Idag muttrar jag. Och kalla mig själv idiot. Jubelidiot. Alkolås måste införas på All kommunikationsutrustning. Nu. När jag inte muttrar och kallar mig idiot så spelar jag Led Zeppelin på vansinnigt hög volym. Ety riffet i Whole Lotta Love är världens bästa riff. I alla fall idag.
Imorgon är det den första september. Då kommer jag att vara lite glad. Hösten börjar då. Enligt min tideräkning. Vädret skiter jag i. Då är den här svettiga djävulssommaren officiellt slut. Må den fara i frid till helvetet.
Nån slags jävla residualångest i skallen. För mycket kemi. Åt helvete för mycket kemi. Låg som en sten på en sjöbotten. ”Quite lucky to be alive though” som Bob Dylan sa.
Helig höst. Det ska bli en Helig Höst. Som motpol till den här vidriga sommaren. Jag ska aldrig mera leva på det där sättet.
Alla människor här. Hela salongen full Av fjuttiga violiner
Det Finns inte ens ett eko Av något annat.
Vi Råbarkade Måste älska till pukornas brak Vi Råbarkade Har kärlekar som vulkaner Vi Råbarkade är de som lever I solen
För läxan är denna: Jag är kanske en annan än den du tror. Jag är kanske tiotusen galaxer mer Än den stjärnskugga du ser Jag är en Man. Bara en man. Inte en pojke. Jag kan aldrig mer vara en pojke Som skriver sötheter och låtsas att kärleken inte bränner. Jag är en man som vet att kärleken förgör och dödar och föder. Om detta kan jag skriva. Men det blir inga sötheter.
De ordningsamma är såna som Alltid betalar sina räkningar i tid. De ordningsamma är såna som stänger nöjesfälten på vintern. Vem har sagt att man inte kan åka karusell i snö? De ordningsamma är såna som säger åt mig att rycka upp mig, städa och växa upp. De ordningsamma måste ha trevliga liv. De ordningsamma lider aldrig av natterror utan sover den rättfärdiges sömn. Jag tror dom sover hela tiden. Det är jag som är vaken.
Det måste vara så skönt att vara en av de ordningsamma. Att ha ett liv som består av enbart praktiska hinder som måste övervinnas. De ordningsamma har psyken som hål. De måste ha det. Allting måste ju ramla rakt igenom skallen på dem. Eftersom de aldrig hänfaller åt grubbel. Mitt psyke är tydligen som ett kaffefilter. All skit stannar kvar och genomrinningen är långsam som fan. Jag har ett melittafilter i skallen. Ett sånt där klorblekt. Min skalle är miljöovänlig.
Jag är en sån där idiot som skulle ha mitt nöjesfält öppet på vintern bara för den händelse att nånnånnån kanske skulle vilja åka karusell i snön någon gång. Mitt nöjesfält skulle antagligen gå i konkurs. Fast det spelar ingen roll. Jag skulle ha öppet ändå. Mitt nöjesfält skulle vara gratis. Jag är inte en av De ordningsamma. Jag är en slarvig fan. Men jag inbillar mig att jag är en ganska god människa. I min värld är det värdefullare än ordning.
Nu har solen gått upp. Goddag på dig O sol. Du lyser rätt i mitt arma nylle. Det känns lite elakt. Men man ska inte klaga. Har jag hört.
Inatt när jag låg med fötterna högt och skallen lågt tänkte jag att kärlek är att älska någon trots allt, inte tack vare. Tack vare kan på sin höjd vara förälskelse. Då, i mörkret, kändes det djupsinnigt och sant. Nu, med solen i nyllet och reklam på tv, känns det lite löjligt. Men va fan. En löjlig djupsinnighet är också en djupsinnighet.
De ordningsamma vaknar nu. Äter frukost efter sin rättfärdiga sömn och tänker ut nya sätt att jävlas med såna som mig. Jag tänker gå och lägga mig nu. Och förhoppningsvis sova en stund. Kanske till och med fyra timmar om jag har tur. Jag skiter i alla som jävlas med mig. Ety jag inbillar mig att jag är en God Man...
Principiellt jävla hat. Som jag inte alls känner men känner att jag borde känna. Därför sitter det här. Tror jag. Odjuret. Svart och raggigt. Fullt av löss. Flinar och andas as i ansiktet på mig. Viskar och lockar och försöker inbilla mig att världen vore bättre om jag var en ond man. Att allt skulle bli bättre om jag bara hatade och badade i bitterhet och cynismer.
Om det är något jag hatar så är det odjuret. För att det skymmer all tanke och acceptans. För att det svär åt mig. För att det försöker få mig att slåss för något som inte går att slåss för. För att det försöker få mig att slåss om något som inte finns att slåss om.
För den här tillvaron är en förvirrande jävla slagghög av förbannade tillfälligheter som i bästa fall kan få en att dra på munnen över hur nästan subtilt humoristiskt den ändå är.
Det är där någonstans som skiljelinjen går. Mellan bitterhet och hat och Narrens Gapskrattande Väg. Odjuret vill ha bitterhet och hat. Jag vill vara en Narr.
Inbillningen är skallens lögn mot hjärtat. Inbillning gör en sjuk. Sjuk som fan. Sjuk i själen. Sjuk i kroppen. Sjuk. Sjuk och galen och paranoid.
Odjur och vildjur är inte samma sak. Vilddjuret är den frihet man måste ha i hjärtat för att överhuvudtaget leva. Vilddjuret är det vita. Odjuret det svarta. Billig jävla plattityd, jag vet, men jag är för trött för att komma på något annat.
Vilddjuret. Vildjuret ska jag släppa ut en jävla dag och låta det rusa fritt över världen. Det ska yla och skrika och kopulera som den vilda och friska best det är. Vill du klappa det....?
Det är höst snart. Någonstans känner jag att den här hösten är en befrielsens höst. Och inte bara för mig. Utan för alla dem runt ikring mig som behöver befrias. Hösten är alltid skön. Men den här hösten är en Revolutionshöst. Oktyabr så att säga. Även om tillvaron är högst pissig nu så tror jag på det här. När den här dödande jävla klibbiga sommaren släppt greppet om oss och hösten gör luften hög, klar och frisk så ska det tammefan revolteras.
Jag tänker dö en liten död snart. Jag tänker mörda den där sista resten av GårdagsVålnad som vägrar släppa strupgreppet på mig. Jag tänker döda den. Döda den och bränna den och förinta den. Sen tänker jag födas lite grann igen. Det har jag gjort förut. Flera gånger. Men det här är större än tidigare. Allt är större än tidigare nu.
Vette fan vad som hänt. Massor har hänt. Hjärnan vibrerar i skallen. Vålanden som inte vill dö antar jag. Men dö ska den. Och det jävligt plågsamt.
Skitångest i buken och bröstet och skallen. Rastlösheten sitter bara i benen. Jag har kusliga ekon i skallen. Stinkande lik från en förbannad gårdag som vägrar släppa greppet om en.
Idag kom jag på varför jag skriver det här. Varför jag skriver över huvud taget. Det är ju för att bevara förnuftet. För att inte slitas ner i något slags elakt helvete av icketanke och död. För ibland kan jag inte prata. Ibland fungerar inte den där satans kopplingen mellan skalle och mun. Ibland vill jag inte prata därför att jag inte känner för det. Och det är ju därför jag skriver. För att utveckla tankarna om man vill uttrycka sig lite snyggt. Eller som Mark Twain sa ”Alla berättelser är erkännanden av allting från en som aldrig gjort någonting”. Inbillar mig att det är lite sant det där.
Helvete vad jag vill sova. Men det går inte. Alla tips och goda råd är följda. Alla tabletterna är slut. Men intet. Bara den här förbannade ångesten som sitter still på mig. Och det mest jävliga är att jag inteinteinte vet var fan den kommer ifrån. Vad den kommer ifrån. De senaste åren har jag ältat om mitt liv med diverse psykologer tills jag bara ville spy på det. Jag tycker mig vara rätt klar över det. Vara rätt klar över hur jag hamnade här. Men vad fan spelar det för roll när den sketna ångesten bara härjar med en?
Förbannade jävla ångest som inte vill släppa. Mjältsjuk och skakig. Svavelgul jävla svartsjuka i ett hål i mellangärdet. Jag kan inte hjälpa det. Mitt fel. När man dödar något ska man döda det jävligt ordentligt och elda upp det och gräva ner det. Annars spökar det för en.
Den här jävla tillvaron. Som jag tydligen inte ser på samma sätt som alla andra. Det förstör mig tammefan. Ibland undrar jag om jag överhuvudtaget pratar samma språk som alla andra. Ibland tror jag att jag pratar om helt andra saker än vad folk tror och inbillar sig och hör att jag pratar om. Det är antagligen mig det är fel på.
Men jag vet inte. Någonstans i den här välden så har någonting förlorats och ersatts av en pretentiös ytlighet som en del inbillar sig är själsligt djup. Jag kan inte ta till mig det där. Jag kan inte leva så. Äkthet måste vara bättre och större än yta. Även om man inbillar sig att man ser under ytan. Oceanen är djävligt mycket mer än en blå yta. Den är tiotusen satans meter djup. Och däruti lever fruktansvärda varelser och goda jättar. Tydligen bor jag där också. Medan hela världen kajkar runt i jollar på ytan. Jag önskar att jag kunde klara av ett sånt kajkande. Men tyvärr. Ibland tror jag att jag är som en djuphavsfisk som kommer att explodera om den stiger upp till ytan. Som inte kan leva annat än på djupet.
Missförstå mig inte nu. Jag sitter inte här och spelar kvasiintellektuell djuping som kastar förakt på alla andra. Ty förakt ligger inte för mig. Det handlar snarare om häpnad över att människan aldrigaldrigaldrig verkar lära sig att boken icke skall dömas efter omslaget. Och inte heller dömas efter sin baksidestext som människor gärna förväxlar med innehåll.
Innehåll är nog det jag pratar om. Innehåll och mening. Substans. Eller så vet jag inte ett skit om vad jag pratar om eller vad jag tänker. Det brukar vara så.
I en annan tid och på en annan plats skulle allt kanske vara annorlunda. Men jag vet inte om jag vill dit. Ety om jag vore på en annan plats i en annan tid skulle jag inte vara jag. Och jag gillar jag även om jag är en hopplös fan. Man måste jobba med det man har. Inte det man drömmer om att man har. Låter tråkigt som fan tycker jag. Så jag skiter i det. Jag tänker fortsätta jobba med det jag drömmer att jag har. Skit samma. Om man lever i drömmar kommer livet att bli en dröm. Jag vet inte om det är bra eller dåligt. Men drömmar i allmänhet är bättre än den förbannade värkligheten ibland...
Det här jävla schaktet är som en grav ibland. Men i gravar sover man, så icke här. Somnar jag så är det drömmar om samma saker natt efter natt. Och inte ens dom slutar bättre än värkligheten. Jag har inget bättre liv när jag drömmer än när jag är vaken. Arma öde.
Egentligen önskar jag mig enbart två saker i detta nu. En isande kall, immig, trevlig, spritsig öl av vilken hyfsad lagersort som helst. Och ungefär 15 centiliter av Justerini & Brooks undergörande nektar. Ren. I ett stort jävla glas. Mina pretentioner är små inatt.
Men öllös och whiskylös är natten inatt. Trots en väldigt vacker fullmåne. Lika bra. Jag har ont i magen, ont i bröstet, ont i halsen, ont i själen. Om jag vore hypokondriker skulle jag alldeles säkert ha en obotlig sjukdom. Nu är jag ingen hypokondriker längre. Det har i alla fall pillren fixat. Halleluja.
Ikväll tänkte jag på att jag egentligen gillar att åka buss. Inte mycket till tankeverksamhet, det erkännes villigt. Men skyll inte på mig. Skyll på sömnlösheten. Skyll aldrig på mig. Ingenting är mitt fel. Aldrig någonsin. Jag är världens oskyldigaste man. Jag lovar. Och jag ljuger aldrig.
Jag läser Ett Moln i Byxor om och om igen. Den passar bra nu. Passar rent ypperligt bra. Passar som en skitig hand i en trasig handske...
Det är en underbar drog. Särskilt om natten. Att sitta alldeles stilla och låta röken från pipan stiga rakt upp. Det är en konst, piprökning, och om inte annat något att sysselsätta sig med när sömnlösheten kryper runt i ens arma skalle. Grus i ögonen. Men kanna efter kanna av gott, starkt té. Jag skiter i sömnen. Den kommer när den kommer. Tids nog.
Men man vänjer sig. Man vänjer sig vid att inte kunna sova. Man vänjer sig tammefan vid allting. Om inte annat så tvingas man att vänja sig. För att överhuvudtaget kunna överleva. Man böjer sig för den förbannade verkligheten som aldrig någonsin kan vara lika vacker som i drömmarna. Man böjer sig. Men om man inte gör det till någon vana kan man kanske både överleva och behålla stoltheten. Fast fan vet om jag har någon sådan kvar. Stolthet alltså. Ibland tror jag att det mest är inbillning.
För jag är en jävla slav under någonting som jag inte förstår. Någonting som rör sig i skallen och i bröstet. Som jag inte vet vad det är. Som jag inte kan formulera. Som jag bara kan känna. Jag vet bara att jag måste skriva Det. Vad fan nu Det är. Eller beskriva det. Eller skriva om det. Eller någonting. Om jag inte vore så usel på det, skulle jag måla istället.
Usel jävla levnadsklåpare man ska vara. Leva i någon slags inbillad stolthet som inte gör något annat än kväver en. Eller också är det påtvingad ödmjukhet som kväver en. Jag har inte riktigt räknat ut vilket det är än. Men båda är lika förbannat illa.
Jag har en tagg i bröstet. Men det skiter jag också i. Vad fan ska jag göra åt den taggen? Låt den ruttna. Det är allt den är värd. Pro Eto. Jag har lagt ner det. Låt det också ruttna i all sin patetiska värdelöshet.
”Du tror att det här är malariayra...Men det har hänt...” Som den Store Volodja uttryckte det.
Ibland undrar jag om jag inte skulle kunna vara ett jävligt elakt odjur. Om jag släppte allt det där om jag verkligen öppnade bröstkorgen på allvar. Om jag bara släppte allt. Hela fasaden, alla masker. Och släppte ut det där odjuret som jag ibland ser i spegeln. För att göra illa och bara hata och äta. Men allt det där, allt det där frösvinner bara under någon slags god skugga som jag har i mig.
Det handlar egentligen inte om något så enkelt som att inte ge upp. Det handlar om något så jävligt som att inte ens ha det alternativet. Det handlar om att inte Kunna ge upp...
Den här världen har huggtänder. Det är det första man måste lära sig. Den här världen har huggtänder. Den andra lektionen är denna. Du kan slå ut dessa huggtänder om Du vill. För världen biter dig inte. Det är människorna I världen som biter dig. Och människorna i världen kan du slå på käften så mycket du vill.
Men luras inte. Låt inga lögner träda över din vackra mun. Lova mig att bara slå när du måste, att bara slå när det är nödvändigt.
Annars ska du låta dina ljusa handflator hänga ner efter sidorna som öppna vapen. För det är det ärliga. Det är det ärofulla. Det är det sköna.
Det är aldrig världen som dödar. Det är människorna i den som gör det. Världen är bara en plats, en tyst duk som tillvaron målar sina streck på. Den färg som spillts i kaos har endast spillt av människor.
Glöm aldrig detta. Glöm aldrig att släppa in ljuset. Glöm aldrig att ljuset finns där, även om det är mörkt ute...
Den här natten skulle ha varit en ångestnatt... Nersupen och svartsjuk trodde jag att jag skulle ligga och skaka under en Mara... Skrikande som en nyfödd på väg mot ett krematorium...
Men så icke...Det är lugn här, vila, snart sömn...
Denna natt är en gåva...Jag var ganska säker att just denna natt skulle bli min sista natt...Att avdagatagandet skulle varit klart innan gryningen...Så som denna natt blev....Så är den en gåva...
Jag kommer att få sova inatt...Det var längesedan...Jag kommer att få sova och drömma on Världens Ursprung...
Jag kommer att vakna imorgon med skallen full av ord och drömmar om etthundra vackra kvinnor som tvättar vid en strand någonstans
Den här natten blev inte den Förgörare som vi båda visste måste komma om vi fortsatte in på Den stigen... Men vi fortsatte inte...Vi stannade och höll om varann och lät vårt tal förklara för oss och stjärnorna...Vi blev Friare och Närmare...
Är jag en gammalmodig jävel? Som sitter här och dravlar om kärlek och grejer? Ska man inte vara som en flyktig bekant yttrade ”Fan. När det börjar vispa i pungen är det ju bara att logga in på nätet och ragga järnet”. Det verkar rätt bekvämt att kunna tänka så. Men det kan inte jag.
Tro nu inte att jag sätter mig på några slags höga hästar och säger Fi Dong och tror mig ha högre moral än andra. Jag sitter aldrig på höga hästar. Jag sitter inte ens på låga hästar. Jag sitter inte på några hästar alls. Och moralen skiter jag i. Ety den leder oftare in i fördärvlighetens svarta kyrka istället för upplysthetens vackra tempel.
Men det är så. När man envisas vara en romantiker i den här betongvärlden. När man är född med för stora ögon som serserser allting. Då får man stå ut med platta fall. Då får man stå ut med hån. Då får man stå ut, helt enkelt.
För allt det där jag har. All bitterhet, allt hat och all avundsjuka. Allt det överskuggas av den där jävla anden som hela tiden är närvarande i mig. Den där förbannade Romantiken som lägger sig i och tvingar allt annat på knä. Jag kan inte göra något åt den. Jag vill inte heller. Har man en sång i bröstet är det mord att tysta den.
Men de flesta folks bröst är tysta, kvävda, mördade. Och de verkar inte bry sig om det. De lever och andas och förökar sig och dör. Allt inne i denna jävla bubbla som är tillvaron. Livet är Terror. Men det är en underbar Terror.
Jag kan inte se på livet som alla dessa andra. Där kön och känsla är två skilda ting. För mig är det ett enda Allt. Ett tillstånd är inte ett underbart tillstånd om det inte involverar både kropp och själ. Det låter ganska akademiskt och trist att säga så. Men jag är för trött för att utveckla det hela just nu.
Men det som svider i mig som spilld syra är detta: De kan förmedla sin värld till mig, jag kan förstå den utan att behöva eller vilja delta i den. Men när jag försöker förmedla min värld tillbaka, så finner jag att min värld inte ens förstås. Inte ens vill förstås.
Men så skit samma säger jag. Skit samma. Jag är en man som ser allt detta vackra i livet terror. Jag är en man som tar på mig det enorma arbete det är att försöka krönikera och bevara och förklara detta vackra för de som inte ser det. Och detta är en välgärning. Vore tammefan värt en medalj. Men jag begär inget sånt. Jag begär ingenting. Man får gärna håna mig för allt det här. Man får håna mig för att jag är en man som tror på kärlekens ljus, på godheten och den magi som faktiskt finns då och då. Man kan kalla mig gammalmodig, världsfrånvänd drömmare. Allt det skiter jag i. Jag tar alla invektiv som kastas mot mig och bär dem som medaljer istället för de jag aldrig kommer att få
Vi människor är djur. Men vi är djur som har valet att inte bete oss som djur. Vi kan välja att vara människor istället...Men få väljer den vägen...Fler hyllar djurets väg...Det gör mig bara sorgsen...
Gud grät när jag föddes Jag skar mig ut ur livmodern Med horniga naglar och Min tvilling åt jag
Gud skrek , min Mor skrek När jag reste mig på fjälliga ben Jag dödade min mor och åt hennes ögon Jag dödade ingen mer
Sen gick en tid Kontinenter bytta plats Och nu Är jag tillbaka
Dömd att se min hud Slitas i stycken varje morgon Dömd att få den fastsydd varje natt Dömd att låta åtta korpar Hacka ögonen ur mitt huvud Dömd att se ändå
Dömd för födelse... Dömd för modersmord... Dömd att Alltid vara Den Piskade...
Det är över nu. Vulkanen är kvar i bröstet. Men det gör ingenting. Den kommer alltid att finnas där. Det gör ingenting. Det är ett mycket vackert berg. Floden av eld rinner fortfarande i bröstet. Men det gör inte lika ont längre. Det blöder inte lika mycket längre. Det har inte läkt. Men nu är det ordentligt förbundet.
Jag är glad inatt. Glad för det som är. Tacksam för det som är. Jag är även sorgsen inatt. Över att stormen börjar bedarra. För även om det är en överjävlig demon till orkan som sveper över en, så är det en skön orkan, en skön storm. Men jag tänker inte sörja länge. Den kommer tillbaka. Gång på gång gör den det. Nästa gång kanske den stannar. Jag har ingen aning.
All denna värdelösa skönhet. Hela detta utbrott. All denna terror. All denna ångest. All denna smärta. All denna sorg. Helt värdelös. Ord till ingen nytta. Bortslösat. Fast det värdelösa kan man aldrig slösa med. Bara kasta bort. Jag är full av värdelös skönhet.
Jag är full av värdelös skönhet. Helt jävla oerhört full av all denna värdelösa skönhet. Jag har råd att kasta bort den. Jag har råd att ge den till vem som helst. För allt detta. Allt detta jag skrivit om här de senaste dagarna är inte alls bortkastat. Inte alls bortslösat. Inte alls. Det har bara ”stärkt de fina banden och gjutit kraft i själens alger och känselspröt” som den gode Ezra sade. Det som kommit ut ur allt detta är kanske inte det vackra som jag hade tänkt skulle komma ut ur det. Men det har fortfarande kommit något vackert ur det. Något mycket vackert.
Jag sörjer ingenting av allt det här. Jag ångrar ingenting. Jag är full av värdelös skönhet. Skönhet är alltid värdelös. Vad ska man med det vackra till? Jag borde vara full av siffror och kalkyler istället. Kunna prata som en försäljare istället för att försöka skriva som en poet. Jag borde vara full av säljbar kunskap. Jag borde vara en man som tänker i pengar istället för ord. Då skulle jag vara en uppburen man vid det här laget. En sån som glider omkring i en stilig bil och bär en stilig slips. Om jag vore den mannen skulle jag vara död.
För jag är helt uppfylld av värdelös skönhet och värdelösa ord som kanske inte ens betyder något för någon annan än mig. Men det skiter jag i. Jag tänker dansa som en dervisch och låta skönheten flöda. Jag tänker fortsätta älska allt och alla som jag vill älska. Jag tänker skriva tills fingrarna blöder.
All denna värdelösa skönhet är så underbar så det gör ont.
Jag tror det är dags nu...Jag tror det är dags att slita ut den här blodiga klumpen ur bröstet nu...Jag är glad att jag är i den sitsen att jag har hjälp...Tack Damen...För att du ställer upp....Tack för att du hjälper mig...Och tack för att du inte sprang iväg...
I Stokers Dracula säger Van Helsing något i stil med ”Vi måste vada genom de bittra vattnen innan vi når de ljuva...”
Jag vankar runt som en jävla luffare. Till de som frågar utbrister jag i ett ”Min konst skall förklara mitt livs excentriteter...” Jag tror inte ens på det själv. Men ibland är inbillning bra.
Fan, fan, fan säger folk om allt det här. Jag kan inte låta bli att tro att jag förstört något. Att jag gjort folk besvikna. Men i så fall är folk inte som jag trodde. Man ska inte lita på folk. Eller jo, det ska man. Man ska Alltid lita på folk. Man ska Alltid tro på det goda. Jag tänker fortsätta gå genom det här livet som en jävla naiv dåre.
För är det så att jag ser den här världen, ser på allt däruti på ett annat sätt än de flesta, så må det väl vara hänt. Jag begär inte att bli förstådd. Jag begär egentligen ingenting. Annat än möjligen lite hänsyn. För man kan inte sluta brinna när man en gång börjat. Eller nått sånt...
Förbannad ångest. Den sortens ångest som inte tabletterna botar. Maktlöshetens ångest. Den ångest man får av att veta att det inte finns Någonting man kan göra. Den sortens ångest som den där viskande rösten skänker en. Den där viskande rösten som hela tiden viskar HoppHoppHopp. Den som viskar att det kan ändra sig. Det kan bli bättre. Det kan bli annorlunda. Jag önskar jag kunde köra in en kniv i den där rösten.
För ingenting kommer att bli annorlunda. Jag har gjort fel igen. Som jag alltid gjort förut. Fel. Fel val, fel väg, Fel beslut. Jag tror det är därför jag står still. Har man gått in i betongväggen tusen gånger av tusen så är oddsen rätt taskiga för den ettusenförsta gången.
Du har gett mig Terror i skallen, damen. Absolut Terror.
Jag borde döda den här elden. Döda den en gång för alla. Men om jag gör det kommer jag att döda en del av mig själv. Och det vet jag inte om jag vill. För någonstans i allt detta, i hela denna jävla jättehärva så är det ändå en vacker eld. Och det vackra ska man vara rädd om. Inte döda.
Men det är antagligen bara jag. Bara jag som ser det så här. Bara jag som inbillar mig någon slags magi i kärleken. Någon slags mening med passionerna. För det är där knuten ligger. Allt detta är ju helt meningslöst. Uppenbarligen. Det finns inget hopp. Uppenbarligen. Ändå kan jag inte bara sluta. Som om det ändå någonstans skulle finnas någon mening med det hela.
Fel beslut. Men det var ju inget beslut. Det finns de som säger att allt detta, allt detta är världens sätt att lära mig något. Men vad fan ska jag lära mig från detta? Att allt är hopplöst och att mitt liv i en enda evighet kommer att vara en övning i meningslöshet? Att jag kan explodera hur mycket jag vill men det kommer aldrig att påverka en enda människa? Att jag egentligen, trots allt, är en ond vidrig man som inte förtjänar något?
Vad ska jag göra? Vad ska jag säga? Vad ska jag skriva...?
Det här är för stort...Jag är förvisso en stor och kraftig man, med en bröstkorg som en tunna och armar som släggor...Jag kan bära det mesta...Jag har burit en del stora saker förut...Men detta är så stort....För stort...Så stort att det kan slita hela mitt bröst i trasor...Och det jävliga är...Att jag egentligen inte bryr mig om det här bränner upp mig...Att jag inte bryr mig om, om det utplånar mig med all sin explosiva hetta...Att jag inte bryr mig om, om varenda atom i mig exploderar som atombomber...Det känns som om jag bara skulle le om det hände...Hur fan ska jag då kunna låta bli att explodera....?
För det måste ju sluta någon gång...Det måste ju gå över...En eld som inte får näring måste ju slockna...Och dö...Men...I mitt fall är det väl fråga om självfission eller något...Jag kommer att fortsätta brinna så här till det inte finns något kvar...Tills jag är komplett vansinnig...
Vartenda logiskt fiber i min kropp skriker att jag ska sluta...Att detta saknar allt förnuft...Att detta enbart är en övning i futilitet...Men just nu skriker jag Fuck that...! Jag tänker brinna som en jävla fyrbåk...! Som något som får själva solen att blekna...! Även om det är för en förlorad sak...!
Fan vet hur jag hamnade här...Fan vet hur en annan människa kunde bli till detta fruktansvärt stora...Fan vet hur det kommer att gå...Fan vet om jag inte redan är komplett galen...Fan vet varför jag inte bara ger upp...
Jag ser inte klart...Det är som om någon har skjutit skallen av mig med en kanon...All tanke är insvept i stora sjok av känslor...Det saknar helt rim och reson, vett och sans...Jag saknar vett...Jag är en stor vrålande jävla dåre som uppenbarligen inte fattar bättre än att bara låta mig slukas och brinna...Men jag har inget annat val...
För detta är enormt...Jag har faktiskt en vulkan i bröstet...En verklig vulkan...Ett helt jävla berg som är tusen meter högt och mullrar utav bara fan...En vulkan som kan sluka ettusen Pompejis...En vulkan som tammefan kan flyta hela kontinenter och sänka en miljon Atlantis...Och jag kan inte släcka den...Det enda jag kan göra är att låta den brinna ut...Hoppas att den brinner ut...Hoppas på någonting annat...Hoppas på förändring...Hoppas att Annorlunda kommer någon jävla dag...Hoppas...
Jag har feber. Själen brinner. Det är en nova i bröstet. Kan inte äta, kan inte sova, kan inte göra någonting. Annat än att sitta här och stapla bokstav på bokstav. Till ingen nytta antar jag.
För det är svårt att skriva om Det Där, som Majakovskij kallade det, det är inihelvete svårt att skriva om kärlek utan att bli högtravande och patetisk. Det är svårt som fan att skriva när man är kär. Allt jag vill göra är att bryta ut i hyllningssång på hyllningssång till Henne. Höja henne till skyarna och bygga monument i galaxerna över henne. Och jag vet inte. Kanske hör patetiken hemma i kärleken? Gudarna ska veta att jag känner mig patetisk. Gudarna ska veta att jag är patetisk. Men jag kan inte låta bli att känna att det finns ett visst hjältemod i det där. Att utan omsvep erkänna sin patetik och ställa sig naken och säga att man är en kär man.
Men det är som en feber. Skallen bultar. Herregud, jag önskar jag vore en riddare för 700 år sedan. Som kunde kämpa för henne. Men jag har inte rätt till det. Jag har inte rätt till någonting. Jag staplar bara bokstav på bokstav. Det är det enda jag någonsin varit ens avlägset bra på. Jag är en bokstavsstapplare.
Läser om det jag just skrivit och inser att det är precis så förbannat högtravande som jag inte vill att det ska vara. Men vafan. Ett Moln i Byxor är den mest fantastiska kärleksdikt som skrivits. Och den är högtravande, patetisk och helt jävla underbar. All annan jämförelse åsidosatt. Skulle aldrig falla mig in att på något sätt jämföra mitt klotter här med Molnet. Ety jag inbillar mig att jag är en ödmjuk man.
Men det slutar aldrig, allt det här. Skallen driver på sig själv i ljushastighet och skickar fram bild på bild, dröm på dröm, som är smärtsamt patetiska och larvigt löjliga. Jag borde stoppa dem. Jag borde upprepade gånger dunka min arma skallen i en betongvägg tills dess ljuv medvetslöshet uppnås. Men. Jag känner mina drömmar. Även i medvetslösheten skulle de komma smygande. Kittla och skrika all sin terror till mig. Viska om den underbara värld som kunde vara om den här världen vore en underbar värld.
Idag gick jag runt och letade efter tecken som jag vet inte är verkliga men som en del av min arma skalle önskar vore verkliga. Jag såg regnet forma bokstäver, hörde sånger spelas och till och med bilarnas färger och reklamskyltarna var hemliga meddelanden från Ödet och Hoppet. Det är precis så sjukt som det låter. Men det är en underbar sjuka ” Mor! Underbart Sjuk är din son...” som Majakovskij sa apropå den här jävla kärleken.
Jag slår mina stora händer för mitt ansikte. Det suddar aldrig ut någonting. Kärleken hamrar gång på gång sönder mig, mörbultar mig, misshandlar mig. Men det är antagligen bara livet eller något....
Vad gör man med hoppet...? Vad gör man med den där galna jävla bultande tanken i bakhuvudet som viskar om att man inte ska ge upp, att det kan bli annorlunda en dag...? Vad gör man med det...? Vad gör man när Annorlunda aldrig kommer...? Vad gör man när man går på samma grund om och om igen....?
Ger man upp då....? Vore inte det enklast...? Ge upp och bli cynisk och bitter och pissa på allt som är vackert....? Och jo...Det vore enkelt...Men det enkla ligger inte för mig...Inte den sortens enkelhet som kommer av lättja...Som kommer av att man inte slåss...Den sortens enkelhet pissar Jag på...Jag tror på den enkelhet som man måste kämpa för...Som man måste arbeta sig blodig för att kunna se och känna och skriva om...Den sortens enkelhet prisar jag...
Varför blir jag aldrig den där bittra och cyniska jäveln som det vore så enkelt att bli....? Varför ger jag inte upp trots att käftsmäll efter käftsmäll fås...Inte ens dom gånger livet dragit undan mattan för mig, kört över mig med ångvält och gjutit in mig i betong så har jag inte gett upp...Som en jävla idiot reser jag mig om och om igen...Och mottar samma smällar...Varför ger jag inte upp...?
Därför att hoppet är det sanna vackra...Hoppet är all jävla godhet som finns...Hoppet är det enda som är värt att slåss för...Hoppet är allt....Hopp om kärlek, hopp om att det där jävla Annorlunda ska komma, hopp om värdighet, hopp om att livet en jävla dag ska kunna levas skrattande...
Det är såhär...: Jag är en sann dåre...En av Kärlekens Dårar...En Narr...Och det detta har lärt mig är att kretsloppet är oändligt...Efter natt kommer dag...Och om det är en lång nattjävel så kommer dagen att bli desto längre...Jag säger att jag Vet detta trots att jag egentligen inte har en jävla aning, trots att jag inte mer än önskar och hoppas...Det är detta som gör mig till en narr...Till en av Kärlekens Dårar...
Sårade djur kryper in i sin håla och gömmer sig där, stannar där, läker och kommer ut igen starka och hungriga...Jag är inget djur...Vill inte vara ett heller...Men jag är i en håla lik förbannat...Men...Jag vet att jag kommer att komma ut...Kanske inte stark eller hungrig...Men ut kommer man alltid...Hela skallen är kärleksinfekterad...Man borde ge sig på ett epos om kärleken...En egen Pro Eto...En egen Om Det Där...Men om jag försökte så tror jag att det bara skulle bli en pastish på Ett Moln i Byxor...Och eftersom jag är en vandrande pastish i levande livet så försöker jag undvika att skriva sådana...Jag tvivlar på att jag lyckas...Men vafan...Man gör så gott man kan...
Ibland önskar jag att världen var annorlunda...Ibland tror jag att jag bara önskar för önskandets skull...Jag kanske tycker om att längta...
Snart är hösten här...Underbart...Hösten är ingen dödens årstid för mig...Hösten är när allting vaknar och världen blir vacker igen...Sommaren är en död årstid...Men alla tror att den lever...
Hela jag är invaderad av en annan människas armé...Det blir bara värre och värre...Jag kommer att få vada genom vansinne innan det här är över...Men Herregud...En sådan underbar människas armé kan jag bara kapitulera inför...Och låta härja fritt...
Ibland borde man egentligen falla på knä och tacka de goda Gudarna för att man har vänner som finns runt i kring en och står ut med en trots att man är en människa som står med fötterna i skiten och huvudet bland molnen...Med risk för att bli en aning gråtmild så vill jag bara säga Tack För Att Ni Finns...
