Jag tänker dö en liten död snart. Jag tänker mörda den där sista resten av GårdagsVålnad som vägrar släppa strupgreppet på mig. Jag tänker döda den. Döda den och bränna den och förinta den. Sen tänker jag födas lite grann igen. Det har jag gjort förut. Flera gånger. Men det här är större än tidigare. Allt är större än tidigare nu.
Vette fan vad som hänt. Massor har hänt. Hjärnan vibrerar i skallen. Vålanden som inte vill dö antar jag. Men dö ska den. Och det jävligt plågsamt.
Skitångest i buken och bröstet och skallen. Rastlösheten sitter bara i benen. Jag har kusliga ekon i skallen. Stinkande lik från en förbannad gårdag som vägrar släppa greppet om en.
Idag kom jag på varför jag skriver det här. Varför jag skriver över huvud taget. Det är ju för att bevara förnuftet. För att inte slitas ner i något slags elakt helvete av icketanke och död. För ibland kan jag inte prata. Ibland fungerar inte den där satans kopplingen mellan skalle och mun. Ibland vill jag inte prata därför att jag inte känner för det. Och det är ju därför jag skriver. För att utveckla tankarna om man vill uttrycka sig lite snyggt. Eller som Mark Twain sa ”Alla berättelser är erkännanden av allting från en som aldrig gjort någonting”. Inbillar mig att det är lite sant det där.
Helvete vad jag vill sova. Men det går inte. Alla tips och goda råd är följda. Alla tabletterna är slut. Men intet. Bara den här förbannade ångesten som sitter still på mig. Och det mest jävliga är att jag inteinteinte vet var fan den kommer ifrån. Vad den kommer ifrån. De senaste åren har jag ältat om mitt liv med diverse psykologer tills jag bara ville spy på det. Jag tycker mig vara rätt klar över det. Vara rätt klar över hur jag hamnade här. Men vad fan spelar det för roll när den sketna ångesten bara härjar med en?
0 kommentarer:
Skicka en kommentar