Tro nu inte att jag sätter mig på några slags höga hästar och säger Fi Dong och tror mig ha högre moral än andra. Jag sitter aldrig på höga hästar. Jag sitter inte ens på låga hästar. Jag sitter inte på några hästar alls. Och moralen skiter jag i. Ety den leder oftare in i fördärvlighetens svarta kyrka istället för upplysthetens vackra tempel.
Men det är så. När man envisas vara en romantiker i den här betongvärlden. När man är född med för stora ögon som serserser allting. Då får man stå ut med platta fall. Då får man stå ut med hån. Då får man stå ut, helt enkelt.
För allt det där jag har. All bitterhet, allt hat och all avundsjuka. Allt det överskuggas av den där jävla anden som hela tiden är närvarande i mig. Den där förbannade Romantiken som lägger sig i och tvingar allt annat på knä. Jag kan inte göra något åt den. Jag vill inte heller. Har man en sång i bröstet är det mord att tysta den.
Men de flesta folks bröst är tysta, kvävda, mördade. Och de verkar inte bry sig om det. De lever och andas och förökar sig och dör. Allt inne i denna jävla bubbla som är tillvaron.
Livet är Terror. Men det är en underbar Terror.
Jag kan inte se på livet som alla dessa andra. Där kön och känsla är två skilda ting. För mig är det ett enda Allt. Ett tillstånd är inte ett underbart tillstånd om det inte involverar både kropp och själ. Det låter ganska akademiskt och trist att säga så. Men jag är för trött för att utveckla det hela just nu.
Men det som svider i mig som spilld syra är detta: De kan förmedla sin värld till mig, jag kan förstå den utan att behöva eller vilja delta i den. Men när jag försöker förmedla min värld tillbaka, så finner jag att min värld inte ens förstås. Inte ens vill förstås.
Men så skit samma säger jag. Skit samma. Jag är en man som ser allt detta vackra i livet terror. Jag är en man som tar på mig det enorma arbete det är att försöka krönikera och bevara och förklara detta vackra för de som inte ser det. Och detta är en välgärning. Vore tammefan värt en medalj. Men jag begär inget sånt. Jag begär ingenting. Man får gärna håna mig för allt det här. Man får håna mig för att jag är en man som tror på kärlekens ljus, på godheten och den magi som faktiskt finns då och då. Man kan kalla mig gammalmodig, världsfrånvänd drömmare. Allt det skiter jag i. Jag tar alla invektiv som kastas mot mig och bär dem som medaljer istället för de jag aldrig kommer att få
Vi människor är djur. Men vi är djur som har valet att inte bete oss som djur. Vi kan välja att vara människor istället...Men få väljer den vägen...Fler hyllar djurets väg...Det gör mig bara sorgsen...
0 kommentarer:
Skicka en kommentar