Det där fönstret är ett väldigt bra fönster att stirra ut genom. Jag stirrar inte så ofta som jag skulle vilja. Men jag tar de stunder jag kan få. Söderfönsterstirrande är en underskattad konst.
Now´s the time snurrar runt i huvudet. Det är alls icke oävet. Man kan ha värre låtar snurrandes i huvudet. Now´s the time ekar en massa synkopier över hjärtslagen.
Charlie Parker var en jävel på hjärtslag. O Birdman, var är du nu? Var är du i denna oändliga aprilhimmel? I struparna på en miljon starar? Eller i den långsamt dunstande vattenpölen? I båda misstänker jag. Vet jag. Den här våren är Birdman överallt.
Det här är min trettiosjunde vår. Jag är glad att jag lever. Häpen över att jag lever. Förundrad. Storögd. Hela världen väller in i min skalle. Jag har för länge sedan insett att jag inte kan stoppa den. Det gör inget. Jag kan leva med det. Till och med överleva.
Våren är ett elakt och enormt hopkrupet febrilt skrattande djur. Ivrigt stirrande och klar till det stora språnget. Det kommer att slita strupen av den här vintern. Det kommer att mörda den här vintern. Det kommer att blåsa luft under vingarna på det vansinne, med tunt ljus under björkkronorna och oändliga ljusa nätter, som är sommarens vitglödgade jävla underbara demon.
Now´s the time hamrar in spikarna i vinterns kista med fjärilslätta hammarslag.
O Birdman, Birdman. Det är vår på allvar nu...På allvar...
