Det är en hopplös uppgift. Livet är kanske till för att levas och inte för att förstås?
Jag har alltid sett det på det andra sättet. Att livet ska stå tillbaka inför övermakten hos någon allting överskuggande Förståelse. Att det viktigaste av allt var att först förstå och sedan kunna leva. Men efter alltför många år av daglig stångande mot betongväggar är jag böjd att ändra mig. Livet ska i första hand levas. Förståelsen kommer på köpet.
För det var så här: Livet, det hade smällt mig på käften för många gånger för att jag skulle vilja komma nära det igen. Egentligen. Det var härdsmälta. Alla väggar jag sprungit in i, alla jävla åsikter jag fått slagna i huvudet och alla gånger någon slagit brinnande spikar i bröstet hade förstört mig. För alltid inbillade jag mig. Jag gav upp. Jag satte mig ner och tänkte att "Okay, det är så här det är. Fuck it".
Jag tänkte aldrig resa mig igen. Jag hade bestämt mig för att aldrig mer bli kär utan leva ett stillsamt liv med skrivande och rökande och kanske ha två katter som andades levande sällskap. Det var vad jag tänkte. Det var så det skulle bli. Då kom du farande som en jävla komet och slog sönder mina knän, slet tag i mitt ömma jävla hjärta och skickade alla mina planer åt helvete.
Men det gör ingenting. Ingenting alls. Alla de där planerna var värdelösa i alla fall. Då visste jag ju inte att du fanns. Nu vet jag. Och den vetskapen gör mig lycklig. Faktiskt lycklig. Det är en rätt ovan känsla för mig. Men jag tror jag kan vänja mig vid den.
Innan fanns det ingenting. Efteråt finns allt här. Innan var de svarta djupens tid. Nu är det frisk luft och Ljus, Ljus, Ljus. Du dödade mig lite grann där i ditt vardagsrum. Men det gör ingenting. För det finns goda dödar. Det här var en sådan. Det finns goda dödar som man dör och föds igen av. Till något annat. Till något bättre.
Det som hände var bara kärlek. Något så enkelt och så stort som kärlek. Och det är för jävla svårt att skriva om kärlek. Så jävla svårt att göra det utan att förfalla till klichéer. Men vad fan. Vad gör man när alla klichéerna är sanna? Då skiter man i dem. För sanna klichéer är ändå sanna. Och du är det sannaste jag vet.
När jag håller handflatan över din sängvarma rygg vill jag egentligen inte andas längre. Tiden kunde stanna och jag kunde bara få existera just där med smaken av varm hud i handen. Och tiden stannar faktiskt. Den gör det. Ljuset från oss reser i just den där sekunden. Om vi kunde följa med så skulle vi stanna i den sekunden för evigt. Eller tills vi bestämde oss för att vända. Men vem fan skulle vilja vända?
Vem fan skulle vilja vända?
Älskar dig Tess.
