Om mig

Mitt foto
Pugilistisk Poet och Fanatisk Romantiker...

fredag, december 31, 2010

To pray the sinner's prayer...

Nyårsbön.

Låt detta bli tankens år.
Låt detta bli dikternas år.
Låt detta bli året då de knutna vänsternävarna åker upp ur byxfickorna.
Låt detta bli frihetens år.
Låt detta bli konstens stora år.
Låt detta bli den goda känslans år.
Låt detta bli året då vi ser mot himlarna.
Låt detta bli magins år.
Låt detta bli året då hopplösheten dör.
Låt detta bli året då icketanke och fördumning ställs i skamvrån.
Låt detta bli de klara blickarnas år.
Låt detta bli de höga himlarnas år.
Låt detta bli året då vi ställer oss upp.
Låt detta bli de friska skrikens år.
Låt detta bli det första av de goda åren.
Låt detta bli den framsträckta handens år.
Låt detta bli den klara viljans år.
Låt detta bli stjärnornas år.
Låt detta bli kyssens år.

Amen.

måndag, december 13, 2010

I can see for Miles

Miles och hans gyllne trumpet har betytt mer för mitt liv än jag egentligen insett. Det där sorgsna ylandet är ingenting annat än intellektets eget jävla mantra. I de där ensamma tonerna finns det ett upphöjt tänkande som är Zen och ingenting annat.

Det är tillblivelse i Miles musik. Som siluetten av en mycket stor stad mot natthorisonten. Det finns löften där. Och faror.

Det tog tid för mig att förstå vad jazz egentligen var. Miles hjälpte mig mycket med det. Han var alltid den stora känslans pedagog. Det han visade mig var att jazz är att andas och att låta blodet flyta taktfast och vredgat och att hjärtat är själens största muskel.

När han talade med mycket lugn röst genom det där guldhornet i `Round midnight insåg jag att jazz inte alls är svårt. Det är att lyssna som är svårt. Att bara lyssna på hur trummorna lägger pulsen i det som sen blommar ut i en vacker kropp. Att bara lyssna.

Det är inte alls svårt.

Miles talar alltid med lugn röst. En del av det eviga simmar fortfarande någonstans mellan irisen och ögonvitan på fotografierna. Ur högtalarna rinner Stuff på hög volym med Hancocks piano och Carters bas.

Mitt emellan dem finns det där lugna andetagen från Miles trumpet som balanserar tillvaron och som faktiskt pumpar blodrött livsblod rakt in i själen.

Det är inte alls svårt.

torsdag, december 02, 2010

Winterlude, this dude thinks you’re grand...

Vintergryningar är stilla, så stilla. Solen smeker horisonten med tysta händer innan den visar sig.

Det är som att höra musik med ögonen.

De talar till mig, dessa vintergryningar. De talar i glasklara toner till mig. De sjunger till mig. Det är musik i allt jag ser och hela världen är stjärnfall av välljud. En vintergryning är som tjugofemte Goldbergvariationen när Glenn Gould spelar. En vintergryning är bara klingande klockor och vackra strängar.

Det är som att höra musik med ögonen.

Solen skriker när den multiplicerar sig i snötäckets prisma. Den dränker världen med sin lyckliga, skinande, vrålande röst.

Det är som att höra musik med ögonen.

Andedräkten stiger som tyst sång från allas läppar. Träden står nakna och sträcker sina bedjande fingrar rakt upp mot den där oerhörda oändligheten som är himlen i december.

Det är som att höra musik med ögonen.

Det är så vackert, så ändlöst, så ljust att till och med kylan som gräver sig in i kinderna är som en gammal vän.

Det är som att höra musik med ögonen.

Och just där, just då, när gryningen byter plats med dagen och solen drar sina saffransfingrar över nattens rygg, just där, just då, mitt i gryningsmusiken är jag lycklig för en kort sekund. Just där, just då spelar inte det faktum att vår tid här är så kort någon roll. Just där, just då spelar inte räntan och skulderna någon roll. Just där, just då är världen bara en kaskad av toner och allt är bara nu och bara ljus och bara här. Just där, just då är det som att höra musik med ögonen.

Som att höra musik med ögonen.


tisdag, november 16, 2010

I’ve got to say that it’s countdown time now...

Klockan ringer. Upp. Äta frukost. Jobba. Tänk på jobbet. Grubbla på jobbet. Fixa något och dona med något annat, fixa ett tredje och pyssla med ett fjärde. Lunch. Fixa, dona, feja, tänka, grubbla, ta hand om. Gå hem. Diska, laga mat, handla, tvätta. Träna. Skriv. Sova. Ligga. Grubbla. Somna. Drömma. Klockan ringer. Upp. Äta frukost. Jobba...

Carpe Diem, Carpe jävla Diem. Carpe den jävla Diem så in i helvete. Gör det! Försök bara, säger jag! Försök bara! Fånga dagen. Fånga vad du kan. Flina mot spegelbilden och vråla. Fånga dagen om det nu är så jävla enkelt. Fånga dagen, om du kan. Fånga något alls, om du kan. Livet är halare och bräckligare än du tror. Fånga en enda glimrande liten skymt av något annat än gårdag. Försök bara. Fånga den förbannade dagjävlen! Du kommer inte att lyckas. Men försök för fan. Gör det mitt i en floskelmening.

Carpe Diem. Jobba, städa, somna, drömma, drömma, drömma, vakna. Alltid vakna. Alltid hela tiden vakna. Till verkligheten som är åtta till fyra. Alltid åtta till fyra. Åtta till fyra är verklighetstid. Åtta till fyra är den riktiga tiden, den enda tiden, den enda som räknas. Åtta till fyra. För att det finns räkningar. För att det finns skulder. För att det finns ett tak över huvudet. Åtta till fyra som kostar dig mer vett och sans än vad du någonsin haft. Åtta till fyra som gör dig så jävla utmattad att det enda som finns är soffa, tv och kanske en kram. Om du har tur. Åtta till fyra. Åtta till fyra som är ditt bröd. Åtta till fyra som tammefan tar ditt liv i pant för det brödet. Åtta till jävla fyra. Åtta till jävla förbannade fyra.

Ingen dikt, ingen suck, inte ens vinden i andetagen. Bara detta åtta till fyra. Åtta till fyra. En evighet under blodets varmaste timmar. Åtta till fyra. Suck it up, big man! Åtta till fyra, det är vad som finns.

Så Carpe Diem. Fånga den jävla dagen. Fånga den, dräp den, nacka den, rensa den. Sätt upp den på ditt kylskåp som ett fuktigt bokmärke över tiden. Sätt upp det som ett monument över allt du aldrig hann mellan alla dessa djävulska åtta till fyra...

torsdag, oktober 07, 2010

"There must be some way out of here," said the joker to the thief...

Jag är en jävla idiot. Jag är den som alltid vänder bort blicken först. Jag är den vars liv består av en oändlig räcka "Borde ha gjort".

Det där drabbar mig alltid med full kraft när jag minst anar det. Under en långsam eftermiddag i en affärskö med korgen full av mjölk, gurka och juice eller mitt i natten under de där blodstilla och tysta timmarna mellan tre och fem, då slås ögonen upp, pulsen stiger och paniken vädrar under huden som en förbannad blodhund.

Jag är en jävla idiot. Vi är alla jävla idioter som lever mitt i den här tillvaron. Vi är alla idioter. Döende, åldrande, dystert slitande idioter som vandra fram i den här vardagen. Den här vardagen som invaderar allt. Den här vardagen som mördar allt.
Arbete, plikt, måste. Livsmantrat för människan. Måste, måste, måste. Det är vad som borde stå på alla gravstenar: Här vilar en människa som var Tvungen.

Det som sliter i mig mest är att skrivandet blir lidande. Detta trots att skrivandet föds ur just vardagens dunkande rytm. Det gör mig sorgsen. Och arg.

Arbete, plikt, måste. Och någonstans där emellan ska man ha tid att leva, andas, sjunga bara en liten stund.

Jag borde starta krig mot vardagen. Jag borde mörda vardagen. Strypa den, stegla den, bränna den på stort vackert bål. Men det är omöjligt. Vardagen är överallt. Vardagen äter allt. Vardagen invaderar.

Allt blir vardag. Till och med det mest underbara. Även en ändlös fest slukas av vardagens malande käftar. Vardagen vinner alltid. Bara drömmarna bor i ett skyddat rum dit vardagen aldrig når.

Man borde starta krig mot vardagen. Men det är omöjligt. Det vore som att starta krig mot själva livet. Vardagen är allting. Det likgiltiga tickandet av en klocka. Allt blir vardag. Kaviarsnittar och champagne blir vardag. Kärleken och förälskelsen blir vardag.

Vardagen slukar allt och sveper tillvaron i ett grått filttäcke. Det finns ingen flykt, ingen utväg. Till och med döden och sorgen blir vardag. Vardagen äter allt.

Men trots detta blir inte vardagen tråkig. En blick från den man älskar är vardag. Men det är samtidigt det mest unika som hänt varje gång det sker. För genom allt det här, all den där svartsynen som drabbar en som ett jävla pukslag mitt i nätterna och jagar iväg sömnen, mitt i allt det där så inser man ju att man faktiskt lever. Att alla de där tickande vardagssekunderna faktiskt är livet. Allt det här, hela den här tillvaron, är en regelbundet andandes liten fågel som faktiskt bor i ens handflata som man kan krossa på en sekund eller låta leva och flyga. Allt det där, alla sömnlösa, andlösa, vackra och motbjudande sekunder är faktiskt livet. Och man själv har inget annat val än att antingen hänga med eller ge upp.

Och ge upp är aldrig ett alternativ. Glöm aldrig det. Ge upp är aldrig ett alternativ.

Man lever. För att man måste och vill. För att det är vad som finns. Vardagen må vara unken och murken för det mesta. Men ibland skiner den så vackert att hjärtat stannar för en kort sekund. Ibland är den som en underbart iland, glänsande solstråle. Ibland kommer man ihåg att man inte bara existerar utan att man faktiskt lever. Och då spelar det ingen roll att man måste slita, köa, vänta, spara, snåla, stressa, jäkta, fäkta, slåss och knyta näven i byxfickan. Då spelar det ingen roll. Ibland ser man vardagen för vad den verkligen är. Själva jävla underbara livet.

Kanske är det dessa små ljustrålar genom vaddtäcket som räddar oss från vansinnet?

måndag, september 27, 2010

I´m just a scared and lonely writer...

Jag skriver. Jag skriver inte för att jag vill. Jag skriver för att jag är kär i orden. Jag skriver för att jag måste, för alla orden som jagar sönder min skalle, för blodet och döden, för livet. Jag måste. Det skulle inte finnas mycket kvar av mig om jag inte gjorde det. Det skulle inte det. Det är som ett patologiskt tillstånd i mig. En sjukdom. Det gör ont i mig av alla de här orden. Och det gör fan så mycket ondare när jag inte har tid att få ur mig dem.

Herre gud, det här livet jagar fullständigt skiten ur en ibland.

Men det är inte bara vånda, detta ordstaplande. Inte bara vånda. Jag skulle vara en förbannad lögnare om jag påstod det. Det gör inte bara ont. Det är även mycket skönt och mycket vackert. Det är en öm sång i skallen som viskar vackra ord i öronen på mig. Det är inte bara vånda. Det är en känsla av konstans, av beständighet, av att för en liten bräcklig sekund fånga det där eteriska och bygga ett bo åt det på ett papper.

Och ibland kan jag inte tala. Ibland är det så svårt. Ibland tror jag att det saknas en koppling i min skalle för just det. Ibland kan jag kan bara säga det jag vill säga när jag skriver. Ibland måste jag skriva. Annars vore jag stum. Och det jag har att säga är alls icke oviktigt. Alls icke.

Men jag pratar sällan om att jag skriver. Jag pratar sällan om det.

För att skriva anses vara en högst suspekt sysselsättning. Till skillnad från innebandy eller fågelskådning är det något som är underligt. Något som är nästan fult. Något som får folk, när man berättar det, att se på en med samma gula ljus i ögonen som om man berättar att man gillar smisk. Jag berättar sällan att jag skriver.

Ety man sätter sig på en mycket hög häst om man påstår att man kan skapa sammanhängande meningar. Man ställer sig, mitt i Jantesmörjan, och säger tammefan att man är lite av en Übermensch.

Man får egentligen inte påstå att man kan eller älskar att skriva om man inte råkar vara kvällstidningsjournalist eller deckarförfattare. Och skriver man något så urbota suspekt som lyrik får man vara beredd att se tvångströjor i de där gulblänkande blickarna.

Detta är så oerhört underligt och enfaldigt och onödigt. Orden finns ju runt om oss, överallt. Vi är omringade av ord. Skulle det då vara en sån övermänsklig uppgift att sätta sig ner och sätta ihop dessa ord till någonting, eller Någonting? Jag tror inte det. För vi använder ord jämt. Vi talar dem, vi läser dem, vi skriver dem. Vi är dem. Orden är vad som beskriver oss, vad som definierar oss, vad vi har för att dela med oss av den mörka, vackra flod som rinner i bröstet på oss alla.

Skrivandet är vackert och trankilt. Skrivandet fyller världen med dikter. Utan dessa under bara dikter, ord, meningar, tankar skulle världen falla samman in i ett evigt vakuum av dålig smak och icketanke. Att skriva ner ord är evighetens viktigaste syssla. Därför står man ut med spott, spe och illvilliga hugg.

Jag berättar aldrig att jag skriver. Det känns egentligen rätt jävligt. Om jag gillade att tillbringa kvällarna med att skruva på bilar skulle ingen titta på mig suspekt när jag sa det. fast, ibland tror jag att folk gör det i alla fall. Stirrar suspekt alltså.

Men det får vara hur det vill med det. Det får vara hur det vill med stirrande suspekta blickar, höjda ögonbryn och "jasså-du-är-en-Sån-typ"-blickar. Det får vara som det vill med det. Jag orkar inte vara tyst med det längre. Jag orkar inte. Jag skriver och jag har ambitioner och pretentioner med detta jävla skrivande!

Sålunda har jag talat!

So it has been written, so it shall be done, dammit!

tisdag, september 14, 2010

Amors pilar föll som regn...

Jag har dubbelsäng nu för tiden. Det är en ny upplevelse för mig. Trots att jag är trettiosju år så har jag aldrig ägt en dubbelsäng. Dessutom bor det en annan människa i den halva av sängen som jag inte bor i. Jag upphör aldrig att förvånas. Tidigare har det varit trånga enkelsängar, madrasser eller futoner. Men aldrig dubbelsängar. Och om det varit dubbelsängar har det varit dubbelsängar som jag inte riktigt varit inblandad i. De har bara funnits där och jag har hamnat i dem mest i egenskap av någon slags gästskådespelare.

Men inte nu längre. Nu finns det en dubbelsäng här. Som jag sover tämligen gott i. På den andra sidan sover en helt underbar människa också tämligen gott. Det är fortfarande nytt och konstigt.

Man grubblar på det där ibland. Tänker på det som hänt, på alla dubbelsängar och futoner och madrasser som passerat i ens liv och man ser tillbaka med ett visst vemod på vad man idag upplever som ett fritt och obundet liv.

Men man romantiserar sitt förflutna. Man romantiserar det och minns det som bättre än vad det var. Ibland tänker man hur jävla bekvämt det var utan dubbelsäng. Men man glömmer alltid all terror och alla skrik. I minnet är det förflutna alltid så mycket bättre än det närvarande det en gång var. I minnet av den där tiden finns inga öde vaknätter med koffeinskakiga händer över askdammiga papper. I minnet finns bara leende kvällar, kalla öl och vad man idag inbillar sig var frihet.

Men det var inget annat än ensamhet. Självvald eller inte, så var det ensamhet. Inte frihet.

Så man vänder sig om och ser på den där människan som snusar och sover på den andra sidan av dubbelsängen och man ler.

Därför att nuet är alltid något mycket verkligare än det förflutna. Nuet är alltid lyckligare. Men det krävs att det blir ett förflutet innan man inser det. Det är kanske en högst mänsklig förbannelse? Vi kan aldrig minnas tiden förrän den dött och försvunnit in i det förflutna. Tiden rusar och springer med oss och mitt emellan framtiden och det förflutna lever vi. Så gott vi kan.

Det är en fascinerande känsla att se på en människa som man vet älskar en.

Hon lägger min pyamas vackert hopvikt under kudden när hon tvättat. Hon måste inte. Men hon gör det. Hon gör det för att hon vill.

Jag tror det är för att hon älskar mig.

onsdag, maj 19, 2010

You used to ride on the chrome horse with your diplomat who carried on his shoulder a Siamese cat...

Med en siames på magen blir livet lite lättare. Siameser är intellektuella djur, deras blå ögon viskar ofta något som påminner om begynnelseraderna i Ash Wednesday.

Det är maj uti konungariket. Solen har faktiskt kommit tillbaka. Det gör mig, om inte lycklig, så i alla fall nöjd. Och nöjd är inte dåligt. Nöjd är absolut inte dåligt. Inte i maj på balkongen när solen skiner och en siames sover på magen. Man är nöjd. Téet svalnar i glaset. Men det gör inget. Det är grönt té. Det smakar lika bra kallt.

Mingus fantastiska bas smyger sig ut genom balkongdörren. Mingus var en arg man. Men i maj spelar sånt ingen roll. Mingus var aldrig arg med en siames på magen. Ingen är arg med en siames på magen.

Siameser är magiska djur som vet hur nobla deras profiler är. De har stora vassa klor. Men de använder dem med förstånd. Siameser är kloka djur.

Mingus låt II B.S är som en siames i knät. Det har varit mycket jazz den här våren. Det har varit mycket jazz över livet det senaste året. En ständigt pågående BeBop som faktiskt börjar göra mig lycklig och levande.

En siames på magen. Té i glaset. Jazz, bra levande jazz. Och en solnedgång i ögonvrån. Tillvaron tillåter ibland en man att bara luta sig tillbaka en liten stund... Better get hit in yo' soul...!

tisdag, april 13, 2010

April is the cruellest month...

Fönstret i sovrummet är ett söderfönster av födsel och ohejdad vana. Ibland, precis innan solen försvinner för aftonen bakom höghusen, fylls hela fönstret av innergårdens sakrala glöd. Det är ett mycket vackert ögonblick just där, när trädens stela och kala kronor får en disig nimbus av ljus.

Det där fönstret är ett väldigt bra fönster att stirra ut genom. Jag stirrar inte så ofta som jag skulle vilja. Men jag tar de stunder jag kan få. Söderfönsterstirrande är en underskattad konst.

Now´s the time snurrar runt i huvudet. Det är alls icke oävet. Man kan ha värre låtar snurrandes i huvudet. Now´s the time ekar en massa synkopier över hjärtslagen.

Charlie Parker var en jävel på hjärtslag. O Birdman, var är du nu? Var är du i denna oändliga aprilhimmel? I struparna på en miljon starar? Eller i den långsamt dunstande vattenpölen? I båda misstänker jag. Vet jag. Den här våren är Birdman överallt.

Det här är min trettiosjunde vår. Jag är glad att jag lever. Häpen över att jag lever. Förundrad. Storögd. Hela världen väller in i min skalle. Jag har för länge sedan insett att jag inte kan stoppa den. Det gör inget. Jag kan leva med det. Till och med överleva.

Våren är ett elakt och enormt hopkrupet febrilt skrattande djur. Ivrigt stirrande och klar till det stora språnget. Det kommer att slita strupen av den här vintern. Det kommer att mörda den här vintern. Det kommer att blåsa luft under vingarna på det vansinne, med tunt ljus under björkkronorna och oändliga ljusa nätter, som är sommarens vitglödgade jävla underbara demon.

Now´s the time hamrar in spikarna i vinterns kista med fjärilslätta hammarslag.

O Birdman, Birdman. Det är vår på allvar nu...På allvar...

onsdag, mars 10, 2010

Well, sometimes I might get drunk, walk like a duck and stomp like a skunk...

Alkohol var en gång i världen något gudomligt, något som fick upp en i de magiska sfärerna och verkligen gjorde en större. Det var en helt fantastisk nyckel till precis allting i hela tillvaron. Brödraskap, tankeeufori, oemotståndlig skönhet, verbal ordjonglering och friskhet i tanken och livet. Det var kort sagt ett mirakelelixir. Dess glans omgav stundom hela tillvaron. Man söp. Och när man seglat upp i de högre berusningsstratosfärerna så fanns det bara en sak att göra: fortsätta jaga berusningen. Fortsätta dricka tills varenda hjärnmolekyl låg flytande, seglande, sprittande i en enda gigantisk ocean av den renaste sprit.

Det var som om en hemlig kultur slog upp porten till sitt innersta Sanctum, där när fyllan upptäcktes. Alla ritualer, supen i spetsglas, ölen som immade kall frost på svala glassidor, den skramlande iswhiskyn som verkligen porlade nedför halsen som en irländsk ren och klar bäck. Varje fest var en solklar karneval i fyllans allting övertagande vansinniga, lysande, ruskiga, rusiga, helt briljanta karusell.

Vi var kosmonauter på väg mot de okända rymder som fyller insidan av skallen. Vi var som upptäcksresande som bröt ny, obeträdd mark. Vi var oerhörda och omätliga. Vi var grandiosa och storartade. Vi var kort sagt samma snoriga valpar som i alla världsliga jävla tider upptäckt alkoholens kameraderi för första gången. Det är egentligen inte unikt alls. Men samtidigt helt jävla lysande unikt.

För det var vi som upptäckte det där. Det var vi som lät våra arma själar marineras i underbar sprit för första gången. Det är klart det var oerhört. Detta underbara hade aldrig hänt oss förut. Hela universum ändrade form där och då när ölkapsylerna pyste hemlighetsfullt och löftesrikt och snapsar porlade ner i kylda glas. Det var en fantastisk upptäckt som banade väg för takklättring, midnattskurtiserande, broderliga samtal om livet, vrålande saluter till livet och kvinnan, underbar musik och enorm humor. Man fick för en kort stund leva mitt i det där rövarbandet uti själva Sherwoodskogen.

Det där pågick i år. De stora fyllornas år. De enorma festernas år. Ett smärre liv levt mellan korkens öppnande och bakfulla förmiddagar. Men det ebbade ut. Alkoholen slutade glänsa. Den slutade vara mysterium och blev...Nöje och smak. Jag antar att vi växte upp. I alla fall lite. Jag ska inte säga att jag saknar de där dagarna. Ingenting skulle kunna få mig att vilja ha dem ogjorda. Men jag är glad att de ligger bakom mig. Numera är den ytterst sällsynta brakfyllan mer att betrakta som olycksfall i arbetet än önskvärt euforistadium.

Jag älskar fortfarande alkohol. Dess förmåga att lyfta smaknyanser till gommen, dess förmåga att slipa bort lite grann av vardagens vassa och gråa och hårda kanter. Men fyllan har förlorat sitt mysterium. Den är utforskad framlänges, baklänges och tvärs över. Hårt och radikalt utforskad. Ibland via smärre blodviten och krossat lösöre. Den är utredd till fullo av mig och mina forskar/kosmonaut-kolleger. Vi gick ytterst grundligt till väga. Vi fick en hel portfölj full med erfarenheter och nojor att ta med oss. Tack, O Alkohol, för denna ynnestgåva utan vilka våra jämmerliga små korta men långsamma liv alls icke skulle ha varit de samma.

Jag saknar inte de där enorma fyllornas år. Men ibland, när den lilla och stilla fredagsölen sänks, så kryper det upp en smådjävul från reptilhjärnan just precis när ölen landat i magen och börjat sprida sitt klara gyllengula ljus över tillvaron. Den kryper upp där på axeln och flinar och säger: Nu jävlar kör vi. Ge järnet. Shoot, man, shoot! Jag brukar aldrig lyssna på honom.

Men det är kul att se att den fan lever i alla fall.

måndag, februari 22, 2010

Bring me my pipe, I´m gonna smoke it...

"Rökning dödar". Så står det på tobakspaketen. Rakt upp och ned. "Rökning dödar". That´s it. Inget annat. Bara "Rökning dödar". Det finns ingen annan argumentation i de orden än att tobak är en laddad revolver mot din tinning.

Ändå röker vi. Trots att det enligt paketet bara är en långsam självmordsmetod. Trots att det enligt paketet är en enda enorm HelvetesMotorväg som endast leder oss i graven med förtorkade lungor, förminskade testiklar och tumörer växande i varenda extremitet. "Varför?", frågar sig vänner av ordning och ickerökare (vanligtvis samma personer) ofta med mer än en aning harm i rösten, "Varför i hela himlen och helvetets namn gör du detta?"

Och svaret är så enkelt: Tobak göder själen. Den må vid överdriven konsumtion mörda kroppen men den får själen att leva och spritta och visa världen ettusen nya dansande kroppar som svettas stora idéer över världen. Därför röker vi. För att tobak får själen att leva. "Rökning dödar" står det på paketen, men vem vill leva med en död själ?

Rökning är tydligen det mest avskyvärda man kan syssla med, undantaget barnamord, uti konungariket idag. Man är bannlyst från alla offentliga etablissemang, man är hänvisad till kalla gränder och taklösa perronger. Man får stå i skamliga små kurande samlingar av likartade förtappade och ägna sig åt sin underbara last under De Lastfrias pejorativa och tunga blickar.

Men man gör det. Man gör det som krävs. Man anpassar sig. För rökning är en mycket trankil och stoisk sysselsättning. Således är även rökare i de flesta fall trankila och stoiska. Man ställer sig i lä så gott man kan och tänder. Sedan sluter man ögonen när Jean Nicots fantastiska upptäck seglar ut i blodomloppet och tänder små supernovor bakom ögonlocken och jagar bort varenda aggressiv spänning i uppjagade muskler. Man står där i sin eviga skam och njuter fullständigt av världens enda livgivande gift.

Att tända en pipa är en handling som får den mest koleriske att varva ner och ger en människa ett ögonblick av klarsyn mitt i livets bullrande orkan där man faktiskt kan tänka. Nu påstår jag förvisso icke att ickerökare inte tänker. Alls icke. Några av mina närmaste och mest älskade medmänniskor är ickerökare. Och jag vet, säger vet, att just dessa människor tänker ovanligt mycket och ovanligt vackert. De skulle tänka fantastiskt om de vore piprökare, enligt undertecknads humbla åsikt. Men den får stå för undertecknad som högst partisk när det kommer till brukande av den heliga örten.

Vad jag försöker säga är att trots att "Rökning dödar" så har rökningen även en vänlig sida för världen och människan. En nästan nödvändig sida i den grå malande vardagen. För vissa människor, för visso. Man kan bruka med förnuft, så att säga. Excesser är mycket sällan nyttiga eller nödvändiga (få undantag finnes tidvis i människans liv, särskilt under de, ska vi säga, "formativa" lägre tjugoåren). Man ska kanske inte välja att enbart läsa det som socialstyrelsen skriver i ämnet, utan inse att bruket av det stora gräset har en större dimension än den rent invärtesmedicinskt hälsosamma. Det finns en själslig dimension som faktiskt är större än alla eventuella risker.

Glöm inte det nästa gång tanken kommer upp att vifta med fingret i ansiktet på en intet ont menade nikotinist. Och tänkt på att ni kanske stör en tänkare.

"Rökning dödar". Förvisso. Fast det gör livet med (och det har inte ens en varningsettiket). Otvivelaktigt och ofrånkomligt. Dö skall vi alla göra. Men jag tänker göra det med en levande, sprittande, dansande, tobaksdoftande själ.

onsdag, februari 17, 2010

The earth died screaming...

Snön mot fönstret väser som en ande. Elementet droppar och krukväxterna gråter efter sol och syre. Det är vinter i världen. Två tredjedelar av oss svälter. En tredjedel är upptagen av schlager, Let´s dance, nya tandblekningsmetoder och krig.

Ibland tror jag att vi, människan, är universums kackerlackor. Det är därför vi aldrig får besök av utomjordingar. På de interstellära kartorna är vår kvadrant utmärkt med en dödskalle. Vi människor är universum kackerlackor. Allt vi tar i, tar vi i av girighet. Allt vi lägger händerna på måste ofelbart svinas ner och vattnas ur. Det är därför det övriga universum håller oss i mörkret. ET åkte förbi för länge sedan. Men det luktade så jävligt här att han inte vågade stanna.

Det är för underligt. För vi har alla det i oss. Vi vet vad som är det sanna och rätta. Vi vet vad som är det rättvisa. Vi skulle kunna ha en annan värld. Men vi väljer alltid den korta vinstens väg. Och det är för sorgligt. Det är själva beviset på vår inneboende kackerlackighet.

Vi är universums kackerlackor, som om vi fick chansen, skulle föröka oss och sprida oss och skövla allt i vår värld. Det är antagligen därför vi är planeta non grata.

Titta bara på oss. Två tredjedelar av oss svälter, men en tredjedel har minsann både ett överflöd av oxfilé, bekväma kombibilar, glassiga magasin och hangarfartyg. Men den tredjedelen som har allt stoppar förvisso små mynt i små bössor då och då. Så man kan säga att vi gör vad vi kan för de som inte har.

Kackerlackor.

Vi går in i mörkret. Alla försök att göra något åt det är bara lögner. Eftersom ingen vill göra något. Ingen kommer att göra något, så länge det kostar. Vackra ord om solidaritet och allas lika värde är just vackra ord. Så länge vi har viktiga saker att lägga pengarna på, som förarlösa bombplan, internationella hamburgerkedjor och Anna Anka kommer ingen någonsin att hjälpa.

Att ställa upp för ett, på grund av koloniala intressen, genomkorrumperat land går icke. Att, när landet utplånats av en naturkatastrof, lägga pengar i en bössa går an.

Vi gör vad vi kan för de som inte har, säg inget annat, vi gör vad vi kan. Så generöst är vårt stora insektshjärta. Ta en smula från vårt bord, men inte för stor. Och inte en som kostar något. Så kan vi sätta oss ner i tältstäderna och förklara: "Du förstår lille vän, din svält är i själva verket ett mycket vackert offer. Hela ditt lands misär gör det helt enkelt möjligt för några få människor långt borta att bo jättefint och fylla sina hus med en hel massa roliga saker. Dessutom har de här människorna råd att köpa en hel massa jättebra vapen som kan skydda dem från elaka människor som vill ta ifrån dem deras roliga leksaker. Så jag hoppas du förstår att, trots att din mamma ligger under ett parkeringshus och din pappa bara har en arm kvar och alla dina syskon dog i lite oturliga epidemier, så lider du för att någon annan ska få det riktigt, riktigt bra. Se här! Ta den här jätteroliga bollen som vi köpt åt dig för pengarna i de där små bössorna. Lek en stund, så tänker du inte så mycket på tråkigheterna."

Kackerlackor.

Vi är så upptagna av vår egen jävla förträfflighet och vår egen jävla övertygelse om vår rätt att bestämma över, inte bara världen utan hela djävla universum, att vi inte inser hur små vi är.

Små jävla infekterade kackerlackor som sprider sig som en svulst. Giriga, ätande kackerlackor som stirrar på varenda lite smula och skriker "MinMinMin" i kör.

Det borde döda oss, allt det här. Det borde döda oss att vi äter varandra och aldrig för en enda sekund låter någon utanför leva. Det borde döda oss. Men den giriga delen i människan är som ett virus. Ett virus som äter allt. Som göder sig på grova tuggor ur den vackra själen vi alla ändå har.

Kackerlackor. Stora själviska kackerlackor som äter, förfular, förfalskar, förnekar allt.

Eller så har jag fel.

Med en tillräckligt stor stövel kan man stampa ihjäl även den mest ihärdiga kackerlacka.

Ska vi försöka stampa lite?

måndag, februari 15, 2010

There's nothing sadder than a town with no cheer...

Små vägar slutar alltid någonstans.

De passerar förbi och försvinner ut i den granbefolkade tystnaden.

Där, i de uthuggna gläntorna, står vaktposter på led. Små sorgsna samlingar hus, där ingen längre orkar. Där ingen längre tror.

Husen stirrar på varandra med tomma fönster. Tysta fåglar på döda ledningar. I dikeskanten växer gräset högt.

Vildäpplen mognar ikapp med vetet. I kulvertarna under vägen göder gråsuggor råttor.

Detta är en död bygd. Varje form av förnuft har för längesedan försvunnit in i tegelfasaderna.

Detta är en död bygd, en bygd utan tro som är dömd till förmultning.

Detta är en död bygd. Livet har för länge sedan dragit vidare. Tiden har dragit vidare.

Kvar finns bara tomma hus och tomma människor.

Cellerna i denna bygds organism kommer att falla samman och isär i avflyttningens svåra cancer.

En dag skall skogarna och träden ta tillbaka all mark som stals och svedjades av ett hundra hungriga bondearmar.

Den svulst som är människans spår skall läkas.

Träd har inga minnen som vi vet om.

Allt ska glömmas under daggens och mossans täcke.

En ruin blir människans grift.