Om mig

Mitt foto
Pugilistisk Poet och Fanatisk Romantiker...

tisdag, oktober 20, 2009

Sometimes I feel like a motherless child

Vad gör man åt en värld som med all önskvärd tydlighet är på väg rakt åt helvete? Vad gör man åt saker och ting när man sitter i bräcklig farkost mitt i ett stormande hav av girighet, av dumhet, av maktfullkomlighet, av en ständigt växande ren och skär idioti? Vad finns det att ta till när högerretorikerna gastar fram rent trettiotalsmässiga brunfärgade brösttoner? Vad finns det att gömma sig bakom när girigheten och stupiditeten rusar runt och kastar katastroflarm omkring sig? Var tar man vägen när alla är för rädda och uppskrämda för att ens tala med varandra? Vad gör man när uppgivenhetens svältande ansikte är det enda som syns på himlen från en tänkande människas ack så rankiga lilla eka mitt i idiotstormen?

Vad gör man?

Man biter ihop och öser båten. Utan att ge upp även om det hotar att dränka en. Man skriker och tjuter och försöker förbanna stormvinden till tystnad. Man slåss mot de där vansinniga vågorna av idioti. Man öser och skriker och förbannar. Det är vad man har. Man har sin röst, sina armar, sin arma skalle. Det är vad man har. Det är det enda man har.

För vad finns det för alternativ? Att ge upp och låta sig dränkas, sugas in och ätas upp av allt detta? Att låta det här bli en värld där girighet är den enda dygden? Njet. Det alternativet existerar inte. För en död in i detta vore så fruktansvärd att det aldrig någonsin kan vara värt att ge upp. En död in i detta vore en spottloska rakt i ansiktet på själva livet och skapelsen.

Det enda vi har att sätta upp mot allt detta fruktansvärda är oss själva. Det var vi som skapade allt detta, vi som lät det hända, vi som stod tysta, vi som lät oss vaggas in i en fuktig filt av idel lögner. Vi lyssnade och var naiva nog att tro på dem. Att tro på att en expert är en expert utan dold agenda, att en politiker drivs av demokratiskt patos istället för pensionstrygghetshunger, att människoliv aldrig köps och säljs som vilka andra varor som helst.

Vi föll för allt det här och lät den här världen skapas omkring oss. Och vi göder den fortfarande. Det är vår kraft som andas liv i girigheten. Det är vår kraft . Det är vår kraft och vi kan ta tillbaka den. När vi vill. Om vi vill.

Vi kan skrika och slåss istället för att hålla käften. Vi kan ställa oss upp och skrika J'accuse åt allt vi ser som gömmer orättvisa bakom polerade fasader. Vi kan ifrågasätta vem som säger vad och vad denna någon egentligen vill uppnå istället för att tanklöst svälja allt som sätts framför oss för att en annonssäljare skall tjäna sin Judasgeld. Vi kan ställa oss upp med knutna nävar mot förtrycket var det än sticker upp sitt hiskeliga ansikte. Vi kan. Glöm aldrig det.

Makten må verka fjärran och ogreppbar. Men den finns precis här mitt i det bultande hjärtat i bröstet på oss alla. Där bor verklig makt och vacker sanning. Glöm aldrig det.

Glöm aldrig det...

onsdag, oktober 14, 2009

But even the president of the United States sometimes must have to stand naked.

Angående den i nuläget pågående debatten om konst och moral såsom instigerad av Hr G Hägglund, minister och representant för de BREDA folklagren.


Verklighetens folk är de som lever om nätterna, de som är sanningens apostlar och de som skriker på friheten.

Verklighetens folk är de som aldrig överger kampen, som lever genom tillvarons isande likgiltighet och som låter de knutna nävarna tala.

Verklighetens folk är de med levande ögon som verkligen ser sig omkring, som lever mitt i nyfikenheten och verkligen upptäcker världen.

Verkligheten är ingen etikett som man lättvindligt opportunistiskt klistrar på det som är ens egna murkna åsikter.

För de är här nu. Moralisterna, Puritanerna och de Rasande Rabulisterna. De är här nu. De kryper fram som mask ur trä och slänger fram sina åsikter. För de vet, tro inget annat, de vet. Vad som är bra för dig. de vet vad som är bra för dig både bildligt och bokstavligt. De vet hur man räddar din odödliga själ från omoralens mörker.

För det börjar så. Vad är rätt? Jo, det är rätt som alltid varit rätt. Konst är konst om man ser vad det föreställer. Så är det. Allt annat är omoral.

Nymoralismen kryper alltid fram så fort krisen tuggar oss i nacken. För vad är det som alltid räddar oss? Den gamla goda tiden. För det var så vackert då. Mamma stod i rutigt förkläde med en kanna saft. Pappa jobbade och solen sken alltid. Så vart ta vägen när hela värfärdssamhället rasar samman under hyperkapitalismens rovgärning. Jo, tillbaka in i en barndom som var vacker och ljus.

Moralen är alltid det viktiga. För du vet inte hur moralupplösningen påverkar dig. De som vet är de som styr. De vet vilken konst som är bra för dig. Och bra konst är konst som inte upprör, konst som pryder sin plats, konst som man ser vad det föreställer. Konst är något behagligt som man täcker sina tapeter med.

Så vi lutar oss tillbaka och låter de bestämma. För vem vill bli upprörd?

Det är bara det att konsten är Alltid hungrig. Konsten Vet. Konsten har alltid vetat. Konsten är det som alltid säger sanningen. Konst upprör. Den måste uppröra. Det är dess sanna natur. Dess enda natur. En konst som inte upprör är död konst. En konst som inte väcker känslor är den vidrigaste av alla lögner.

Konst måste alltid vara otyglad. Konsten måste alltid stå på den Andra sidan.
Ett samhälle som inte låter sina konstnärer leva dör, det vissnar bort och förfaller in i ett tankens svarta ruintillstånd.

Hägglund talar som om han vet. Som om han vet vad det innebär att leva. Hägglund är en död man som inte inser att det han representerar är just konstens antites, att han hyllar icketanken, att han vill att Luther ska härska och att du gör ditt jobba och se för fan till att varenda skattekrona kommer in till staten. Ety staten måste sköta viktiga ting, så som bankrekonstruktioner, politikerlöner och generaldirektörsbonusar.

Vad Hägglund aldrig talar om är att det ligger i just hans intresse att just du jobbar en hel dag och knallar hem och låter dig vaggas in i stillsamt slummer av tv4såpor. Hägglund vill inte att just du ska tänka. För då skulle du kanske tänka ut att just Hägglund är en tidsresenär från 1820.

Ingen politiker i ett demokratiskt samhälle är intresserad av medborgare som tänker. Lydnad är lag, konsten skall bara avbilda den synbara verkligheten och du ska jobba tills du spyr. Basta.
Ingenting annat.

Konst måste alltid vara polemik. Om den inte är polemisk så dör den. Och när konsten dör, dör världen.

Det är verklighet.

måndag, oktober 12, 2009

The sun´s not yellow. It´s chicken.

Detta är en feg mans bekännelse.

Jag gråter ofta. Av Bach och Mr Blue Sky. Men det får aldrig någon veta.

Jag är en feg man. Jag vågar inte sjunga för kvinnan jag älskar. Men en dag ska jag göra det. Lovar jag mig själv i hemlighet. Jag är för feg för att säga det högt.

Detta är en feg mans bekännelse. Jag gör den i tysthet, med nästan ohörbara klick på ett tangentbord. Jag är för feg för att tala högt.

Detta är en tyst bekännelse av allt jag aldrig gjorde och ungefär hälften av det jag faktiskt gjorde.

Ibland ser jag en tragisk figur i spegeln. Men det får ingen någonsin veta. Fasaden skall hållas stillsam.

Jag erkänner, bekänner och vittnar. Låter mina fingrar skriva ett tusen Mea Culpa med vit krita på en svart tavla.

Jag skriver aldrig under mina bekännelser. Men de är ärliga. Och ärlighet är den mest bekräftande vidimering som finns.

Jag gråter ofta. Av Mandomsprovet och Lille Prinsen.

Jag vågar inte sjunga för kvinnan jag älskar. Jag vågar inte.

Men en dag ska jag.

En dag ska jag sjunga för henne.

En dag.

Jag lovar.