Om mig

Mitt foto
Pugilistisk Poet och Fanatisk Romantiker...

måndag, maj 21, 2012

I believe in you when winter turn to summer...

Det har varit en lång grå vinter. En sån vinter som kuvar en stackars ömtålig själ in i jackluvans självömkande kuvös. En sån vinter som sviker och bara är en enda lång novembereftermiddag. En elak vinter. Våren som kom efter måste ha varit en ondsint och bitter kusin till den där lömska vintern. Den kastade en smula sol på våra bleka fruktansvärda ansikten och högg oss i ryggen med ispikar.

Men idag drevs de där två arga jävlarna ut. Sommaren kom äntligen myndigt klivande över nejden. Med ett flin och ett skratt som lät som måsar släppte den ut oss ur det där gråa jävla fängelset vi suttit i sen oktoberlöven föll. Och huvuden lyftes och bar hud fick dricka sig otörstig på ljus. Det var underbart.

Jag skriver. Mest om död och elände just nu. Om människor som har ont, om människor som tror sig vara utan val, om människor som stirrar ner i handflatorna och inte vågar se världen. Det gör jävligt ont att skriva sånt där. Jävligt ont. Men det blir vackert. Det finns en skönhet i de där raderna de där människorna lämnar efter sig. Det är inte dödens skönhet. Jag tror inte det finns nån skönhet i döden. Det är snarare en minnets skönhet. De här små, lapparna, breven, dikterna, vad det nu är jag skriver, är som viskningar från minnen. Det är en mycket märklig känsla att bli berörd av nåt slags människoöde som bara existerar i rader jag själv skrivit. Men samtidigt magiskt. Och lärorikt inbillar jag mig. Och tungt. Mycket tungt. På ett sätt är jag glad att du är i Afrika, Tess. Ibland är jag inte riktigt en trevlig människa när jag pysslar med just det här lilla projektet. Men förhoppningsvis är det klart innan du kommer hem.

Jag har varit själv i, vad är det nu? Knappt en månad. Det är en märklig känsla. En på sitt sätt overklig känsla. För mitt liv är så fundamentalt rotat i tvåsamheten att jag har svårt att minnas något annat. På ett sätt känns det att du är på en helt annan jävla kontinent, den tanken river och sliter i mig då och då. Men på ett annat sätt känns det som om du bara är i rummet bredvid, som om du är helt nära. Strängt taget är du jävligt nära. På nåt sätt finns du i mig hela tiden. Det är en högst angenäm känsla.

Vartenda fönster här är vidöppet. En ljummen vind springer runt och fnittrar härinne. Jag tror katterna leker med den på balkongen. Jag sitter här och lyssnar på Bachs cellosvit nummer ett såsom Yo Yo Ma vill ha den. Och medan solen försiktigt smyger iväg bakom hustaken tänker jag på att jag är lycklig...

torsdag, april 26, 2012

Love you more than madness, more than waves upon the sea...

Hej älskling. Här får du en liten namnsdagsdikt av mig. Du har fortfarande namnsdag i fem minuter till. Borde ha gjort det här tidigare, men du vet hur det är. Så grattis på namnsdagen min underbara älskade...

Therese

En gång
talade jag endast
med mörker i strupen.

Det var korparnas tid,
snarornas tid,
den böjda nackens tid.

Om nätterna sprang jag,
lät mina bara fötter
slås i blod
mot stenar och asfalt.

Men mina ögon
var torra,
mina ögon
var alltid torra.

En gång
lät jag en näve sand
rinna mellan
mina handflator.

I dammet
skrev jag ned
allt värdefullt
jag hade
och lät det sköljas bort
av regnet.

Jag minns
två av orden.
Frihet och Kärlek.

Jag minns
hur jag lät
dem försvinna
utan sorg.

Mina ögon
var torra,
mina ögon
var alltid torra
och strupen fylld
av evigt mörker.

Jag var martyren,
den förlorade,
som stirrar stint
rakt ned i borden.

Jag minns detta, dessa dagar av Post Scriptum,
hur de byggde sin grift över mig.
Jag minns detta och ler.
För sen den dag
då din varma blick letade sig in
har jag lärt mig
att regnet aldrig stjäl,
att regnet ger tillbaka.
Att regnet alltid ger tillbaka.


onsdag, februari 01, 2012

Turn off your mind, relax and float down stream...

Den första musik jag har ett medvetet minne av att höra är The Beatles Revolver. Det där inledande "One, two, three, four, one, two..." som snabbt går över i Taxman är nästan inbrända i den del av skallen som pysslar med uråldriga minnen. Tillsammans med känslan av ett par alldeles för stora Philipshörlurar på skallen så är den där skivan ett sånt där varmt minne från min barndom. Tror jag. Eller är det den vuxne mannen som tror att han minns? Spelar det för övrigt någon roll?

Jag minns att jag alltid häpnade över stråkarna i Eleanor Rigby och förundrades över Yellow Submarine. Det där sticket med en massa hamnljud och båtvisslor fick mig alltid att fnittra.

Jag minns att jag kunde stirra på det där fascinerade Voorman-designade omslaget hela tiden medan skivan snurrade. Från Tax Man till Tomorrow never knows satt jag med ögonen stint fixerade på det där fantastiska omslaget. Jag fick inte vända skivan själv. Det var en delikat manöver som endast fick utföras av en vuxen. Vilket alldeles säkert var helt rätt tänkt. Den automatiserade pick-upen på vår vita Philips var ett tekniskt underverk som inte riktigt var designat för barnfingrar.

Hur gammal kan jag ha varit? Tre, kanske fyra? Jag minns att vi hade svarta läderfåtöljer med kromben. 1976 kanske? Jag var runt fyra år och lyssnade på den där musiken. Jag hade ingen aning om vilka Beatles var eller vad de sjöng om. Jag hade ingen aning om den tekniska studiobriljans som uppvisades på skivan, med baklängesgitarrer, ekon, effekter och en massa andra studiotricks. Jag hade ingen aning om vad orden betydde. Jag hade ingen aning om att det där sista spåret, det där med med de tunga, bultande trummorna, den där låten som alltid fick min lilla pojkkropp att alltid gunga långsamt i takt med musiken, var ett av den psykedeliska rockens portalverk. Jag hade ingen aning.

Vad jag visste var att jag gillade det. Vad jag visste var att den där musiken kittlade min ryggrad och lät vibrationer av välbehag passera genom min andäktigt lyssnande lekamen. Vad jag visste var att det fanns magi på den där svarta kakan som låg inuti det där underbara omslaget.

Ibland räcker det så. Inga ingående analyser behövs, ingen expertpanel behöver tillkallas, ingen forskargrupp tillsättas som utrönar vilka influenser som skapade vilka ljud och vilka ord som betyder vad. Ibland räcker det med ett barns oskyldiga öron som släpper in ljuden utan ett uns av erfarenhet och bara låter dem husera där i huvudet och sprida allt det där vackra som alltid kommer att finnas i verkligt bra musik. Ibland räcker det.

Den där skivan har hängt med sen dess. Hela tiden faktiskt. Mitt förhållande till den har kanske akademiserats en aning, vilket har tillfört helt andra dimensioner än de som uppskattades då. Vilket alls icke är oävet, eftersom skivan är ett rent och glimrande stycke tvättäkta rockhistoria.

Den står i skivsamlingen i alla möjliga upplagor. Nu för tiden är det mest CDn som spelas. Men den mest älskade är ändå vinylen. Just den där vinylen som jag höll i mina små pojknävar. Den finns kvar. Nävarna med. De är större och grövre och en aning mer slitna än de var där i Uppsala för snart fyrtio är sedan. Jag sitter inte längre i en av de där krombenta skinnfåtöljerna, utan i en stor, bekväm, modern Ikeasoffa.

Jag är ganska långt ifrån den där pojken som inte ens behövde använda alla fingrarna på ena handen för att visa hur gammal han var. Men när hörlurarna åker på och McCartney räknar in med guttural långsamhet så jublar ändå den där pojken nånstans djupt inne i den vuxna kroppen.

För ibland är det så. Man behöver inte förstå för att inse skönheten. Ibland räcker det med att bara känna den.

Ibland räcker det att bara känna den...