. Ni andra är lik. Döda mitt i ert eget liv. För jag vet vem som bär segerhuvan. Jag vet vem som ser bortom slöjorna. Därför är jag Helig, därför är de med mig Heliga, därför är de med mig De Tänkande.
Någongång ska någon slå detta sanatoriums väggar i bitar och släppa ut oss heliga dårar. Då kommer vi att lägga terrorns piska över edra krumma ryggar. Då kommer hämndens timma att slå. Då kommer evangelium enligt Poesin att tända värmande eldar av edra pengar. Då kommer ni att slungas ner i eviga helveteskval, medan jag och de mina kommer att sitta både till höger och vänster om den Sanna Guden och få leva i evighet.
För det är Poesin som är den Trettonde aposteln och i hennes spår går kärleken. De som bara har en aning om detta är de sanna Frälsta. Ni andra kommer att förgås i ett helvete av plågor. De som är Liv är Kärlek är Död är Helighet är vacker död som öppnar portar till Heligt Evigt Liv. Det andra är återvändsgränder. Det andra är ickeliv och icketanke. Det andra är det fulaste som finns. Det andra är det som ni inbillar er är liv.
Ack I så stupida. Ack I för alltid dömda. Ni slänger dreglande flin på allt jag håller vackert. Ni inbillar er att det ger er en plats i tillvaron. Allt det någonsin kommer att ge er är en plats i döden. Ni kommer kanske att förstå när det är för sent. Men. Allt jag egentligen har att säga till eder är: Tag detta hav av Skit. Bada i det. Ni har själva fyllt upp det. Jag kan inte se åt er. Jag kan inte lyssna åt er. Jag kan inte skriva era dikter. Jag kan bara skriva mina. Jag kan bara skriva mina. Det är min förbannelse. Jag kan bara skriva mina dikter och be om att några av er skall förstå...
Det finns så mycket att hänga upp sig på här i livet. Det finns så djävla lite man vet. En mänsklig tillvaro är inget annat än subjektiva antaganden. Hela världen är en gissning. Förbannelse. Jag sitter här i mörkret som jag gjort ett tusen gånger förut och gisslar mig i ångest. Livet är en fest. Händerna darrar. Jag försöker, försöker, försöker låta bli att vara kär. Men det går inte. Det går aldrig. Förälskelsen rinner i en som gratis sprit. Bakfyllan blir antagligen fenomenal. Det blir den alltid.
Jag har alltid önskat att jag kunde måla. Att jag kunde få handen att skapa de där strecken min skalle är så full av. Jag kan inte måla. Det är därför jag skriver. Jag skriver därför att jag inte kan skrika. Jag skriker därför att det är bara de döda som är de tysta.
Någonstans i den här tysta djungel som är världen vandrar passioner. Övergivna. Världen skäller dem för förbrukade. Det är inte sant. Därför att i mitt enorma tunnliknande bröst brinner en miljon lågor för passionen. Här lever den. Jag dömer den inte.
Min arma skalle spricker av övergivenhet och ensamhet. Mina egna ögon som stirrar tillbaks till mig från spegeln är ett barns ögon. Ett barn med för stora ögon. Ett barn med ögon som ser mer än ett barns ögon ska.
Jag försöker inte vara martyr. Jag försöker inte profitera på mitt lidande. Jag vet inte ens om jag lider. Vad i helvete skulle mitt lidande bestå av? Ensamhet? Kanske. Men denna ensamheten har jag dömt mig själv till. Denna ensamhet är den lott man får som en tänkande människa i den här världen. Jag lider inte av ensamheten. Om jag lider så lider jag av tråkigheten. Den skär i mig som en rostig brevkniv. Alla sekunder som tickar fram tillvaron om och om igen i oändligheten. Jag vet inte ens om mina sekunder är tomma eller fulla. Det kanske bara är jag som fyller dem för att jag är rädd för att döden finns i tomma sekunder.
Men det skriker i mig. Det skriker i mig av kallsvettig längtan. Det skriker i mig av passioner. En dag kanske de kommer att explodera i mig och bränna mig till aska. Men det skiter jag i. Att förintas av passionen är ingen dö. Att förintas av passionen är evigt liv. Att brinna som en jävla passionens fyrbåk är evigt liv.
Jag inbillar mig att jag inte är kär. Jag inbillar mig att jag kan hantera denna vulkan i mitt bröst. Men innerst inne. Innerst inne, bakom alla tvivel så vet jag att det inte är möjligt. Kärlekens häst är otämjd. Den springer bara ner en.
Jag tror det handlar om att veta. Hela mitt liv har varit en ständig jakt på detta vetande. Det enda jag har funnit är att vetandet inte finns annat än som ett subjektets offer.
Men så rid mig då, din förbannade mara. Rid mig tills jag stupar. Även om du krossar mina knän så kommer jag att komma krypande efter dig.
Det är den här klaustrofobiska tillvaron. Det kanske är så att jag är innestängd i min egen paranoia. Men det är skit samma. Jag håller i alla fall fanan högt. Håller stilen så att säga. Det är jävligt viktigt. Att hålla stilen, att hålla linjen, att hela tiden befinna sig på rätt sida av smakgränsen. Det är både futtigt och patetiskt att resonera så. Men va fan har man för andra verktyg när man ska bedöma människor?
Jag är född i råttans år. Vilket innehåller en hel del ironisk symbolism. Råttor är sympatiska djur. De kan leva i kloakerna. Det har jag också gjort. Jag överlevde där vilket visar att det kanske finns lite jävla råtta i mig också. Kloakerna. Eller katakomberna kanske? Nej, kloakerna är ett mer passande namn för ett sånt ställer. Kloaker fulla med skit. Men, och hör upp nu för fan för det här är ett viktigt men, men skit går att tvätta bort. Skit går att tvätta bort och sen är man ren som en nyfödd. Skammen är som skit. Man sänker sig i ett renande bad och kommer upp ren och skuldfri. Skamfri. Oskyldig.
Lider inatt igen. Den är här. Sömnlösheten. Ensamheten. Isolationen. Gradvis sjunker vi genom tiden och tillvaron. Bottnen kommer mot oss...Bottnen är döden.
För genom allt det här, genom floret, mayaslöjan, vadfanduvill, genom den här barriären, så känner jag att detta är minerat territorium. De blad man skriver fulla och sedan vänder är allt man har här. Det är allt man har. Hurusom är ensamheten det enda tillståndet av absolut lugn, absolut stiltje, absolut tystnad.
Mina ögon är som radbandskulor. Nålar under huden. Det är det jag vet. För ensamheten är balsam. Ensamheten är tråkig. Men. Den är balsam.
Det är som i Balladen om det sorgsna caféet...Jag sitter också, ful och krum, och stirrar över det som var min lott, mitt kungadöme, min pesthärd...
Men det är leda här. Ensamhet är leda. Men ensamhet är balsam...Kriget är mellan människor. Inte mellan själv och jag...Egocentrismen är en osynlighetsmantel. Kriget är här och nu. Mellan människor, mellan kvinna och man, mellan levande och döda...Jag är beväpnad. Men jag skjuter förbannat illa...
Ensamhet. Själva ordet är av mjuk, blå sammet...Jag ser inget ont i det. Det är balsam...
Råttan äter kadaver om den måste. Så gör vi. Men det är mänskliga kadaver. Sällskapskadaver. Resterna från det bord vi satt vid. Tanken är alltid snabbare än mun och penna. Men ibland är de långsamma tankarna de bästa tankarna. Renade från ögonblickets fuktiga kindpuss...
Råttor är sympatiska varelser...Råttor lapar blod om de måste...Jag har slutat blöda...Jag har ärr...Huden är så mycket starkare i ärr...
Vävnad, så full av liv och sanning, död och lögn...Varje andetag är en njutning. Jag accelererar...Kropp i rörelse. Trögheten tillfälligt övervunnen. Jag rör mig. Varje rörelse är en egen symfoni. Tills det tar slut. Blir stilla. Vila. Vila är ett lika vackert ord som ensamhet.
Men det tar inte slut här. Inte alls. Vad som är frågan är vad som är vad? Ensam trygghet. Men varför inte trygghet Med någon? Det är bekvämligheten som styr. Slöheten. Intigheten. Ensamheten är en kompanjon. Jag får vara ifred här. Människor är i allmänhet inte särskilt bra. Människor är i allmänhet inte särskilt trevliga...
Jag är en grym och otäck jävla man. Men det är jag tacksam för. Om det inte vore för detta så skulle världen äta upp en. Jag är dessutom ful. Men detta underlättar tillvaron en aning, har jag märkt. Folk ser en inte lika bra. Folk uppmärksammar en inte. Det är bra. Jag avskyr att bli stirrad på. Om man blir stirrad på så känns det som om man blir rånad på sina hemligheter. Och hemligheter är det viktigaste en man har. Utan hemligheter är man tom. Man skulle döda mig om man tog mina hemligheter. Man skulle döda mig. Det vet jag. Därför låter jag aldrig folk se mig i ögonen. Av någon anledning ser man detta som högfärdighet. Men det skiter jag i. Jag må vara otäck och ful, men jag är fan i mig inte högfärdig.
När jag går ut har jag hatt och rock. Egentligen borde jag inte ha det. Folk ser en i hatt och rock. Men stilen måste hållas. Jag har en hel del konstiga saker i skallen. Som att det här med god smak skulle vara viktigt. Det är konstigt. Hatt och rock är stil. Men stil vet inte folk ett dugg om. Det är därför de bär baseballkeps och köper samlingskivor med reklamlåtar. Jag har smak. Jag köper aldrig samlingsskivor med reklamlåtar. Jag bär hatt och rock.
Det vi pratar om här är egentligen tillvarons isande likgiltighet. Ingen vet om vem du är. Ingen bryr sig om vem du är. Och det jävliga är att du inte bryr dig heller.
Längtan. Livet stavas längtan. Längtan någon annanstans, efter någon annan plats, efter något annat liv, efter någon annan människa. Det värker i en. Det gör det. Hela tiden en jävla strävan att uppnå någonting, bara det är Något Annat. Vem fan är nöjd idag? Alla vill vara någon eller något annat. Det är förbannelsen med mänsklig föreställningsförmåga. Var, hur, när man än befinner sig så kan man alltid föreställa sig något annat som man inbillar sig skulle vara bättre. Förändring är inget medel utan ett jävla självändamål. Längtan efter det konstruerade något som man inbillar sig ska vara ett liv. Men när man nu är där ditt man strävade att komma finner man alltid att detta ”dit” inte var ett dugg bättre än det ”hit” man redan tidigare besatt. Mänsklig föreställningsförmåga är en förbannelse. Ingen vill någonsin vara där de är. Alla längtar någon annanstans. Alla blir besvikna när de kommer dit. Så hur gör man? Var man än är kommer man att längta.
Jag vet inte. Men längtan synes mig vara syntesen, det absoluta. Var är man utan längtan? Död. Utan längtan inget liv, utan liv ingen längtan. Men Herregud, det gör så jävla ont att sitta dag efter jävla förbannade dag i denna inbillningssmet och hela tiden tro, tro, tro att det någonstans, på något sätt skulle finnas något annat, något som kunde ge en det där som man inbillar sig är målet för alla ens tankar och önskningar. Men när man lider av den fasta övertygelsen att inget kommer att vara bättre där än här så flyttar man inte gärna på sig. Men vafan. Det måste finnas mer i livet än att sitta på sitt arsle och låta sig flyta med i någon slags ström bara för att få tillgång till den heliga och nödvändiga penningen. Någonstans har jag en vision om någonting. Problemet är bara att jag varken kan, vill eller vågar stirra den rakt i ögonen och ta reda på vad fan den vill med mig.
Men man är smittad. Av jante och egots fulhet och allt det där. ”Döda din egen Jante” skrev jag en gång. Men jag fattar inte att dom orden gäller mig. Den här jävla världen får en att spotta på begåvning om den inte är någon annans. Då står vi fromt beundrande. Men eja att man skulle drista sig till att säga ”Mitt syfte är större än detta”. Då smälls man på fingrarna och blir kallad drönare, egoist eller i värsta fall fascist. Men så är det. Den här förbannade världens människor gör hela tiden sitt bästa för att bryta ner en. Man måste kämpa med näbbar och förbannade klor för att inte dras ner i hopplöshet, bitterhet och cynism. Man måste hålla sin egen fana högt som fan. Ingen annan viftar den åt en. Så vad ger det för jävla resultat då? Du är din egen lyckas smed? Här är en hacka och en spade, bygg dig ditt sandslott och en stor jävla grop som du kan begravas i? Inte fan vet jag. Men det är å andra sidan mitt svar på allt här i livet. Men jag vet mer än jag vill erkänna. Någonstans där ligger den förbannande knuten. Om inte annat så syns väl det i den jävla nödvändighet jag känner att om och om igen skriva om mig och mitt liv.
