Therese
En gång
talade jag endast
med mörker i strupen.
Det var korparnas tid,
snarornas tid,
den böjda nackens tid.
Om nätterna sprang jag,
lät mina bara fötter
slås i blod
mot stenar och asfalt.
Men mina ögon
var torra,
mina ögon
var alltid torra.
En gång
lät jag en näve sand
rinna mellan
mina handflator.
I dammet
skrev jag ned
allt värdefullt
jag hade
och lät det sköljas bort
av regnet.
Jag minns
två av orden.
Frihet och Kärlek.
Jag minns
hur jag lät
dem försvinna
utan sorg.
Mina ögon
var torra,
mina ögon
var alltid torra
och strupen fylld
av evigt mörker.
Jag var martyren,
den förlorade,
som stirrar stint
rakt ned i borden.
Jag minns detta, dessa dagar av Post Scriptum,
hur de byggde sin grift över mig.
Jag minns detta och ler.
För sen den dag
då din varma blick letade sig in
har jag lärt mig
att regnet aldrig stjäl,
att regnet ger tillbaka.
Att regnet alltid ger tillbaka.
