Hur jag än räknar, vrider och vänder
Så hittar jag inga större.
De som begåtts har begåtts mer av
Lathet och oförsiktighet
Än av elakhet.
Det måste vara en bra sak.
Mina synder är små och få.
Nästan futtiga.
Tror jag. Jag räknade dem igen.
Alldeles nyss.
De blev varken större eller fler.
Men trots detta
Är det ändå en skyldig mans ansikte
Som stirrar ut från spegeln.
Skyldig som fan.
En missdådare.
Gatstenarna är kallare nu
Än förra månaden.
Hösten smyger sig in på scenen
Som en stor befriare.
Välkomnad av oss få
Som hellre sitter i skuggan och beundrar ljuset
Än sitter i solen och spanar in i mörkret.
Det är snart dags för långa promenader
I överrock och hatt.
Snart dags att andas frostig luft
Och krossa döda löv under klackarna.
Ibland tror man att man ser en kvinna.
Men bortom allt det där som syns bakom
All förtvivlan, all smuts och all förväntan
Bakom baksidan..
När man med spottpolerade glasögon ser henne igen
Så står där en flicka.
Det är inget ont i det.
Men jag vet inte om det därför
Måste vara gott.
Hopplös är det vidrigaste
Ord jag vet.
Det är död och inget annat än död...
0 kommentarer:
Skicka en kommentar