Ur lidande föds skrivandet...Pretentiöst som fan...Jag vet...Men då är det allt tur att man är tvungen att lida lite då och då...Annars skulle icke mycket blifva gjort...
För livet smyger sig upp på en...Det ställer sig framför en och bjuder på ostbricka, bjuder en gentilt att sitta ner och ta för sig...Sen går Livet för att hämta en jätteslägga som den slår i skallen på dig mitt under en tugga god Brie...
För sådan är livets natur...
Men vad gör man egentligen då...? Kan man lita på Livet...? Kan man tro på andra människor...? Och har man överhuvudtaget något val...? Skall man gå runt i tillvaron och vara ständigt hård och cynisk och högt skrika "Alla är Lögnare"...Jag vet inte...Jag tror inte att man lever om man tänker så...
Salt i mina sår...Den här...Världen, verkligheten, tillvaron, kalla det vad ni vill stör mig...Som en vagel i ögat...Den stör mig...Förstör mig...Får mig att se röda stråk...Den stämmer inte....Den gör mig sömnlös...
För det finns så mycket skit här...Aschberg, Virtanen, Aro, Kvällstidningar, Tv4, Vinstmaximering...
För det kommer ryska horor hit...Folk tjänar pengar på det....Spekulation av herr Aschberg...Men är inte den ekonomiska verklighet som gör det lukrativt för dessa att transportera prostituerade hit en verklighet skapad och underhållen av just de kapitalistiska intressen som såna som Tv3 och Aschberg företräder....? Jovisst...Vilket bevisar att symbiosen är total...
Men vi som lever Under Vulkanen lever i en annan verklighet...Den sanna verkligheten...Den som visar världen på det sannaste sätt vi kan se...
Människor är såna jävla posörer...Allt ska bara silas genom den skugga som är allmänt vedertagna begrepp....Ett fåtal är dock ärliga....Vilket är en jävla tur...Annars skulle jag tammefan inte överleva...
Trötthet och stillhet....Vi är på väg in i den totala lättjan...Det tillstånd där tänkande helt enkelt inte är möjligt...Det tillstånd när endast Reaktion är möjlig...Vi kommer att dregla på kommando...
För Uppror är inte bara slentrianbrott mot konvenansen...Uppror är själens födelse och frihet och blod...
Det står en staty i en park här. Jag har glömt vad parken heter. Statyns namn har jag aldrig vetat. Den föreställer en man och en kvinna som håller ett barn mot himlen.
Det är en mycket vacker staty. Den andas någon slags femtiotalsoptimism som jag tycker om. Den är nostalgisk och minner om en tid som dödats. Eller en tid som aldrig funnits. Har världen någonsin varit så idyllisk? Så oskyldig?
Ibland tycker jag att det är en lögn som står där. Men det är en ärlig lögn. Sådana ska man vara rädd om. Sådana är sällsynta.
Den är som en rebus om att hylla livet. Ett monument över en tid som frustade framåt i sådan obändig framgång, som alla trodde skulle vara för evigt. Över en trygghet som alla trodde skulle vara för alltid. Ett helt jävla överflödande ymnighetshorn.
Men tiden rann åt ett annat håll. Tillvarons vita fiskbuk visade sig så småningom. Verklighetens skugga pissade på all trygghet.
