Ger man upp då....? Vore inte det enklast...? Ge upp och bli cynisk och bitter och pissa på allt som är vackert....? Och jo...Det vore enkelt...Men det enkla ligger inte för mig...Inte den sortens enkelhet som kommer av lättja...Som kommer av att man inte slåss...Den sortens enkelhet pissar Jag på...Jag tror på den enkelhet som man måste kämpa för...Som man måste arbeta sig blodig för att kunna se och känna och skriva om...Den sortens enkelhet prisar jag...
Varför blir jag aldrig den där bittra och cyniska jäveln som det vore så enkelt att bli....? Varför ger jag inte upp trots att käftsmäll efter käftsmäll fås...Inte ens dom gånger livet dragit undan mattan för mig, kört över mig med ångvält och gjutit in mig i betong så har jag inte gett upp...Som en jävla idiot reser jag mig om och om igen...Och mottar samma smällar...Varför ger jag inte upp...?
Därför att hoppet är det sanna vackra...Hoppet är all jävla godhet som finns...Hoppet är det enda som är värt att slåss för...Hoppet är allt....Hopp om kärlek, hopp om att det där jävla Annorlunda ska komma, hopp om värdighet, hopp om att livet en jävla dag ska kunna levas skrattande...
Det är såhär...: Jag är en sann dåre...En av Kärlekens Dårar...En Narr...Och det detta har lärt mig är att kretsloppet är oändligt...Efter natt kommer dag...Och om det är en lång nattjävel så kommer dagen att bli desto längre...Jag säger att jag Vet detta trots att jag egentligen inte har en jävla aning, trots att jag inte mer än önskar och hoppas...Det är detta som gör mig till en narr...Till en av Kärlekens Dårar...
0 kommentarer:
Skicka en kommentar