Om mig

Mitt foto
Pugilistisk Poet och Fanatisk Romantiker...

tisdag, mars 22, 2011

A working class hero is something to be...

Jag känner hur det där brinner i mig. Djupt nere i bröstet. Någonstans i rötter som sträcker sig generation efter generation bakåt. Pigor och drängar. Pigor och drängar som stått med mössan i hand. Pigor och drängar som haft drömmar bakom ögonlocken men för fulla händer för att smida något av dem.

Skiten under deras naglar och svetten på deras pannor ligger kvar som någon slags arvsynd.

Som någon slags arvsynd.

Det hör hemma i mig. Solidaritet. Arbetarklass. En ständig jävla strävan att försöka vara den man är trots slitet för det där dagliga brödet som är så heligt, så heligt. En krum rygg som i tanken är rak och stolt, som i hemlighet sträcker ut ett stort jävla finger åt överhet och girighet.

Det brinner i mig. Genom ljudet av tusentals trampande slitna kängsulor i kilometrar av Första Maj-tåg. Genom en skog av knutna nävar brinner det i mig, genom mig.

Arbetarklass. Proletariat. De som en gång tvingades leva på knä. Men som reste sig, fria, vilda, lyckliga. Jag känner valkarna i deras händer och svetten i deras nackar. Det må låta som romantik och det är precis vad det är. Romantiskt som fan. För detta handlar om kärlek. Solidaritet. Att vara ödmjuk. Att tro på det goda. Att tro på det vita. Att veta att även en liten sticka kan sätta världen i brand.

Allt det där är historia nedärvd i ryggmärgen på mig. Det är skam och jante. Det är piskade ryggar. Men det är även makt och kraft. Något sovande stort odjur som vänder på sig i drömmen. Det är hopp.

För det är som någon slags arvsynd. Något som är kvar i mig. Den böjda nacken. Mössan i handen. Och vreden. Den heliga vreden. Den heliga vreden och avskyn mot all orättvisa.

Den heliga vreden och den knutna näven.

Den hårt knutna näven...