Vaknar världen någonsin…? Hela generationer kastas bort i krig och vanvett…Det skramlas med med stridsvagnar och atombomber…
Ska vi kväva varandra med hot igen…?
När de nya demonerna inte skrämmer folket tar man fram de gamla…
Vi måste tydligen hata för att överleva…
Ändå vet vi att varje människa är mittpunkten i sitt eget universum…För rakt in i den punkt där ögonen möter själen slungas alltet och tiden...Och ur varje människa strömmar varenda galax som någonsin levt eller dött i evighetens rymd…Ingen av oss är ersättlig…Varenda en av oss har en skalle full med blommor och minnen…
Ändå lever vi bara vidare i en värld av axelryckningar…
Medan vi betraktar ett ensamt blad som faller eller tänker på en solig sommar eller drömmer står en miljon svarta raketer och väntar fyllda med det mest absoluta av vansinne…Och makten över dessa raketer är icke vår…
Vem inbillade oss att vi måste hata så mycket…? Vi föder och göder vår egen undergång utan att ens stanna upp och reflektera eller protestera…Hur kunde det gå så…? Vi lever i den mest upplysta av tider…Ändå behåller vi de vapen som en dag skall förgöra oss…Kan den ekvationen någonsin stämma…?
Vi vet och kan bygga ett Utopia…Men det vi gör föder bara bitterhet och hat…Jag förstår inte varför det blev så…Jag vet inte vad som bör göras…Jag vet inte…
Det enda jag vet är att jag hoppas…Hoppas och försöker, om inte älska min nästa, så åtminstone respektera min nästas rätt att leva och vara en fri människa…
Det kanske är för sent redan…Vi kanske startade maskinen som förgör oss den dag vi reste oss upp och började gå på bakbenen…Kanske…Men det behöver inte vara så…Ett öde är aldrig hugget i sten…Jag vet att det skulle kunna vara annorlunda…Jag vet…
Det kommer inte att rädda någon av oss, varken dig eller mig…Men just nu räcker det kanske…Att jag vet…Och du vet…Så vi kan hoppas…
När sinnessjukdomen kryper allt djupare in i benen och allt hopp för länge sedan drunknat i vulgär grönska…Då kommer hösten och jagar sommarens förbannade infektion ur kroppen…
Luften stiger och bladen firar sin död med klara färger…Man kan faktiskt andas igen…
Detta är uppvaknandets tid, mörkrets tid, stjärnhimlens tid…
Vi stiger fram som segrare ur denna kamp mot värmen och ljuset…Vi drar på oss rocken som är vårt normaltillstånd…För vad vi än säger behöver vi detta…En himmel som aldrig slutar, en luft som skär våra kinder med röda rosor och en dag som faktiskt slutar innan man somnar…
När frosten målar sina galaxer på gräset, då skriker livet i mig…Varför vet jag inte…Detta skall ju vara döendets tid…Men för mig börjar livet på hösten…Fast jag har ju alltid varit en bakvänd jävel…
När andedräkten föder en egen skugga framför munnen är man aldrig ensam…
Visst är det härligt att se hur effektiv ”Marknadens självläkande kraft” är…? Visst är det underbart att se hur kapitalister gång på gång går i samma fälla och sätter krokben för sig själva…? Fyratusenfemhundra miljoner…Smaka på den lilla nuffran…Fyratusenfemhundra miljoner…Det är vad Lehman Brothers råkar vara skyldiga i dagsläget…Och varför, frågar man sig gärna, Varför, Oh Varför, kunde det bli såhär…? Var det Marsianer…? Var det dåliga karmavibbar på frukostfrallan…? Var det en ondskefull bankrånare med en gigantisk säck som råkade stryka förbi…?
Nix pix…Tyvärr får man säga att så icke var fallet…Tyvärr, därför att det är lättare att förstå hur fyratusenfemhundra miljoner kan försvinna om det beror på en för ägarna utomstående och icke förutsägbar variabel…Men här finns det egentligen bara en variabel…Den är inte okänd men mycket obehaglig…: Vi Är Styrda Av Arslen…That´s it and that´s that…Arslen som inte har en tillstymmelse till ädlare känslor i sin själ än hur man låtsas att 1+1 kan bli 46 om man är lite kreativ med belåningen…Arslen som inbillar sig att världen blir rättvis bara det finns chanser till absurda mängder stålars…Arslen som helt enkelt vägrar inse att man inte kan skicka ut mer stålar ur en kassakista än det kommer in…
Och vet ni vad, kära medmänniskor, det som fascinerar mig mest är…: Varför låter vi dessa Arslen sätta på oss i arslet en gång vart femtonde till tjugonde år…? Varför…? Det är inte så att det saknas idéer…Vi skulle kanske kunna tänka oss att man inte helt litar på att en människa, vars största mål här i livet är att ständigt fördubbla sina tillgångar, kommer att hålla sig till spelreglerna…? Vi kanske inte skulle göra det hela jävla tiden…? Det kanske finns en viss möjlighet att de som ställer sig högst på alla världens höga barrikader och skriker ”En Fri Marknad Skapar Rättvisa Så Vi Klarar Oss Utan Regler” och sen sätter sig på pottkanten utan att dra ner brallorna kanske inte är de som ska få bestämma spelreglerna…?
För hur känns det egentligen när en gigantbank som Lehman Brothers å ena sidan hjälper till att fiffla bort en hel massa miljarder i skattepengar och å andra sidan ropar på stormamma staten att komma med en hink av just skattepengar för att hjälpa till när SkatteFrihetens Förkunnare och Evangelister har spolat ner stålarna på muggen…? Hur känns det…? Hur känns det att stå för kalaset när du själv inte ens fick titta på tårtan…?
För det är just det Vi gör…Vi pröjsar och pröjsar och om tjugo år till, när en hel jävla generation har slösats bort på arbetslöshet och en hel massa utblottade jävlar har hängt sig i garderoben, så kommer vi att pröjsa igen…
Och varför…? Tjae…Jag ser inget annat svar än att vi helt enkelt är dumma i huvudet…Vi står här med lätt dreglande munnar och halar upp lädret så fort nån säger till oss…
Alltså…Ibland inbillar jag mig att det någonstans finns en bred folkbas som kommer att resa sig upp och protestera mot allt detta…Som kommer att demonstrera och bojkotta och helt enkelt ställa till ett jävla liv för att få lite vanlig jävla rättvisa…Ibland tror jag att det finns något sånt…Och då får jag en liten gnista i mitt, ack så tunnliknande, bröst som kanskekanskekanske är hopp…Sen brukar vanligtvis denna jävla fårskock som är mänskligheten se till att den där lilla gnistan släcks och bara lämnar efter sig lite illaluktande rök…
Men vi får väl se…Kanske kan vi äntligen lära oss något av allt detta och se till att saker och ting förändras…Kanske…Men eftersom vi egentligen talar om ett släkte som inte har kommit på att man inte ska slå varann på käften efter sisådär 2000 år av civilisation så är mitt hopp föga…Vi kanske ska hoppas på istider, översvämningar, pandemier och utrotning…?
Kackerlackorna har säkert bättre koll på det där med solidaritet…
