Bruksorterna. Hela landet är fullt av dem. De är vår vagga, hela vårt lands granitärrade sköte. Jag tog mina första staplande steg ut i den här världen i en sådan bruksort. Reste mig upp och stirrade förundrad på världen för första gången. Ett nyfiket barn som snabbt slogs till lydnad och underkastelse. Men jag blev aldrig kuvad. Idag kan jag se på barnet med stolthet. Det må ha gråtit, men det lät sig aldrig kuvas.
Det är sömnens samhällen. Avsomnade, sovande, skilda från världen genom osynliga väggar. Människorna rör sig i stillsamma cirklar i det avsomnade och det sovande. Grått gräs som vajar mellan syllarna, mellan spåren av en annan tid. En tid som lovade en frälsning genom dessa spår, dessa maskiner och genom tusen människors svett. Det som en gång var levande. Det mest levande vi visste. Ett slags ursprung till allt som var våra förfäders framtid.
Folkparker, socialdemokrati, miljonprogram, konditorier, Konsum. Det är så länge sedan nu. En evighet. Lika solkigt overklig som ett gulnat fotografi.
Sömnen och övergivenheten håller varandras händer.
De som blev kvar. De som flydde. De som flydde men återvände. Jag vet inte vilka som är lyckligast. Jag flydde. Ryckte upp fingrarna ur den där jorden som danade mig och flydde. Det tog år innan jag blickade tillbaka på allvar. Tyngden av den där svarta skogssilhuetten mot horisonten var för stor. Ån var så kall. Luften så tät av gårdagsdunster. Jag flydde, men lämnade kvar det som man borde kallat barndom. Lämnade kvar allting och sprang med mina tomma händer och min fulla skalle.
Alla dessa små städer. Det är hopplöshetens byggd. De små parkerna. Stängda öde butiker som för länge sedan gav upp. Småstadsförbannelse. Småstadsfrälsning. Tröttheten och uppgivenheten.
Men det här är själva vaggan. Urtypen för vad vi skulle kunna kalla svenskhet. Vi gick ifrån ett bondesamhälle. Vandrade in i byarna. Som blev småstäder. Orter. Uppsprungna runt industrier. Ty frälsningen låg i industrin.
Sedan drog sömnen in över nejderna. Ingen talade om att i ett föränderligt samhälle måste varje samhällsmedlem vara lika föränderlig. Men människan är skapt för stillestånd, trygghet. Det var det som eftersträvades när bruksorterna byggdes. Lojalitet. Ty dessa fabriker skulle stå i hundratals år. Generationer skulle få sin utkomst härifrån. Allt skulle vara Trygghet. Och så länge man knogade på skulle denna trygghet finnas. Allt i sann Lutheransk anda. De som jobbar skola också äta.
Men allt detta försvann. Ur tryggheten skapades ingenting. Alla löften sveks. Nu finns bara tomma skyltfönster och öde fabrikstomter kvar. Av miljonprogrammen finns inte ens dammet kvar.
Det som byggde dessa samhällen var löften. Löften som inte var var värda ett avbrutet vasstrå. För är inte det kapitalets natur? Är du behövd så lovas du allt, men när löftena skall infrias finns ingen kvar som vill infria dem.
Ideal dör alltid. Deras halveringstid är förvånansvärt kort.
Jag slet mina händer ur den där mörka jorden som fostrade mig. Drömde i år om tomma fönster, gult tegel och väldiga slagghögar. Jag är äldre nu. Men mina drömmar är yngre. Det är bara ibland som den skräckslagna pojken rusar efter banvallen. Det är bara ibland som ljuset gulnar och jag blir tolv år för ett kort ögonblick. Bara ibland. Samtidigt finns den där. Inristad i mina numera breda axlar, evigt etsad i linjerna i mina stora nävar. Bruksorten. Det där obändiga lilla samhället som krossade mig till den jag är idag lever kvar i mig. Det har tidvis varit en mycket elak symbios. Men med tiden har jag sett på den med en viss acceptans. Eller förståelse.
Den finns kvar i mig, den där mälardalen, som är så smärtsamt vacker.
Så smärtfylld och hjärtlös.
Så rotlös och längtande.
Så sovande och bortvittrande.
Jag var där en gång. Gick, rökte, mindes och tänkte. Och för ett ögonblick som dånade mer än ett godståg, mötte jag mig själv där. Liten, nyvaken, orädd, klängande på järnvägsbron.
Det var mycket vackert.
