Jag är inte den som brukar skryta...Men jag fick sånt jävla bra betyg på den här grejen på min kreativt skrivande-kurs att jag känner att världen bör få del av detta...God förnöjelse...
Caféet var långsamt på väg in i den sorglösa eftermiddagslunken efter lunchrusningen. De små borden med blå dukar var glest besatta. Kanske en tredjedel var upptagna. Möjligen mindre. Ur de små högtalarna i taket flöt obestämbar musik av den sort som bara är en vagt melodiös gröt av försiktiga toner. Jag tänkte inte alls på det. Det jag egentligen tänkte på var en öl. En stor kall frostig underbar öl. En sprittande dansande fantastisk öl som skulle få mig på nivå, justera tillvaron och låta den där eggen av bakfylleångest dra åt helvete. Men det märktes inte på mig. Mitt ansikte var sorterat i något som jag hoppades var idelt välvilligt medlidande. Det var ju ändå min exfru som satt framför mig vid bordet och behövde någon att utgjuta sin klagan över. Min lilla terapihamster kallade hon mig. Visst är det fantastiskt? Terapihamster. Jesus.
- Du vet att jag har varit till doktorn med min konstiga mage, va? Hon rörde febrilt i kaffekoppen. Skeden klirrade som en mycket irriterad klocka.
- Du vet vad de sa? De sa att det var psykologiskt. Att de inte hittade något fel. De tror att det är stress. Men jag är inte stressad. Tycker du att jag är stressad? Verkar jag stressad?
- Nja, sa jag. Du verkar väl kanske inte helt avslappnad. Lite spänd sådär.
Det var milt sagt en lögn. Människan var uppskruvad som en överspänd fiolsträng i en dynamitlåda. Men eftersom jag kände henne ganska väl visste jag vad som kunde och inte kunde sägas. Jag orkade inte med en längre terapisession idag. Jag orkade egentligen inte med någonting annat än en öl. En stor kall öl. Men det var också en sån sak som inte kunde sägas.
- Har du hört något från Björn och Agneta? Jag ville egentligen inte veta. Jag ville bara byta ämne. Hon började få någonting mörkt och hysteriskt i blicken. En åder dunkade taktfast och fullt synligt på hennes magra hals.
- Försök inte byta ämne! Försök för fan inte byta ämne! Det här är viktigt. Tror du inte jag fattar mer än de där förbannade doktorerna? Tror du inte jag vet vad det är för fel på min mage? Hon var farligt nära skrikvolym nu. Några av de kvarvarande gästerna höjde ögonbryn åt vårt håll.
- Men Barbro, lugna ner dig lite. Andas och ta det lite lugnt. Du...
- Ta det lugnt?! Ta det lugnt säger du! Hur ska jag kunna ta det lugnt när jag har en stor fisk i magen som läkarna vägrar berätta om!
Jag kände hur hakan föll mot bröstet. Den föll faktiskt rakt ner utan att jag kunde göra något åt det. Jag har alltid trott att det där bara var något man sa, att man tappade hakan. Men si och förundras, gott folk. Det är en fysikalisk sanning, sann och viss.
- Men Barbro, du, det går ju inte. Vad är det du säger? En fisk? Du kan inte mena...
- Klart jag kan mena! Jag har en fisk i magen. Det är därför jag är så smal. Den äter ju upp allt jag äter! Jag känner den om nätterna när den snurrar runt därinne. Doktorerna ville inte tro på mig. De ville lägga in mig. Men där sa jag stopp. För det såg jag på dem var de tänkte lägga in mig. Det var inte för att operera och ta bort fisken. De tänkte låsa in mig på dåravdelningen! Det sista ordet skrek hon. Jag stirrade på henne. Kvinnan jag varit gift med i tolv år innan hon tröttnat på mig. Kvinnan som ändå kallade mig sin terapihamster. Kvinnan som nu stirrade på mig med stora åskande ögon och sammanbitna käkar. Jag stirrade tillbaka. Mina ögon åskade inte. Antagligen påminde de starkt om ögonen på en rädd hamster. Törsten brände i halsen. Den där längtan efter en öl hade växt till ett behov. Den del av min hjärna som hyser den där alkoholälskande rumlaren var i uppror, torka rådde, brinnande nerver måste släckas med idel skummande maltdryck. Jag stirrade på henne. Hon stirrade tillbaka. Det såg ut som om hon ville döda mig.
- Men för fan, Barbro, sa jag. En fisk? Du hör ju själv hur det lå...
- Inte ett ord till från dig. Hon höll upp en smal välmanikyrerad hand som en stoppskylt. Inte. Ett. Ord. Hon reste sig snabbt. Stolen tippade bakåt, verkade vilja ramla, men lät till slut ändå bli. Barbro stirrade på mig. Hennes blick var som glödande taggtråd. Jag fann det för gott att hålla käften. Ibland förvånar jag mig själv. Hon lämnade caféet med en högdragen smidighet som jag en gång funnit vacker. Jag satt kvar en stund. Tänkte på fisken i hennes mage. Tänkte på psykdoktorer, piller och sprutor. Tänkte på Barbro. Tänkte att det ändå var skit samma. Hemma låg det sexton stycken öl i kylen. Vid det här laget skulle de vara nordpolskallt underbart sprittande frostiga. Jag reste mig och gick. Sexton stycken. Det skulle kanske räcka en dag som denna. Kanske.
