Det är sjukt här. Som en jävla cancer sprider sig någon slags håglöshet över nejderna. Folk orkar inte leta sig djupare in i tillvarons mysterier än Gessle och Marklund. Fy fan. Sen undrar folk varför man är en sur jävel. Jag är den förbannade befälhavaren på dårarnas förbannade skepp. Att jag inte styrt hela skutan i kvav än beror bara på försynen. Försynen och T S Eliot. Men det vet han inte om. Han är död. Hoppas han brände Nobelpriset på nåt schysst.
Jag vet inte varför jag envisas med att hoppas på människor hela tiden. De är en annan ras för mig. Andra människor. Jag är inte kokett nu. Alls icke. Jag är bara helt främmande för den värld där folk verkar leva. Är det bara jag som har en hel jävla orkan mellan öronen som ständigt skriker åt en? Är det bara jag som tänker att det för helvetes satan måste finnas passioner i livet? Är det bara jag som ser den förbannade jävla skönhet som finns hos en industritomt i augusti? Tydligen. Vem fan ska jag då prata med? Prata förresten. Munnen lyder inte. Nånstans är en länk bruten. Skallen går för fort för tungan. Det enda jag kan kommunicera med är pappersark.
Jag vet egentligen inte vilken tid jag lever i. Är det här avsomnandets tid? Den tid då vi slutligen kapitulerar och låter oss vaggas in i ett mischmasch av sketen underhållning? Är det där vi är? Var fan är vår tids Rembrandt, Dali och Dylan? Var är vår tids konstnärer? Nånstans finns de. De gör som jag. Sitter och skriker blod hela nätterna och slår skallarna blodiga mot institutionsväggar om dagarna. Det finns någonting annat än att bli sedd för seendets skull. Det finns det att bli sedd för det man har att visa upp, det man har upptäckt. För att ge en jävla karta till de stigar man har hittat...
