Det där drabbar mig alltid med full kraft när jag minst anar det. Under en långsam eftermiddag i en affärskö med korgen full av mjölk, gurka och juice eller mitt i natten under de där blodstilla och tysta timmarna mellan tre och fem, då slås ögonen upp, pulsen stiger och paniken vädrar under huden som en förbannad blodhund.
Jag är en jävla idiot. Vi är alla jävla idioter som lever mitt i den här tillvaron. Vi är alla idioter. Döende, åldrande, dystert slitande idioter som vandra fram i den här vardagen. Den här vardagen som invaderar allt. Den här vardagen som mördar allt.
Arbete, plikt, måste. Livsmantrat för människan. Måste, måste, måste. Det är vad som borde stå på alla gravstenar: Här vilar en människa som var Tvungen.
Det som sliter i mig mest är att skrivandet blir lidande. Detta trots att skrivandet föds ur just vardagens dunkande rytm. Det gör mig sorgsen. Och arg.
Arbete, plikt, måste. Och någonstans där emellan ska man ha tid att leva, andas, sjunga bara en liten stund.
Jag borde starta krig mot vardagen. Jag borde mörda vardagen. Strypa den, stegla den, bränna den på stort vackert bål. Men det är omöjligt. Vardagen är överallt. Vardagen äter allt. Vardagen invaderar.
Allt blir vardag. Till och med det mest underbara. Även en ändlös fest slukas av vardagens malande käftar. Vardagen vinner alltid. Bara drömmarna bor i ett skyddat rum dit vardagen aldrig når.
Man borde starta krig mot vardagen. Men det är omöjligt. Det vore som att starta krig mot själva livet. Vardagen är allting. Det likgiltiga tickandet av en klocka. Allt blir vardag. Kaviarsnittar och champagne blir vardag. Kärleken och förälskelsen blir vardag.
Vardagen slukar allt och sveper tillvaron i ett grått filttäcke. Det finns ingen flykt, ingen utväg. Till och med döden och sorgen blir vardag. Vardagen äter allt.
Men trots detta blir inte vardagen tråkig. En blick från den man älskar är vardag. Men det är samtidigt det mest unika som hänt varje gång det sker. För genom allt det här, all den där svartsynen som drabbar en som ett jävla pukslag mitt i nätterna och jagar iväg sömnen, mitt i allt det där så inser man ju att man faktiskt lever. Att alla de där tickande vardagssekunderna faktiskt är livet. Allt det här, hela den här tillvaron, är en regelbundet andandes liten fågel som faktiskt bor i ens handflata som man kan krossa på en sekund eller låta leva och flyga. Allt det där, alla sömnlösa, andlösa, vackra och motbjudande sekunder är faktiskt livet. Och man själv har inget annat val än att antingen hänga med eller ge upp.
Och ge upp är aldrig ett alternativ. Glöm aldrig det. Ge upp är aldrig ett alternativ.
Man lever. För att man måste och vill. För att det är vad som finns. Vardagen må vara unken och murken för det mesta. Men ibland skiner den så vackert att hjärtat stannar för en kort sekund. Ibland är den som en underbart iland, glänsande solstråle. Ibland kommer man ihåg att man inte bara existerar utan att man faktiskt lever. Och då spelar det ingen roll att man måste slita, köa, vänta, spara, snåla, stressa, jäkta, fäkta, slåss och knyta näven i byxfickan. Då spelar det ingen roll. Ibland ser man vardagen för vad den verkligen är. Själva jävla underbara livet.
Kanske är det dessa små ljustrålar genom vaddtäcket som räddar oss från vansinnet?
