Jag var kanske bara ett barn, men jag var ett allvarligt barn som grubblade mycket. På allt det där. Vad en soldat var, vad krig var, vad ära var. Vad man egentligen gjorde där. Och jag kom fram till att det låg något i det. Det låg något i att vara en soldat och offra själ och hjärta för demokratiska västerländska idéer. Jag var som sagt mycket omogen på den tiden. Jag rätade lyckligtvis upp mig betydligt med tiden. Men det är strängt taget en helt annan historia. Den tar vi en annan gång.
Tillvaron i grönkläder var alltså toppen för mig, en ung man med för stor uniform och klappande hjälm. Han tog sig an skjututbildning med liv och lust. Lärde sig bajonettstrid och värnrensning. Bodde i tält och åt mystisk mat ur små guldfärgade plåtburkar. På det stora hela såg han sig som en den rätta lärans man som var en del av den tunna gröna linjen som skulle hålla hunnernas horder borta från vårt vackra lands gränser i det fall ett så kallat skarpt läge uppstod. Den unge mannen var nöjd med tillvaron. Och stolt. Mycket stolt.
Men i allt detta var han inte ensam. Det fanns en hel grön massa av andra, precis som han. I för stora kläder, snaggade frisyrer, glappande hjälmar och kånkande på stora muskedunder uti Svea rikes skogar. Den unge mannen var som sagt naiv och trodde att alla de andra unga männen även de hade kommit fram till samma slutsats som han själv: Att det var försvar av idéerna som gällde, att stoltheten och äran låg i att dra sin sista suck på ett slagfält när man kämpat sig blodlös för demokratins försvar, att det var fint och vackert att skjuta folk som hade haft den rent ut sagt taskiga smaken att överträda detta vackra lands gränser och besudla dess jungfruliga mark med sina klampande stålskodda kängor.
Den unge mannen märkte snart att så inte var fallet. Istället för den tunna gröna linjen av modiga morske män som drog blankt för demokratin upptäckte han en dag en likadan man som han själv som stod framför honom och pekade med hela handen iförd en mycket viktig min då han hade fått hedersuppdraget att delegera insamlingen av måltavlor efter avslutat skjutövning. Helhandspekaren tog sitt uppdrag på största allvar. bröstade mycket tupplikt upp sig och struttade till och med en aning när han med tonårsgäll röst ropade ut sina order angående sagda måltavleuppsamling.
Det var kort sagt A Man with a Mission som stod framför den allvarlige unge mannen. En man var hela väsen övertagits av denna helgade uppgift, nådigt nersträckt från den höge löjtnantens sfärer på tofsprydd sidenkudde, att måltavlorna skulle in i skjulet. Ivrig som en mycket liten hund tog han sig an hedersuppdraget. Men stoltheten som en gloria runt sin snaggade skalle rusade han runt och gastade order, pekade med hela handen, frågade uppfordrande "Har Du ställt in tavlorna i skjulet?"
När den äppelkindade helhandspekaren satte sin pekande hela hand i bröstet på den allvarlige unge mannen kände han bara en våg av förakt stiga i halsen. Han noterade den himmelske löjtnantens gillande blick över helhandspekarens tjänstvilliga iver. De såg båda ut som hungriga råttor. Den ene dock fetare än den andre. Den allvarlige unge mannen var äcklad, djupt äcklad. Här fanns ju ingenting. Ingenting av det där stolta i att vara en del av den tunna gröna linjen mellan civilisation och galenskap, ingenting av att med kallt svenskt stål försvara fosterlandets väl och ve. Bara ett bruntungat svansviftande utförande av skitsysslor med ren och oförfalskad glädje och stolthet.
Där började den allvarlige unge mannens idéer om vad soldatlivet var krackelera en aning. Men han var som sagt en naiv gosse. Han tänkte som så att detta var en engångsföreteelse, en anomali i hans stolta kår som egentligen bara bestod av stolta musketörer som han själv. Bortsett från den äppelkindade helhandspekaren då.
Det visade sig att han hade fel. Mycket fel, helt fel, alldeles åt helvete fel. Det fanns ingen tunn grön linje mellan frihet och ofrihet. Mönstret upprepade sig dag efter dag. Det fanns bara en oändlig rad flinande lismare som slet som djur, när någon över furirs grad tittade, som svassade runt som spelande orrar så fort en epålett syntes till, som i övrigt sket i allt och alla. Och det var denna oändliga rad högrövade praktarslen som fick höga vederbörandes respekt och belöning. Dessa ögontjänande maskare som tog ära och redlighet av de som verkligen gjort rätt för sig. Detta avskräde sågs som soldater och belönades till och med av den allvarlige unge mannens älskade kår.
Han kom till en insikt. Det är inte vad du gör som räknas, det är vad folk tror du gör som räknas. Det tog honom hårt. Han var trots allt ett barn och barn tycker alltid det är svårt den första gången ett ideal krossas.
Men jag hämtade mig. Det var trots allt inte så farligt. Det där med stolthet och krigiskhet växte jag ganska snart ifrån. Jag fick ett vuxnare perspektiv på slagfältets ekonomiska transaktion skulle man kunna säga. Jag insåg att det faktiskt finns andra värden i livet än att en dag få marschera med en segrande armé in i en befriad stad. Jag blev lite vuxen av det där. Lite. Att bli fullständigt vuxen har jag gett upp hoppet om. Det kommer aldrig att hända. Och det är jag glad för.
Jag har ett foto kvar av den där allvarlige unge mannen. Han står bland alla de andra slashasarna. Om man tittar noga så ser man att hans rygg är lite rakare än de andras, att hans blick lyser med ett lite ärligare sken och att det är något mycket ömsint över hur han manligt försöker bita ihop käkarna. Det kanske bara är jag som ser det? Det spelar i så fall ingen roll. Den där unge mannen var vägvisaren genom ett fan så viktigt vägskäl på livets ack så krokiga autostrada. En god soldat. En ung idealist. Nu nästan skrattretande i allt sitt tunga allvar.
Men jag tänker på honom ibland. Och då ser jag honom alltid i siluett mot solnedgången. En man med rak rygg som vaktar och vakar och spejar efter ofrihetens kalla horder.
En verklig och ärlig man av den tunna gröna linjen.
