Slaktmånad. Det gamla namnet på oktober är slaktmånad. Det är ett mycket vackert namn.
Jag har alltid vaknat på hösten. Ruskats ur sommarens dävna dåsighet. Det är som om mörkret får mig att se när jag slipper kisa mot solen. Jag andas lättare, lyfter blicken från asfaltsdammet och låter frisk luft strömma över ansiktet.
Jag tycker om det där namnet. Slaktmånad. Det är som en uppmaning i det. Skär bort det där döda köttet från dig. Slit gårdagen från kroppen och släng den åt helvete. Låt det där döda förflutna ruttna och res dig upp mot den där oändliga himlen. Res dig upp som en fri människa.
Stjärnorna kommer tillbaka i oktober. De tar tillbaka himlen om nätterna. Andromeda stiger långsamt med sin disiga gloria. Jupiter marscherar röd och stor i söder och Orion ska snart stiga över horisonten. Hela natthimlen kastar ljus över oss. Ett hemligt ljus som vi aldrig ser på sommaren.
Hösten är så vacker. Som en mässa i världens största katedral. Bladen är altarljus. Och i den där första kalla vinden hörs en kyrkoorgel. Toccata och fuga i oktober. Det är en helig månad.
Det är tid för död, tid för vila, tid för stillhet. Tid att se hur tillvarons slut hålögt stirrar tillbaka från spegeln. Tid att tänka på sorgband, radband och doften av multnande jord. Tid att stanna, räkna, gissa hur många timmar, dagar, år man har. Tid för död.
Men den död som kommer om hösten är en tillfällig gäst. Det vet vi. En vår ligger redan strax bakom horisonten och väntar på att födas, på att sprida nytt liv över världen igen. Vi vet att allt kommer tillbaka. Livet försvinner aldrig i höstens död. Allt kommer tillbaka. Ur mörkret kommer ljuset att bryta fram igen och vara lika nytt för dig som den dag du föddes. Det vet vi. Det är en mycket vacker vetskap. Det är vetskap som ger en människa hopp.
Oktober kommer stor och röd. Med sig bär hon det där mörkret som är så nödvändigt. Det där mörkret som får oss att tända ljus, det där mörkret som låter oss veta vad ljuset är.
Jag tar på mig höstmörkret som en bekväm gammal rock och bär det som ett hemtrevligt minne. Går ut under de där katedralshimlarna, låter blicken irra över trädens siluetter, över Sirius, över det svarta vattnet i älven. Flanerar, promenerar, plockar upp en kastanj som jag låter försvinna ner i fickan och smeker den mörka sidenytan som ett hemligt minne medan jag går.
Jag andas och tänker på det jag aldrig får glömma, aldrig någonsin glömma; att spåren av jord i mina händers linjer inte kommer från det jag begravt, aldrig från det jag begravt. Utan från det jag planterat.
Ibland vill man bara sjunga lite...Varsågod älskling...Det är inte riktigt världsklass kanske...Men den kommer från hjärtat...Och den är din, bara din...:*
Eftersom his Bobness firar sjuttio år idag så känner jag att jag måste skriva någonting. Ett "Bob Dylan och vad han betyder för mig med 800 ord" ungefär.
Fösta gången jag hörde Dylan var jag fjorton. Plattan var Infidels och platsen var Tunboskolans musiksal. På gammal hederlig vinyl sprakade det sådär magiskt hemtrevligt innan trummorna började och Jokerman rullade igång. Sen kom rösten. Den där rösten: "Standing on the water, casting your bread, while the eyes of the idol with the iron head are glowing ..."
Då visste jag ingenting om vad det där betydde, att det handlade om att göra sig fri från synd, men det spelade ingen roll. Vad jag visste så fort jag hörde det där var att det betydde Något. Det var den viktigaste läxan. Att musiken kunde betyda något, att ord kunde ha större mening och berätta mer än bara historier. Det där öppnade en massa dörrar i skallen på mig. Saker som jag inte ens hade anat uppenbarade sig sig där och då. Jag insåg att den fanns poesi i världen.
Jag minns att jag fick låna hem den där skivan och att ett mycket intensivt lyssnande tog vid. Den snurrade om och om igen på min gamla vita Philipsspelare.
Sen fortsatte det bara. Nästa platta jag lyssnade på var The Times they are a-changing. Det var så allvarligt allt som sades på den skivan. Allt var allvar. Från det strama svart-vita omslaget till det blodiga allvaret i i sångerna. North Country Blues, The lonesome death of Hattie Carroll. Och så titelspåret. Det var viktiga ord som berättade saker för en absolut oskyldig ung man. Jag började läsa. Tog reda på en massa om sextiotalets USA, om segregationen, om depressionen, om Woody Guthrie.
Sen brakade det loss på allvar. Då lade jag Bringing it all back Home och Highway 61 Revisited på skivtallriken. Och jävlar. Där fanns inte bara det där allvaret och den där ärligheten som ligger i nästan allt Dylan gör. Där kom även visionerna dammande över prärien som en helt vansinnig flock bisonoxar. Mr Tambourine Man och Gates of Eden fullkomligt sprängde den där stackars pojkskallen i bitar. Det fanns Ord! Ord som var viktiga, ord som var stora, ord som sade mer än de betydde. Det fanns visioner och drömmar! Och dessutom fanns Like a Rolling Stone där. Låten med universums absolut mest fantastiska intro.
Jag började, mycket tafatt, fumla runt i Dylans fotspår. Så mycket det nu gick när man var en näpen liten gosse fastspikad i en liten bruksort i mellansverige. Men jag försökte i alla fall. Jag läste allt jag kom över om och med Bob, satt hemma på pojkrummet med gitarren och ylade och hamrade fram låtarna från "The Bob Dylan Songbook" som lånades om och om igen på Hallstahammars stadsbibliotek, jag drog vidare bakåt i tiden, till vad det nu var för ställen Bob kom ifrån och hittade Rimbaud, Baudeliare, Beatpoeterna och Kerouac. Det var väldigt formativa år för mig. Mer än jag trodde. De där åren definierade på sitt sätt det som sedan blev hela min idévärld.
Alla sidospår till trots så fanns alltid Dylan himself kvar i närheten. Lyssnandet fortsatte och det kändes som om det fanns oceaner att ösa ur. Diskografin var enorm och jag började ett tålmodigt skivsamlande.
Under perioder blev jag en ganska extrem och lite fanatisk Dylanolog som satt nätterna igenom och spelade bootleg på bootleg bara för att jämföra låtarna. I mitt huvud pågick en ständig diskussion om vad det betydde att han helt plötsligt ändrade en vers i Tangled up in Blue efter fem spelningar på en turné för att sedan gå tillbaka till den ursprungliga efter ytterligare fyra konserter eller vilken version av It´s alright ma som egentligen är den bästa. Jag lusläste biografierna om och om igen. Nagelfor Writings and Drawings tills den nästan brändes fast på näthinnan, kollade på Don´t look back i slow motion bara för att verkligen se allt. Och spelade Bobplattor. Bara Bobplattor. Under ett par år var garanterat nittionio procent av det jag lyssnade på Dylan.
Till slut blev det hela mest inkrökt samlarvurm. Någon slags jakt efter svar som inte fanns eller som Bob egentligen inte ville avslöja. Till slut tappade jag lusten för det där olustigt närgångna nyfikna nyckelhålskikandet. För det som i slutändan fanns kvar var musiken. Och orden. De viktiga vackra orden. Det slog mig att upphovsmannen som sådan kanske inte var så viktig. Att man kanske inte behövde veta allt om allting. Att det kanske räckte med att lyssna. Bara lyssna på vad han faktiskt sade.
För det är ju trots allt det som är det viktiga. Vad han verkligen säger och vad han verkligen gör och visar oss.
Hur han spottar ut "Play fucking loud!" på Live66.
Hur ödslig och övergiven han låter i Lovesick.
Hur desperat han låter i Shes your lover now.
Hur vackert rösten spricker i varenda jävla låt på Hard Rain.
Hur naket naiv han är i Bob Dylans Blues.
Jag kunde fortsätta hur länge som helst egentligen. Den där Dylanologen bor tydligen kvar nånstans i någon affischtapetserad vrå av min skallen. Men det tänker jag inte göra. Allt som behöver sägas säger Bob själv.
Glöm inte det. Och glöm aldrig: "To live outside the law you must be honest..."
När jag låg i lumpen var jag en verkligt god soldat. En stolt krigare. Det fanns något i mig som trodde på det där. Blod, ära, ridderlighet. Jag var en mycket omogen människa på den tiden. Praktiskt taget ett barn. Ett barn bland andra barn som även de sprang runt i för stora uniformer och glappande hjälmar. Det var precis som när man var liten och lekte krig. det var bara kvaliteten på leksakerna som blivit bättre.
Jag var kanske bara ett barn, men jag var ett allvarligt barn som grubblade mycket. På allt det där. Vad en soldat var, vad krig var, vad ära var. Vad man egentligen gjorde där. Och jag kom fram till att det låg något i det. Det låg något i att vara en soldat och offra själ och hjärta för demokratiska västerländska idéer. Jag var som sagt mycket omogen på den tiden. Jag rätade lyckligtvis upp mig betydligt med tiden. Men det är strängt taget en helt annan historia. Den tar vi en annan gång.
Tillvaron i grönkläder var alltså toppen för mig, en ung man med för stor uniform och klappande hjälm. Han tog sig an skjututbildning med liv och lust. Lärde sig bajonettstrid och värnrensning. Bodde i tält och åt mystisk mat ur små guldfärgade plåtburkar. På det stora hela såg han sig som en den rätta lärans man som var en del av den tunna gröna linjen som skulle hålla hunnernas horder borta från vårt vackra lands gränser i det fall ett så kallat skarpt läge uppstod. Den unge mannen var nöjd med tillvaron. Och stolt. Mycket stolt.
Men i allt detta var han inte ensam. Det fanns en hel grön massa av andra, precis som han. I för stora kläder, snaggade frisyrer, glappande hjälmar och kånkande på stora muskedunder uti Svea rikes skogar. Den unge mannen var som sagt naiv och trodde att alla de andra unga männen även de hade kommit fram till samma slutsats som han själv: Att det var försvar av idéerna som gällde, att stoltheten och äran låg i att dra sin sista suck på ett slagfält när man kämpat sig blodlös för demokratins försvar, att det var fint och vackert att skjuta folk som hade haft den rent ut sagt taskiga smaken att överträda detta vackra lands gränser och besudla dess jungfruliga mark med sina klampande stålskodda kängor.
Den unge mannen märkte snart att så inte var fallet. Istället för den tunna gröna linjen av modiga morske män som drog blankt för demokratin upptäckte han en dag en likadan man som han själv som stod framför honom och pekade med hela handen iförd en mycket viktig min då han hade fått hedersuppdraget att delegera insamlingen av måltavlor efter avslutat skjutövning. Helhandspekaren tog sitt uppdrag på största allvar. bröstade mycket tupplikt upp sig och struttade till och med en aning när han med tonårsgäll röst ropade ut sina order angående sagda måltavleuppsamling.
Det var kort sagt A Man with a Mission som stod framför den allvarlige unge mannen. En man var hela väsen övertagits av denna helgade uppgift, nådigt nersträckt från den höge löjtnantens sfärer på tofsprydd sidenkudde, att måltavlorna skulle in i skjulet. Ivrig som en mycket liten hund tog han sig an hedersuppdraget. Men stoltheten som en gloria runt sin snaggade skalle rusade han runt och gastade order, pekade med hela handen, frågade uppfordrande "Har Du ställt in tavlorna i skjulet?"
När den äppelkindade helhandspekaren satte sin pekande hela hand i bröstet på den allvarlige unge mannen kände han bara en våg av förakt stiga i halsen. Han noterade den himmelske löjtnantens gillande blick över helhandspekarens tjänstvilliga iver. De såg båda ut som hungriga råttor. Den ene dock fetare än den andre. Den allvarlige unge mannen var äcklad, djupt äcklad. Här fanns ju ingenting. Ingenting av det där stolta i att vara en del av den tunna gröna linjen mellan civilisation och galenskap, ingenting av att med kallt svenskt stål försvara fosterlandets väl och ve. Bara ett bruntungat svansviftande utförande av skitsysslor med ren och oförfalskad glädje och stolthet.
Där började den allvarlige unge mannens idéer om vad soldatlivet var krackelera en aning. Men han var som sagt en naiv gosse. Han tänkte som så att detta var en engångsföreteelse, en anomali i hans stolta kår som egentligen bara bestod av stolta musketörer som han själv. Bortsett från den äppelkindade helhandspekaren då.
Det visade sig att han hade fel. Mycket fel, helt fel, alldeles åt helvete fel. Det fanns ingen tunn grön linje mellan frihet och ofrihet. Mönstret upprepade sig dag efter dag. Det fanns bara en oändlig rad flinande lismare som slet som djur, när någon över furirs grad tittade, som svassade runt som spelande orrar så fort en epålett syntes till, som i övrigt sket i allt och alla. Och det var denna oändliga rad högrövade praktarslen som fick höga vederbörandes respekt och belöning. Dessa ögontjänande maskare som tog ära och redlighet av de som verkligen gjort rätt för sig. Detta avskräde sågs som soldater och belönades till och med av den allvarlige unge mannens älskade kår.
Han kom till en insikt. Det är inte vad du gör som räknas, det är vad folk tror du gör som räknas. Det tog honom hårt. Han var trots allt ett barn och barn tycker alltid det är svårt den första gången ett ideal krossas.
Men jag hämtade mig. Det var trots allt inte så farligt. Det där med stolthet och krigiskhet växte jag ganska snart ifrån. Jag fick ett vuxnare perspektiv på slagfältets ekonomiska transaktion skulle man kunna säga. Jag insåg att det faktiskt finns andra värden i livet än att en dag få marschera med en segrande armé in i en befriad stad. Jag blev lite vuxen av det där. Lite. Att bli fullständigt vuxen har jag gett upp hoppet om. Det kommer aldrig att hända. Och det är jag glad för.
Jag har ett foto kvar av den där allvarlige unge mannen. Han står bland alla de andra slashasarna. Om man tittar noga så ser man att hans rygg är lite rakare än de andras, att hans blick lyser med ett lite ärligare sken och att det är något mycket ömsint över hur han manligt försöker bita ihop käkarna. Det kanske bara är jag som ser det? Det spelar i så fall ingen roll. Den där unge mannen var vägvisaren genom ett fan så viktigt vägskäl på livets ack så krokiga autostrada. En god soldat. En ung idealist. Nu nästan skrattretande i allt sitt tunga allvar.
Men jag tänker på honom ibland. Och då ser jag honom alltid i siluett mot solnedgången. En man med rak rygg som vaktar och vakar och spejar efter ofrihetens kalla horder.
En verklig och ärlig man av den tunna gröna linjen.
Idag bjuds det på en liten novell. Den heter "Det eviga regnets dag". Titeln är ärligt stulen av mr Ray Bradbury.
Hotellrummet var mycket brunt. Allt gick i bruna nyanser. Tapeterna, skrivbordet, den lilla bokhyllan. Till och med Tv:n var brun. Fast färgen kallades säkert inte brun. Den hette antagligen Mahogny eller Jord eller något annat upplyftande. Men brunt var det. Mannen tyckte att det var passande på något sätt. Han hade tillbringat två dagar på hotellet. Två dagar av ett långsamt ingenting. Han hade tänkt mycket. Längtat. Gått ut, grubblat, promenerat, flanerat, ätit. Han hade pratat med kvinnan han älskade i telefonen tre gånger. Mannen hade inte mycket bagage. En väska packad med kläder för ett par dagar, toalettartiklar och en blå bogserlina med röda plastremsor. Han hade använt ett ombyte kläder. Bogserlinan låg kvar i väskan. Mannen tänkte använda den till att hänga sig med.
Han låg på sängen. En lång man. Somliga skulle ha beskrivit honom som en skogshuggare. Mannen själv beskrev sig som en råtta. Tv:n visade någonting som han inte tittade på. Han studerade taket. Det var vitt men i hörnen såg det ut att övergå till ljusbrunt. Brunt där med.
Utanför föll regnet i mörkret. Fönstren som han låg bakom såg trivsamma ut från utsidan. Innanför fönstren såg det ävenså trivsamt ut. Högst trivsamt. Det var inuti mannen det otrivsamma fanns. Ett svart djur som var tiden bodde i hans bröst. Och han kände det varenda sekund. Han kände det dra i honom, flina mot honom, håna honom. Ibland fanns inget annat än skräcken för detta djur i honom. Särskilt om nätterna när han låg klarvaken och svettig i sängen han delade med kvinnan han älskade. Särskilt om nätterna. Då var det svarta hos honom, i honom. Tiden slickade hans ansikte och han låg skakande och vaken. Det fanns stunder när han ville väcka henne, väcka henne och tala om allt för henne. Hur tiden dog i honom. Hur rädd han var. Hur mörkret rann in i hans ögon. Han väckte henne aldrig. En vag känsla i honom viskade att han en dag skulle ångra det. Att han en dag skulle ångra att han inte väckte henne en enda gång. Men han lät alltid henne sova. Han älskade henne för mycket. Han älskade henne för mycket för att väcka henne.
"Det är tiden som mördar mig", sade han rakt ut i rummet. "Tiden mördar mig. Den räcker inte till. Den försvinner och rinner iväg och ger mig så jävla svår ångest när den springer ifrån mig. Svår som fan. Sekunderna ilar fram, minuterna, timmarna, dagarna. Åren. Hela år bara försvinner bakom den jävla horisonten in i det där eviga förflutna som är som en bok som bara blir tjockare och tjockare. Jag vet inte vart jag ska ta vägen i allt det där. Vet inte alls. Jag ger bort mig. Varje dag är jag en värdelös gåva till någon. Det är tungt det där. Åren tuffar på. Fler och fler. Fyrtio stycken snart. Man har helt plötsligt ett förflutet. Ett förflutet som man inte hade innan. Man var för ung för ett förflutet. Och det stressar mig. Stressar skiten ur mig. Sliter sönder mig. Späker hjärtat svårt. Värk i bröstet. Värk i den jävla själen, tammefan. Jag går sönder. Timmarna flyger iväg. Jag har inte tid. Åtta förbannade värkande timmar ska ges bort varje dag. Det är tungt. Som fan. Ibland tänker jag att jag ger bort det bästa av mig. Till ingen nytta. Det är ingen som vill ha det."
Han kände hur hjärtat slog, hur pulsen dunkade, hur bröstet höjdes och sänktes mycket taktfast. Ljudet av hans röst och ett lågmält tickande från en klocka var det enda som hördes.
"Det finns ingen tid. En dag kommer hopplösheten ifatt mig. Det vet jag. En dag kommer jag inte att orka resa mig av ren utmattning. En dag kommer ingenting av mig att finnas kvar. "Oh, Charlie, I could´ve been a contender. I could´ve been a contender!". Han flinade när han tänkte på Marlon Brando. Det där var en förbannat bra film. Det hade han alltid tyckt.
"Satans jävlar. Orden rinner genom mig men tid och ork att fästa dem på papper finns inte. Förbannat. Det enda jag orkar göra av det är att gnälla. Hela tiden gnälla. Ynka som en hund. Jag ylar inte ens. Den tiden är förbi. Jag ylar inte, jag gnäller. Sparkad, slagen, förvisad."
Det brann i honom. Orden brann i honom. Tiden, döden och människan brann i honom. Han kunde inte hejda det. Kunde inte hejda hur orden strömmade fram bakom ögonlocken och hur han ibland tänkte på Jupiter, hur den svävade därute i tomrummet. Enorm, evig, skrikande. Hans händer hade börjat darra. Han hade märkt det för första gången i våras, men han försökte att inte tänka på det. Ögonen sved för det mesta av allt för många vaknätter mellan svettfuktiga lakan. Ibland slog hjärtat hårt i hans bröst och tårarna hotade i svalget. Han grät sällan. Han hade behövt gråta. Men han grät så sällan.
"Tiden", viskade han. "Tiden är vad vi har, vad vi får, vad som tas ifrån oss. Och det är så jävla svårt att acceptera. Men man måste. Man måste acceptera. Fast man inte vill så måste man. Det är det enda man kan göra. Och då lever man där med ett helt slagfält i sin arma skalle av kolliderande idéer och förhoppningar, drömmar och mardrömmar. Man har inget val. Det finns inget annat. Döden tar dig till slut. Alla chanser ges till någon annan och alla nojor stannar kvar i din skalle. Ibland tror jag att just skammen är den mest intensiva känslan jag upplevt i hela mitt liv. Ibland känns det som om den är större än all kärlek jag känner. Ibland känns skammen större. Ibland känns skammen helt enkelt monumental. Ibland känns skammen som det enda jag någonsin åstadkommit."
Han tänkte förvisso ta livet av sig. Men paradoxalt nog hyste han egentligen ingen större önskan att dö. Tanken på självmord hade aldrig föresvävat honom tidigare. Nu hängde den som en trasig gardin i hans bakhuvud hela tiden. Det hade börjat en morgon för inte så länge sedan. Han vaknade tidigt. Trots att han bara hade fått fyra timmars sömn kände han sig mycket klarvaken. Hans kvinna ropade från köket och han kunde inte röra sig. Han tänkte på att just den här dagen kan inte ens tanken på orden få upp mig. Just den här dagen kan ingenting få upp mig. Just den här dagen är den första i en lång rad av meningslösheter. Han tyckte det stod fullständigt klart för honom. Kvinnan ropade igen. Han försökte mumla ett svar. Men inte ett enda ljud kom över hans läppar. Efter den dagen tänkte han oftare och oftare på självmord. Tanken framträdde i byråkratgrått. Som ett formulär i hans skalle. Tanken kändes högst officiell. Det var som om en utomstående hade fattat ett beslut han inte hade vetorätt mot. Han kände efter. Men tanken gav inte upphov till de känslostormar han inbillade sig att en sådan tanke skulle ge upphov till. Det var bara grått.
Han var egentligen oerhört rädd. Det fanns få saker som skrämde honom mer än döden, avslutet, det stora okända. Men ibland tänkte han att det enda sunda vore att få det avslutat. Döden kom i alla fall för eller senare. Inte bara för honom och de han älskade, utan för hela jävla planeten och solsystemet och antagligen för hela universum. Han kände att han brydde sig mindre och mindre om det.
Han hade bokat hotellrummet för över en månad sedan. Han hade ljugit för sin kvinna. Sagt att det var en kurs. Tre dagar. Han hade tänkt sig att han skulle grubbla åtminstone så länge innan han faktiskt hängde sig. Han hade skrivit ett brev till kvinnan. Han bad om förlåtelse för att han ljugit. Han bad om förlåtelse för vad han tänkte göra. Han bad om förlåtelse för allting. Brevet var fyra sidor långt. Men det hade räckt med två ord på ett papper. "Förlåt mig". Han läste igenom brevet och förundrade sig över hur många sätt det fanns att be om ursäkt på.
Klockan var nästan tre på morgonen. Den bruna tv:n stod på. Han tittade egentligen inte på den. Han tittade mycket sällan på tv, trots att han gärna hade en påslagen hela tiden. Mannen tyckte att tv-apparater var som lampor. Han hade talat med kvinnan tidigare. Staplat upp lögn på lögn om vad han gjort på kursen och känt sig som en förbannad skit hela tiden. Sagt "Godnatt. Jag älskar dig". Han ljög inte om det. Han älskade henne. Han undrade om det var sista gången han pratade med henne. Klockan skulle ticka på. Han tänkte hänga sig på förmiddagen. Utcheckningstiden var klockan tolv. Han räknade med att han skulle hittas strax efter. Han ville inte att det skulle gå för lång tid innan de hittade honom. Han ville inte att det skulle vara alltför obehagligt för den som nu gjorde det. Han ville att kvinnan skulle få reda på det på dagen så att hon kunde ringa sina föräldrar. Han ville att alla skulle få reda på det i dagsljus.
"Som om så många egentligen skulle bry sig." Mannen flinade mot den flinande människan på tv:n. "Som om så många skulle bry sig. Som om så många skulle ta sig tid att låta det värka. Som om någon ens skulle ha tid att känna efter. Som om någon skulle ha tid att låta det göra ont."
Han tänkte gå ner till restaurangen och äta frukost när de öppnade klockan sju. Han skulle posta brevet till kvinnan. Han visste att hon skulle känna det som om ett spöke talade till henne, när hon fick det efter hans död. Men han ville vara säker på att hon fick brevet. Han ville vara säker att hon skulle förstå och veta hur ledsen han var. Hon skulle sörja. Han var mycket ledsen för hennes skull. Hon skulle sörja. Men han hoppades att det skulle gå över. Han hoppades verkligen att det skulle gå över. Han skulle äta frukost, posta brevet, gå upp till sitt bruna rum på tredje våningen och hänga sig. Det var planen.
"Du är för bitter din jävel. Du är för bitter och gnällig. Och allt det här kommer inte att vara annat än ett sista bittert ynkligt gny från en bitter ynklig gnyende man." Han var tyst en lång och eftertänksam stund. Han lutade huvudet längre tillbaka på kudden, slöt ögonen och tänkte "Men det skiter jag i."
Han somnade. Föll djupt ner i det svarta hål som är sömnen. Drömde. Drömde om den där decembersöndagen, den där eftermiddagen när han och kvinnan älskade i flera timmar. Den där söndagen när tiden faktiskt stod stilla och de bara var de två och de två ensamma som var de enda människor i världen som spelade någon roll.
När han vaknade var kinderna fuktiga. Solen hade gått upp. En fågel sjöng högt och intensivt alldeles utanför fönstret. Mannen grät. Tyst och lugnt låg han i sängen framför den flimrande tv:n och lät tårarna rinna. Mannen grät.
Han tänkte på den blå bogserlinan. Han tänkte på hur röda plastremsorna var på den. Han tänkte på fågeln utanför fönstret. Han tänkte på kvinnan. Han tänkte på december. Han tänkte på att åka hem.
Det är tammefan en roman på gång...Eller Roman...Jag har sån hybris att jag tänker på den med versal...Alltid med versal...
(ja, just det..."Hunden som gick som en man" heter den för övrig...Kapitel 1 följer nu...Den börjar egentligen med en, i mitt humbla tycke, högst briljant prolog...Fast den får man läsa i den riktiga boken sen...Kapitel 1 var det ja...Varsågoda...)
Dag1.
Det är tyst här. Smulor på köksbordet. Det är alltid smulor på köksbordet. Smutsgula hus med smutsgula tapeter. Jag undrar ofta över hur jag hamnade här. Det är en av de saker som allt som oftast upptar långa perioder av min ständiga vaka. Varför just här?
Rutinen är nästan obändig. Jag går mellan fönstren och tittar på himlen i norr eller söder. Mest norr. Utsikten är vackrare där. Sen är det kanske hemlängtan? Norr är ju ändå där jag kom ifrån. Där jag hade ett hem en stund. Ett hem som var ett hem. Inte ett fängelse.
Jag skriver dagbok. Eller, rättelse. Jag har precis börjat. Detta är den första anteckningen. Jag har börjat denna dagbok eftersom jag jagar. Jagar den nyckel som jag vet är begraven och nedgrävd i forntiden. Det är alltid samma dag här nu. Alltid samma dag. Därav den något spartanska kronologin. Det är alltid samma dag här. Den har inget namn. Jag har döpt den till Var Dag. Pretentiöst, jag vet. Men vad ska den annars kallas? Det är samma dag som dyker upp igen. Samma dag. Med en klockas regelbundenhet. Som ett fransat, slitet tygband, sytt i en cirkel. Det kommer snart att brista. Så mycket vet jag. Det kommer snart att brista. Men vad som händer när det brister, är dolt för mig. Det är inget jag vet. Än.
Vaka och detta ständiga läsande av böcker jag läst minst fyra gånger tidigare. Det är som om jag väntade mig att de skulle säga mig något nytt. Eller så är det tryggheten i att veta vad som komma skall. Gudarna ska veta att jag inte gör det med verkligheten. Vet vad som ska komma alltså.
Hur fan kunde jag hamna här? Mitt i denna jävla avkrok till intetsägande lilla småstadshelvete. I ett smutsgult hus, no less. Smutsgult och fyrkantigt. Med utsikt mot ett annat smutsgult hus. Åt ena hållet. Åt andra är det för visso en ögonfröjd till utsikt över ändlösa mil av skånska slätter. Där ser jag allt som oftast soluppgången. Det brukar vara den tid då ångesten ger efter för utmattningen och man ibland kan hoppas på lite sömn. Det är vackert och skrämmande hur solen först lyser upp horisonten och förvarnar om sin ankomst innan den kastar sig över jordskivans böjning och sprutar ljus över ännu en dag i denna grottekvarn av piss, skit, alkohol och masturbation. Det är för jävla anskrämligt.
Hur fan hamnade jag här? Hur fan fick jag med mig alla de där ouppfyllbara förhoppningarna? Hur fan gick det till?
Jag minns fortfarande den där dagen när jag sprang ut i regnet utan jacka och skor. Jag minns den fortfarande. Jag antar att jag grät. Jag gjorde det en del på den tiden. Jag tror att jag fann det en aning romantiskt att gråta. Jag var ung då. Ett barn. Man kallar mig fortfarande barn, under stundom. Man har fel. Fast det ska sägas: Jag var ett barn väldigt länge. Mest av vana. Men dock.
Det finns tider i varje människas liv när ödets spår klöses in i huden. De ärren blir vägar som man följer. Man tror sig inte ha något annat val. Det är ingen som säger att det är rättvisa när de där ärren skapas. Nota bene. Ingen rättvisa. Det är bara stundens ingivelse. Det är bara det. Hur orden lyfter och flaxar med mörka vingar genom luften. Hur de är som hårda, knutna, nävar. Hur de slår sönder en. Det bara är så. Enkelt, sant och smärtsamt.
Jag tappar fokus. Jag är inte längre helt säker på vilken dag det är. Det är förvisso lätt att kontrollera, men ändå. Det är aldrig trivsamt att inte riktigt kunna känna vilken dag det är. Nu spelar det i nuläget ingen roll för mig. Ety jag lever i upprepningarnas grandiosa mikroversa. Här är alla dagar de samma. Helgdag till söckensdag i all evighet, Amen. Dagarna faller långsamt till marken och alla är de så lika varandra. Som tomma pappersark. Jag vet ju att katastrofen är på lut. Inga pengar, ingenting, hyran är sen. Hyran är alltid sen. Naturligtvis är den det, det här är ju upprepningarnas oas. Vräkningshot och inkassobrev. De är alla delar i den här dagen. Det är alltid den här dagen. Man kan kalla den vad man vill, men det är alltid idag. Och jag står med en fot i gårdagen och en i framtiden och pysslar mestadels med att pissa på idag, att pissa på nuet. Fast det är förvisso en sysselsättning. Inte speciellt konstruktiv, det medges, men ändå.
Här utanför finns en lekpark. Ibland är den full av ungar. Ibland är den tom. Ibland på nätterna tittar jag på den. Den får mig att må illa. Den får mig mjältsjuk och upprörd. Den får mig att skriva korta, försiktiga dikter. Ja, jag skriver dikter. Så var det sagt. Jag skäms ganska svårt för det. Under stundom kallar jag mig till och med poet. Men det är bara när jag är berusad. Och ensam.
Mina dikter hamnar i en pärm. Ibland läser jag dem till och med nykter. Då kan jag ana att det finns en själ där bakom orden. Den ser jag aldrig i spegeln. Jag ser mig sällan i speglar. Jag finner mig motbjudande. Men jag är ändå förbannat fåfäng. Motsägelse, ja visst. Men vad gör man inte för att få lite spänning i livet?
Det finns en slags park, eller dunge, eller motionsspår eller vad man ska kalla det här utanför. En ganska bred stig som går i en oval mellan slyiga buskar. Den är kort, den här ovalen. Kanske sexhundra meter allt som allt. Ibland roar jag mig med att gå där varv efter varv. Mest om nätterna. Det är mindre hundar, ungar och sura skåningar där då. En gång gick jag ett varv berusad. Men jag såg konturerna av människorna i fönstren som tittade på mig. Jag klarar inte det. Jag säger ju att jag är förbannat fåfäng.
Blygheten är ett ok att bära. Den är en kedja runt själen för den drabbade.
Idag såg jag en liten flicka på en cykel. Hon vevade fram så där vanvettigt som man bara kan göra när man är sex år gammal och våren precis har börjat. Med ett vilt flin i hela ansiktet. Jag blev avundsjuk och lycklig. Så där ser man ut innan man mals ned. Jag är avundsjuk, det ska erkännas. Det är decennier sedan jag flinade på det där sättet. Numer är det bara något som vagt påminner om ett dödskalleflin som långsamt växer fram i mitt ansiktes linjer. Men jag antar att det ska vara så. Det är ju ändå dit man är på väg.
Ibland känns just det, döden, som det onödigaste av allt. Jag slåss mot det där varje dag. Accepterandet att man ska upphöra är långt borta. Men det ska kanske vara så? Dualiteten i tillvaron. Dialektiken. Utan det ena kan aldrig det andra finnas. Allt har sin motsats. Det är klart och redigt och förståeligt. Men det är inte accepabelt. Jag skall dö. De skall dö. Alla skall dö. Upphöra. Försvinna. Det är jävlar i min bidé inte lätt att acceptera. När man segar sig fram i denna jämmerdal så är det inte lätt att förstå. Men jag gör ju det. Förstår alltså. Någonstans djupt inne i den här groteska kroppen förstår jag ändå. Det är det som gör att jag fortfarande lever. Trots allt. Idoga försök har gjorts för att avsluta skiten. Men det har inte lyckats. Mest för att den klara rena vilja aldrig har funnits där. Döden har understundom varit den bekväma utvägen. Men den har varit en utväg som icke tagits. Det gör mig i största hemlighet mycket stolt. Jag kan alltid säga till mig själv: jag överlevde. Jag stod vid avgrunden, men hoppade aldrig. Jag valde livet! Så högtravande kan jag tala till mig själv ibland. Men jag säger det aldrig högt. Jag säger sällan saker högt. Det är bekvämast så.
Det är en klåda i mig. Alla orden. Att bryta upp. Göra något annat. Något nytt. Något stort.
Lust. Och även en del törst. Ibland är jag övertygad om att de två är samma sak. Lusten och törsten. Två syskon som är lika på ett nästan kusligt sätt utan att för den skull vara tvillingar.
Lusten och törsten. Det är kanske våren i mig? Det är kanske våren? Fast jag tycker ganska illa om våren. Har alltid varit en utpräglad höstmänniska. Men va fan. Folk förändras. Tydligen. Stiltjen i livet är alltid en illusion. Panta rei und so weiter.
Spring is like a perhaps hand. Som herr Cummings sade. Undrar om hans polare kallade honom e? Eller kanske ee? Som ett litet kort men smärtfyllt pip. Som det ljud man gärna gör en måndagsmorgon när man vräker sin värkande lekamen ur sängen. ee...
Vårens hundar ylar för fullt. Det har varit en lång vinter. Men nu är vårens hundar här. Lyssna på dem http://wybcs.blogspot.com/
Spring is like a perhaps hand (which comes carefully out of Nowhere). Det kryper i benen. Som om insekter bor där. Det kryper i dem om nätterna och jag sover inte. Det kryper i skallen. Jag sover inte.
Det ylar i mig. Det är ett expresståg i skallen. Något nytt. Något stort. Längtan värker i mig. Men det är en vacker värk, en skön värk. Den är skön och vacker därför att den inte känns som "borde" och "kanske".
Jag känner hur det där brinner i mig. Djupt nere i bröstet. Någonstans i rötter som sträcker sig generation efter generation bakåt. Pigor och drängar. Pigor och drängar som stått med mössan i hand. Pigor och drängar som haft drömmar bakom ögonlocken men för fulla händer för att smida något av dem.
Skiten under deras naglar och svetten på deras pannor ligger kvar som någon slags arvsynd.
Som någon slags arvsynd.
Det hör hemma i mig. Solidaritet. Arbetarklass. En ständig jävla strävan att försöka vara den man är trots slitet för det där dagliga brödet som är så heligt, så heligt. En krum rygg som i tanken är rak och stolt, som i hemlighet sträcker ut ett stort jävla finger åt överhet och girighet.
Det brinner i mig. Genom ljudet av tusentals trampande slitna kängsulor i kilometrar av Första Maj-tåg. Genom en skog av knutna nävar brinner det i mig, genom mig.
Arbetarklass. Proletariat. De som en gång tvingades leva på knä. Men som reste sig, fria, vilda, lyckliga. Jag känner valkarna i deras händer och svetten i deras nackar. Det må låta som romantik och det är precis vad det är. Romantiskt som fan. För detta handlar om kärlek. Solidaritet. Att vara ödmjuk. Att tro på det goda. Att tro på det vita. Att veta att även en liten sticka kan sätta världen i brand.
Allt det där är historia nedärvd i ryggmärgen på mig. Det är skam och jante. Det är piskade ryggar. Men det är även makt och kraft. Något sovande stort odjur som vänder på sig i drömmen. Det är hopp.
För det är som någon slags arvsynd. Något som är kvar i mig. Den böjda nacken. Mössan i handen. Och vreden. Den heliga vreden. Den heliga vreden och avskyn mot all orättvisa.
Idag borde jag ha gjort något. Du gav mig en penna. Jag gav dig ingenting. Kunde inte ge dig någonting.
Fan.
Jag tar mig inte ut just nu. Det är skrattretande. Men du vet att jag är en sån där som alltid ställer till det för mig. På det ena eller andra sättet. En klumpig, klantig fan.
Jag borde ha gjort något idag. Det är ingen stor dag idag för oss. Vi har andra högtider, du och jag. Men ändå. Det här är dagen man ska tänka lite på den man älskar.
Jag borde ha gjort något. Du gav mig en penna. Pennor är bland det finaste jag vet. Pennor är magiska för mig.
Fan.
Ibland är jag som en riktigt lustig enmanshow. En Slapstick man. Någonstans finns det ändå lite humor i att sitta som en jävla fågelskrämma efter man slagit båda axlarna ur led när man halkade för att man knuffade en bil. Någonstans i det där finns det en massa humor. Men inte just idag. Jag tar mig inte ut och det gör ont som fan att skriva det här. Men jag gör det ändå. För att jag vill ge dig något idag. Jag vill ge dig något.
Ibland tänker jag på den där första gången, när vi gick ut på promenad och trampade upp en stor smiliegubbe i snön. Det var snö överallt den dagen. Vi gick ner till hamnen. Jag såg på dig i smyg. Jag tordes inte se dig i ansiktet då. Varje gång du log så drack jag av ditt leende, utan att du märkte det. Eller gjorde du det? Det gjorde du kanske? Du kanske visste vad jag gjorde. Var det därför du log så mycket den dagen?
Vi skrattar så mycket. Ibland gråter vi. Men det är mest friska skratt mellan oss. De där skratten håller mig levande. Du håller mig levande. Du är en så märklig människa. Du är en så vacker människa. Ibland tittar jag på dig när du sover och vågar knappt andas för att du är så vacker.
Du är en del av mig som jag inte visste att jag saknade. Innan dig visste jag inte att jag var en halv människa. Men du kom. Trots allt. Du kom, och nu är banden mellan oss så mycket starkare och så mycket större än de ringar vi bär på fingrarna.
Du gör mig till en lycklig man.
Jag vill ge dig så mycket. En dag ska jag göra det. En dag ska jag ge dig allt du vill ha. Men inte just idag. Inte just nu. Just nu har jag inte så mycket mer än mina ord. Men de är ganska värdefulla ord. De är ganska värdefulla. För jag skriver dem till dig. Jag skriver dem för dig. Det är du som gör dem värdefulla. Så fast mina axlar värker som ruttna tänder just nu så gör det ingenting. Ingenting alls. Jag ville ge dig någonting idag. Glad Alla hjärtans dag. Du får dessa ord av mig.
Angående min gode broders inlägg http://tannergren.blogspot.com/2011/01/bilden-av-kultureliten.html
Det här är vad vi har fått. Det här är vad drygt tvåtusen år av tankar har givit oss.Kultureliten, proffstyckarna, åsiktsmaskinerna, redaktionella jävla makthavare som kan slösa trycksvärta och tv-tid på vad fan som helst. Bara det kommer ur Den sanna och Rena läran (vilket alltid sammanfaller med vad som är hippt i Stockholm du jour och vad som råkar sprattla i pannloben på lätt vinalkade Söderjournalister)så är det sanning. Eller Sanning. Jag tror aldrig dessa människor ser på sig själva och det de åstadkommer med gemen begynnelsebokstav.
Det här är vad vi har fått. Det här är vad som ska passera som Intelligentsia uti konungariket. Självuppfyllda små makthungriga elitister som elakt bevakar just sin lilla plätt på parnassen.
Det är hårda tider. Mycket hårda tider när samhällsdebatten försvinner in i ett tomt rum där två meningsmotståndare skriker varandra i ansiktet på bästa sändningstid. Inte för att dessa två står för någon slags konstruktiv tanke. Inte för att dessa två representerar någon form av idé som på något sätt kan skapa något. Utan för att det blir in i helvete bra Tv.
Det går illa då. Det offentliga samtal som borde föras om tillståndet i världen, om tillvaron, om detta förbannade mänskliga liv, förvandlas till en liten stunds avkoppling som i bästa fall fixar till en löpsedel eller två på någon kvällstidning.
Det blir ett jävla mörker över nejden då. Ett mörker av medeltida proportioner.
Kultur ska vara tanke, inte självgodhet. Kultur ska elda själar, skapa tankar, öppna hjärtats längtan. Det är vad den ska. Den ska leva och explodera och vräka omkull. Det är kulturens uppgift, roll och liv. Inte att vara ett försök till intelligent fasad åt ett litet kotteri av Innerstadsråttor.
I mina mest cyniska stunder så tror jag att det är precis det här varenda jävla makthavare vill ha. Precis det här. För är det inte underbart när tänkarna och provokatörerna är upptagna av barnsliga sandlådegräl och armbågande efter fattiga kulturbidrag istället för att skapa? Är det inte precis så det ska vara? Ingen ifrågasätter makten. Ingen skapar upprörda tankar. Alla bänkar sig framför den senaste "Kändisar-gör nåt-roligt"-såpan och insuper lite reklam. För det genererar den heliga penningen och skapar konsumtion. Och att konsumera är ju den stora vägen till lycka i all evighet, amen.
Jag vet inte vad som måste till för att förändra något. Jag vet inte. Men jag vet att kulturen är ifrågasättande. Alltid ifrågasättande. Den måste alltid vara ifrågasättande. Jag vet att konst är att alltid stå på den Andra sidan. Jag vet att det flyter enorma floder av helig vrede i människors hjärtan. Jag vet det. Jag har sett det.
När den floden spräcker alla jävla fördämningar som alla dessa år av icke-tanke och fånerier och pseudodebatt har byggt upp runt den, då är det bäst att ankorna i den förbannade ankdammen börjar paddla utav bara fan.
Men det är bråttom. Vi måste se till att floden kommer snart. Innan svenska akademin börjar dela ut Litteraturpriset till bloggbrudar och innan Tv-4:s samhällsredaktion ges lagstiftande befogenheter.
Under den svarta januarihimmel är evigheten nära. Träden sträcker sina svarta, sovande, skendöda händer mot Venus och månen och evigheten är nära. Alltid nära.
Ibland tror jag att träden ber. Ibland tror jag att jag vet vad de ber om. Ibland låtsas jag att jag inte ser hur tiden skriver krönikor i barkens rynkor. Träden är klockor, ur, timglas.
De märker tiden på att annat sätt än vi. De märker tiden på sitt eget vis. De talar om tiden med en annan röst än vi.
De står i sekler, tysta, allvarliga, högtidliga. De låter årstiderna ticka som sekunder. De föds och dör och föds och dör med ett urverks regelbundenhet. Det är det som är trädens privilegium. En födelse och en död varje år. De lever långsamma liv med långsamma tankar och rötter fast och granitsäkert förankrade i mörk sval jord.
Rötter. "Alla har rötter" som W C Williams sa en gång. "Alla har rötter". Men människans rot är en ömtålig tanke på ett allt blekare förflutet som försvinner in i minnets förskönade korridorer. Det är vad vi har istället för jord och mylla. Det är vad vi har och vad vi ska vara rädda om.
Under den svarta januarihimlen är evigheten nära. Jag stirrar intensivt på trädens siluetter, mot venus, mot månen. Hjärtat och klockan tickar i samma akt.
