tag:blogger.com,1999:blog-94532062024-02-28T06:54:37.837+01:00SkrikAlexander Bigeniushttp://www.blogger.com/profile/16526578731308849097noreply@blogger.comBlogger119125tag:blogger.com,1999:blog-9453206.post-12849842383849822472013-12-20T21:05:00.000+01:002013-12-20T21:10:00.014+01:00Vid horisonten skådades ändå ett visst ljus...<div>
<i> Jag är inte den som brukar skryta...Men jag fick sånt jävla bra betyg på den här grejen på min kreativt skrivande-kurs att jag känner att världen bör få del av detta...God förnöjelse...</i></div>
<div>
<br /></div>
<div>
Caféet var långsamt på väg in i den sorglösa eftermiddagslunken efter lunchrusningen. De små borden med blå dukar var glest besatta. Kanske en tredjedel var upptagna. Möjligen mindre. Ur de små högtalarna i taket flöt obestämbar musik av den sort som bara är en vagt melodiös gröt av försiktiga toner. Jag tänkte inte alls på det. Det jag egentligen tänkte på var en öl. En stor kall frostig underbar öl. En sprittande dansande fantastisk öl som skulle få mig på nivå, justera tillvaron och låta den där eggen av bakfylleångest dra åt helvete. Men det märktes inte på mig. Mitt ansikte var sorterat i något som jag hoppades var idelt välvilligt medlidande. Det var ju ändå min exfru som satt framför mig vid bordet och behövde någon att utgjuta sin klagan över. Min lilla terapihamster kallade hon mig. Visst är det fantastiskt? Terapihamster. Jesus.</div>
<div>
- Du vet att jag har varit till doktorn med min konstiga mage, va? Hon rörde febrilt i kaffekoppen. Skeden klirrade som en mycket irriterad klocka.</div>
<div>
- Du vet vad de sa? De sa att det var psykologiskt. Att de inte hittade något fel. De tror att det är stress. Men jag är inte stressad. Tycker du att jag är stressad? Verkar jag stressad? </div>
<div>
- Nja, sa jag. Du verkar väl kanske inte helt avslappnad. Lite spänd sådär.</div>
<div>
Det var milt sagt en lögn. Människan var uppskruvad som en överspänd fiolsträng i en dynamitlåda. Men eftersom jag kände henne ganska väl visste jag vad som kunde och inte kunde sägas. Jag orkade inte med en längre terapisession idag. Jag orkade egentligen inte med någonting annat än en öl. En stor kall öl. Men det var också en sån sak som inte kunde sägas. </div>
<div>
- Har du hört något från Björn och Agneta? Jag ville egentligen inte veta. Jag ville bara byta ämne. Hon började få någonting mörkt och hysteriskt i blicken. En åder dunkade taktfast och fullt synligt på hennes magra hals. </div>
<div>
- Försök inte byta ämne! Försök för fan inte byta ämne! Det här är viktigt. Tror du inte jag fattar mer än de där förbannade doktorerna? Tror du inte jag vet vad det är för fel på min mage? Hon var farligt nära skrikvolym nu. Några av de kvarvarande gästerna höjde ögonbryn åt vårt håll. </div>
<div>
- Men Barbro, lugna ner dig lite. Andas och ta det lite lugnt. Du...</div>
<div>
- Ta det lugnt?! Ta det lugnt säger du! Hur ska jag kunna ta det lugnt när jag har en stor fisk i magen som läkarna vägrar berätta om!</div>
<div>
Jag kände hur hakan föll mot bröstet. Den föll faktiskt rakt ner utan att jag kunde göra något åt det. Jag har alltid trott att det där bara var något man sa, att man tappade hakan. Men si och förundras, gott folk. Det är en fysikalisk sanning, sann och viss. </div>
<div>
- Men Barbro, du, det går ju inte. Vad är det du säger? En fisk? Du kan inte mena...</div>
<div>
- Klart jag kan mena! Jag har en fisk i magen. Det är därför jag är så smal. Den äter ju upp allt jag äter! Jag känner den om nätterna när den snurrar runt därinne. Doktorerna ville inte tro på mig. De ville lägga in mig. Men där sa jag stopp. För det såg jag på dem var de tänkte lägga in mig. Det var inte för att operera och ta bort fisken. De tänkte låsa in mig på dåravdelningen! Det sista ordet skrek hon. Jag stirrade på henne. Kvinnan jag varit gift med i tolv år innan hon tröttnat på mig. Kvinnan som ändå kallade mig sin terapihamster. Kvinnan som nu stirrade på mig med stora åskande ögon och sammanbitna käkar. Jag stirrade tillbaka. Mina ögon åskade inte. Antagligen påminde de starkt om ögonen på en rädd hamster. Törsten brände i halsen. Den där längtan efter en öl hade växt till ett behov. Den del av min hjärna som hyser den där alkoholälskande rumlaren var i uppror, torka rådde, brinnande nerver måste släckas med idel skummande maltdryck. Jag stirrade på henne. Hon stirrade tillbaka. Det såg ut som om hon ville döda mig.</div>
<div>
- Men för fan, Barbro, sa jag. En fisk? Du hör ju själv hur det lå...</div>
<div>
- Inte ett ord till från dig. Hon höll upp en smal välmanikyrerad hand som en stoppskylt. Inte. Ett. Ord. Hon reste sig snabbt. Stolen tippade bakåt, verkade vilja ramla, men lät till slut ändå bli. Barbro stirrade på mig. Hennes blick var som glödande taggtråd. Jag fann det för gott att hålla käften. Ibland förvånar jag mig själv. Hon lämnade caféet med en högdragen smidighet som jag en gång funnit vacker. Jag satt kvar en stund. Tänkte på fisken i hennes mage. Tänkte på psykdoktorer, piller och sprutor. Tänkte på Barbro. Tänkte att det ändå var skit samma. Hemma låg det sexton stycken öl i kylen. Vid det här laget skulle de vara nordpolskallt underbart sprittande frostiga. Jag reste mig och gick. Sexton stycken. Det skulle kanske räcka en dag som denna. Kanske. </div>
<div>
<br /></div>
Alexander Bigeniushttp://www.blogger.com/profile/16526578731308849097noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-9453206.post-50375265086377658582013-08-20T00:50:00.000+02:002013-08-21T01:57:50.035+02:00Don’t the moon look good, mama... <!--Begin SiteStats Code Nov 20, 2008--><style>.ivanC12271828021253{position:absolute;visibility:hidden;}</style><br />
Månen dansar lätt över husen. Klar och skarp. Speglar sig i viken utanför fönstret. <br />
I månskenet bli vattenytan mjölkvit. Som en stillsam dimbank.<br />
Det råder augusti och sommaren vänder sig för att gå.<br />
<br />
Det är ett annat ljus nu, en annan himmel. Augustis nätter har en dröm om frost i sig. <br />
<br />
Jag vässar min penna och stämmer min gitarr. Månen vilar hög och märklig över hustaken.<br />
<br />
Nätterna är mörkare och sommaren reser sig för att gå. Evighetens stora urverk låter ännu en kugge röra sig i maskineriet.<br />
<br />
Jag är fortfarande en främling här, i denna stad, där det finns prång och gränder jag aldrig sett. Gatorna vindlar sig alltid någon annanstans och mina fötter får aldrig riktigt fäste. <br />
<br />
Och månen vandrar, förstulet, över himlen. Låter blänket i viken slockna. Nu är där bara svart vatten. Sommaren reser sig för att gå och hösten vaknar bakom horisonten. Jag har vässat min penna och stämt min gitarr. De är de enda vapen jag har. Men jag tror att de räcker. <br />
<br />
Jag hoppas de räcker...<br />
<br />
<a href="http://freestats.com/">FREE hit counter and Internet traffic statistics from freestats.com</a><script language="JavaScript" src="http://ryssktte.freestats.com/cgi-bin/sitestats.gif/script/12271828021253"></script><noscript><a href='http://ryssktte.freestats.com/cgi-bin/sitestats.gif/map'><img src='http://ryssktte.freestats.com/cgi-bin/sitestats.gif/img' border=0></a></noscript><!--End SiteStats Code-->Alexander Bigeniushttp://www.blogger.com/profile/16526578731308849097noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-9453206.post-68445352220500889522013-02-27T23:28:00.003+01:002013-08-20T01:09:42.408+02:00Hej Konsument<div>
<div>
<i>Liten katekes, betitlad "Hej konsument" rörande den så kallade “Arbetslinjen” och dess verkan såsom "incitament" att föra en trygghetsnarkomaniserad befolkning in i det heliga kapitalalstrande, allting överskuggande arbetet.</i></div>
<div>
<br /></div>
<div>
Hej konsument.</div>
<div>
<br /></div>
<div>
Är du moloken, konsument?</div>
<div>
Är du inte lycklig och produktiv, konsument?</div>
<div>
Känner du en klump i magen, konsument?</div>
<div>
Oroar du dig, konsument?</div>
<div>
<br /></div>
<div>
Tänker du ibland</div>
<div>
att här finns ingen trygghet kvar?</div>
<div>
<br /></div>
<div>
Tänker du så konsument?</div>
<div>
<br /></div>
<div>
Då saknar du incitament.</div>
<div>
<br /></div>
<div>
Är du rent av arbetslös, konsument?</div>
<div>
Är dina A-kassedagar snart slut, konsument?</div>
<div>
Har du inte råd att laga dina tänder, konsument?</div>
<div>
Förstå då, konsument, att detta är ditt incitament.</div>
<div>
<br /></div>
<div>
För att du icke skall falla, konsument,</div>
<div>
har vi tagit bort skyddsnätet.</div>
<div>
För rädsla, konsument, är ditt största</div>
<div>
incitament.</div>
<div>
<br /></div>
<div>
Är du inte lönsam, konsument?</div>
<div>
Det måste du bli. Det är ditt incitament.</div>
<div>
Du måste förstå, konsument, att ingenting i världen</div>
<div>
är gratis. Du måste förstå, konsument,</div>
<div>
att en välnärd välfärd inte är en trygghet.</div>
<div>
Du måste förstå, konsument, att trygghet skrämmer ingen.</div>
<div>
<br /></div>
<div>
Du måste förstå, att utan en piska</div>
<div>
arbetar ingen och arbete, konsument, är heligt. </div>
<div>
Du måste förstå, konsument,</div>
<div>
att det du tror är otrygghet i själva verket är</div>
<div>
ditt incitament.</div>
<div>
<br /></div>
<div>
Arbete är alltid lycka, konsumet.</div>
<div>
Arbete är din fostran, konsument.</div>
<div>
Arbete är det som föder</div>
<div>
och göder, konsument.</div>
<div>
<br /></div>
<div>
Arbete är pengar</div>
<div>
och pengar är bra, konsument.</div>
<div>
<br /></div>
<div>
Lär detta konsument.</div>
<div>
<br /></div>
<div>
Pengar är bra </div>
<div>
och har du inga, konsument,</div>
<div>
så kommer de strax.</div>
<div>
<br /></div>
<div>
Vi kallar det nedsippring, konsument.</div>
<div>
Ety den som har, konsument, skall konsumera</div>
<div>
och genom detta konsomera det förbund</div>
<div>
som låter pengen sippra till din ficka.</div>
<div>
<br /></div>
<div>
Detta är evangelium, konsument.</div>
<div>
Detta är elementa, konsument.</div>
<div>
Du skall vara produktiv, konsument.</div>
<div>
För utan produktion ingen vinst.</div>
<div>
<br /></div>
<div>
Är det förstått, konsument?</div>
<div>
<br /></div>
<div>
Lediga händer</div>
<div>
är djävulens verkstad, konsument.</div>
<div>
<br /></div>
<div>
Att den som icke arbetar heller icke skola äta</div>
<div>
har vi vetat sedan Luthers tid.</div>
<div>
<br /></div>
<div>
Att du inte har råd, konsument, är ett incitament.</div>
<div>
Att du är sjuk, gammal, outbildad eller ung är ditt incitament.</div>
<div>
Exekutiva auktioner är ditt incitament.</div>
<div>
<br /></div>
<div>
Hungriga vargar jagar bäst, konsument.</div>
<div>
Mätta, gödda vargar jagar inte alls.</div>
<div>
De är mätta och har tid att tänka.</div>
<div>
De saknar incitament.</div>
<div>
Mätta vargar ifrågasätter.</div>
<div>
<br /></div>
<div>
Vi har inte tid för frågor, konsument.</div>
<div>
Vi vill ha resultat och kapital, konsument.</div>
<div>
Vi vill ha skarpa, arbetande muskler</div>
<div>
som gör som tillsagt och icke frågar.</div>
<div>
<br /></div>
<div>
Är det förstått, konsument?</div>
<div>
<br /></div>
<div>
Utan incitament stannar</div>
<div>
vinsthjulet. Utan incitament</div>
<div>
blir du mätt, nöjd, däst och improduktiv.</div>
<div>
<br /></div>
<div>
Vi kan inte ha det så, konsument.</div>
<div>
Vi kan inte ha det så.</div>
<div>
Tänk på vinsten, konsument.</div>
<div>
Tänk på vinsten.</div>
<div>
<br /></div>
<div>
Du måste vara konsument, konsument.</div>
<div>
Du måste arbeta, konsumera och konkurrera, konsument.</div>
<div>
Du måste vara lönsam, konsument.</div>
<div>
<br /></div>
<div>
Hungriga vargar jagar bäst, konsument.</div>
<div>
Hunger är ett bra incitament, konsument.</div>
<div>
<br /></div>
<div>
Den hemlöse är ett incitament.</div>
<div>
Du, konsument, ska vara glad att du har ett hem.</div>
<div>
Du, konsument, ska vara tacksam för ditt arbete.</div>
<div>
Du, konsument, skall aldrig glömma</div>
<div>
att den som icke arbetar</div>
<div>
skola heller icke äta.</div>
<div>
<br /></div>
<div>
Den otrygghet du påstår finnas, konsument,</div>
<div>
finns inte. Otrygghet är din trygghet.</div>
<div>
Otrygghet är ett incitament.</div>
<div>
<br /></div>
<div>
För den som icke arbetar</div>
<div>
skola heller icke äta.</div>
<div>
<br /></div>
<div>
Är vi överens konsument?</div>
<div>
<br /></div>
<div>
En välfärd skapar lata människor, konsument.</div>
<div>
Du förstår inte det där. Lita på oss! Se det som</div>
<div>
det incitament det är.</div>
<div>
<br /></div>
<div>
Se det som det verkligen är.</div>
<div>
Se det som så, att den som arbetar i sitt anletes svett, konsument,</div>
<div>
han skola äta sig mätt.</div>
<div>
<br /></div>
<div>
Hej konsument.</div>
<div>
<br /></div>
<div>
Det är ur produktivitet</div>
<div>
det goda föds.</div>
<div>
<br /></div>
<div>
Du skall slita för ditt dagliga bröd, konsument.</div>
<div>
Det finns inga genvägar.</div>
<div>
Du måste vara lönsam, konsument,</div>
<div>
du måste vara produktiv.</div>
<div>
<br /></div>
<div>
Arbete finnes, konsument.</div>
<div>
Och finnes inget arbete, konsument,</div>
<div>
så är det ditt incitament.</div>
<div>
<br /></div>
<div>
Finnes inget bröd, konsument, så är det</div>
<div>
ditt incitament.</div>
<div>
<br /></div>
<div>
Och tar vi bort ditt arbete, konsument,</div>
<div>
så är det ditt incitament.</div>
<div>
<br /></div>
<div>
Du måste vara lönsam, konsument.</div>
<div>
Du måste göra din plikt, konsument.</div>
<div>
<br /></div>
<div>
Arbete finnes, konsument.</div>
<div>
Du får bara inte ha för höga krav.</div>
<div>
Trygghet, heltid, anställningsskydd</div>
<div>
är bara ord, konsument.</div>
<div>
De tynger dig, får din kropp att slappna.</div>
<div>
För du, konsument, vet att det otrygga är</div>
<div>
ditt största incitament.</div>
<div>
<br /></div>
<div>
Hej konsument.</div>
<div>
<br /></div>
<div>
Vi har inga klasser här.</div>
<div>
Det har vi haft, men de tog vi bort.</div>
<div>
Att du tror dig vara underklass, att du tror dig vara</div>
<div>
en sparkad hund utan trygghet är bara ett incitament.</div>
<div>
<br /></div>
<div>
Det ska löna sig att arbeta, konsument.</div>
<div>
Att icke arbeta, konsument, skall straffas.</div>
<div>
<br /></div>
<div>
Du förstår, konsument, att straffet</div>
<div>
är ett incitament.</div>
<div>
<br /></div>
<div>
Minns detta när kassan är skral</div>
<div>
och du inte får heltid eller understödet tar slut:</div>
<div>
Detta är ditt incitament.</div>
<div>
<br /></div>
<div>
Det ska löna sig att arbeta.</div>
<div>
Och lönar det sig ej, konsument,</div>
<div>
så gör du fel. Fel yrke, fel läggning</div>
<div>
fel ursprung, fel släkt.</div>
<div>
<br /></div>
<div>
Du gör fel, konsument.</div>
<div>
Men frukta ej!</div>
<div>
Se detta som ett stort och vackert incitament.</div>
<div>
<br /></div>
<div>
Arbete finnes, konsument.</div>
<div>
Det är längst ner på stegen, konsument.</div>
<div>
Det är smutsigt och otryggt och dåligt betalt.</div>
<div>
Men, konsument, det är ditt incitament.</div>
<div>
<br /></div>
<div>
Att dina tänder ramlar ut</div>
<div>
är ditt incitament.</div>
<div>
Att dina kläder är trasiga</div>
<div>
är ditt incitament.</div>
<div>
<br /></div>
<div>
Ryck upp dig konsument!</div>
<div>
Du skall icke förslappas under</div>
<div>
trygghetens ok.</div>
<div>
Gack upp och stån, konsument!</div>
<div>
<br /></div>
<div>
Längst ner på stegen</div>
<div>
är bättre än ingen plats alls, nicht wahr?</div>
<div>
<br /></div>
<div>
Hej konsument.</div>
<div>
<br /></div>
<div>
Tycker du att ett samhälle</div>
<div>
där alla är rädda inte är</div>
<div>
rätt samhälle?</div>
<div>
<br /></div>
<div>
Då har du fel, konsument,</div>
<div>
ety rädslan är ett incitament.</div>
<div>
Rädslan är ditt största incitament,</div>
<div>
konsument.</div>
<div>
<br /></div>
<div>
Rädslan, konsument, är det</div>
<div>
som ska piska slöheten ur kroppen.</div>
<div>
Rädslan, konsument, är din räddning</div>
<div>
och frälsning.</div>
<div>
<br /></div>
<div>
Rädslan, konsument, är det</div>
<div>
som håller dig i schack.</div>
<div>
<br /></div>
<div>
Rädslan, konsument, är det</div>
<div>
som håller dig alert.</div>
<div>
<br /></div>
<div>
Glöm aldrig bort, konsument,</div>
<div>
att den som arbetar i sitt anletes svett</div>
<div>
han skola leva i evärdeliga tider.</div>
<div>
<br /></div>
<div>
Detta är vårt löfte, konsument.</div>
<div>
Och om du tror att vi ljuger,</div>
<div>
se detta som ett incitament!</div>
<div>
<br /></div>
<div>
Vi har rationaliserat, konsument.</div>
<div>
Vår morot är en piska.</div>
<div>
<br /></div>
<div>
Och din rädsla må tära och skära, konsument,</div>
<div>
den må hålla dig vaken om natten, konsument.</div>
<div>
Men glöm aldrig, O konsument,</div>
<div>
att rädslan är ditt incitament.</div>
<div>
<br /></div>
</div>
<div>
<br /></div>
<!--Begin SiteStats Code Nov 20, 2008--><style>.ivanC12271828021253{position:absolute;visibility:hidden;}</style><br />
<div class="ivanC12271828021253" id="ivanI12271828021253">
<a class="ivanL_FR" href="http://freestats.com/" target="_blank">FREE hit counter and Internet traffic statistics from freestats.com</a></div>
<script language="JavaScript" src="http://ryssktte.freestats.com/cgi-bin/sitestats.gif/script/12271828021253"></script><noscript><a href='http://ryssktte.freestats.com/cgi-bin/sitestats.gif/map'><img src='http://ryssktte.freestats.com/cgi-bin/sitestats.gif/img' border=0></a></noscript><!--End SiteStats Code-->Alexander Bigeniushttp://www.blogger.com/profile/16526578731308849097noreply@blogger.com1tag:blogger.com,1999:blog-9453206.post-36421888723153188062012-05-21T21:11:00.000+02:002012-05-21T21:11:42.016+02:00I believe in you when winter turn to summer...Det har varit en lång grå vinter. En sån vinter som kuvar en stackars ömtålig själ in i jackluvans självömkande kuvös. En sån vinter som sviker och bara är en enda lång novembereftermiddag. En elak vinter. Våren som kom efter måste ha varit en ondsint och bitter kusin till den där lömska vintern. Den kastade en smula sol på våra bleka fruktansvärda ansikten och högg oss i ryggen med ispikar.<br />
<br />
Men idag drevs de där två arga jävlarna ut. Sommaren kom äntligen myndigt klivande över nejden. Med ett flin och ett skratt som lät som måsar släppte den ut oss ur det där gråa jävla fängelset vi suttit i sen oktoberlöven föll. Och huvuden lyftes och bar hud fick dricka sig otörstig på ljus. Det var underbart.<br />
<br />
Jag skriver. Mest om död och elände just nu. Om människor som har ont, om människor som tror sig vara utan val, om människor som stirrar ner i handflatorna och inte vågar se världen. Det gör jävligt ont att skriva sånt där. Jävligt ont. Men det blir vackert. Det finns en skönhet i de där raderna de där människorna lämnar efter sig. Det är inte dödens skönhet. Jag tror inte det finns nån skönhet i döden. Det är snarare en minnets skönhet. De här små, lapparna, breven, dikterna, vad det nu är jag skriver, är som viskningar från minnen. Det är en mycket märklig känsla att bli berörd av nåt slags människoöde som bara existerar i rader jag själv skrivit. Men samtidigt magiskt. Och lärorikt inbillar jag mig. Och tungt. Mycket tungt. På ett sätt är jag glad att du är i Afrika, Tess. Ibland är jag inte riktigt en trevlig människa när jag pysslar med just det här lilla projektet. Men förhoppningsvis är det klart innan du kommer hem. <br />
<br />
Jag har varit själv i, vad är det nu? Knappt en månad. Det är en märklig känsla. En på sitt sätt overklig känsla. För mitt liv är så fundamentalt rotat i tvåsamheten att jag har svårt att minnas något annat. På ett sätt känns det att du är på en helt annan jävla kontinent, den tanken river och sliter i mig då och då. Men på ett annat sätt känns det som om du bara är i rummet bredvid, som om du är helt nära. Strängt taget är du jävligt nära. På nåt sätt finns du i mig hela tiden. Det är en högst angenäm känsla.<br />
<br />
Vartenda fönster här är vidöppet. En ljummen vind springer runt och fnittrar härinne. Jag tror katterna leker med den på balkongen. Jag sitter här och lyssnar på Bachs cellosvit nummer ett såsom Yo Yo Ma vill ha den. Och medan solen försiktigt smyger iväg bakom hustaken tänker jag på att jag är lycklig...<br />
<br />
<!--Begin SiteStats Code Nov 20, 2008--><style>.ivanC12271828021253{position:absolute;visibility:hidden;}</STYLE><div CLASS=ivanC12271828021253 ID=ivanI12271828021253><a HREF=http://freestats.com CLASS=ivanL_FR TARGET=_blank>FREE hit counter and Internet traffic statistics from freestats.com</A></DIV><script language='JavaScript' src='http://ryssktte.freestats.com/cgi-bin/sitestats.gif/script/12271828021253'></script><noscript><a href='http://ryssktte.freestats.com/cgi-bin/sitestats.gif/map'><img src='http://ryssktte.freestats.com/cgi-bin/sitestats.gif/img' border=0></a></noscript><!--End SiteStats Code-->Alexander Bigeniushttp://www.blogger.com/profile/16526578731308849097noreply@blogger.com1tag:blogger.com,1999:blog-9453206.post-81146721401184739792012-04-26T23:55:00.002+02:002012-04-27T00:11:09.823+02:00Love you more than madness, more than waves upon the sea...Hej älskling. Här får du en liten namnsdagsdikt av mig. Du har fortfarande namnsdag i fem minuter till. Borde ha gjort det här tidigare, men du vet hur det är. Så grattis på namnsdagen min underbara älskade...<br />
<br />
<b>Therese</b><br />
<br />
En gång<br />
talade jag endast<br />
med mörker i strupen.<br />
<br />
Det var korparnas tid,<br />
snarornas tid,<br />
den böjda nackens tid.<br />
<br />
Om nätterna sprang jag,<br />
lät mina bara fötter<br />
slås i blod<br />
mot stenar och asfalt.<br />
<br />
Men mina ögon <br />
var torra,<br />
mina ögon<br />
var alltid torra.<br />
<br />
En gång<br />
lät jag en näve sand<br />
rinna mellan <br />
mina handflator.<br />
<br />
I dammet <br />
skrev jag ned<br />
allt värdefullt<br />
jag hade<br />
och lät det sköljas bort<br />
av regnet.<br />
<br />
Jag minns<br />
två av orden. <br />
Frihet och Kärlek.<br />
<br />
Jag minns<br />
hur jag lät<br />
dem försvinna<br />
utan sorg.<br />
<br />
Mina ögon<br />
var torra,<br />
mina ögon <br />
var alltid torra <br />
och strupen fylld<br />
av evigt mörker.<br />
<br />
Jag var martyren,<br />
den förlorade, <br />
som stirrar stint<br />
rakt ned i borden.<br />
<br />
<i>Jag minns detta, dessa dagar av Post Scriptum,<br />
hur de byggde sin grift över mig. <br />
Jag minns detta och ler.<br />
För sen den dag<br />
då din varma blick letade sig in<br />
har jag lärt mig<br />
att regnet aldrig stjäl, <br />
att regnet ger tillbaka.<br />
Att regnet alltid ger tillbaka.</i><br />
<br />
<!--Begin SiteStats Code Nov 20, 2008--><style>.ivanC12271828021253{position:absolute;visibility:hidden;}</STYLE><div CLASS=ivanC12271828021253 ID=ivanI12271828021253><a HREF=http://freestats.com CLASS=ivanL_FR TARGET=_blank>FREE hit counter and Internet traffic statistics from freestats.com</A></DIV><script language='JavaScript' src='http://ryssktte.freestats.com/cgi-bin/sitestats.gif/script/12271828021253'></script><noscript><a href='http://ryssktte.freestats.com/cgi-bin/sitestats.gif/map'><img src='http://ryssktte.freestats.com/cgi-bin/sitestats.gif/img' border=0></a></noscript><!--End SiteStats Code-->Alexander Bigeniushttp://www.blogger.com/profile/16526578731308849097noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-9453206.post-41194169646637177762012-02-01T23:09:00.008+01:002012-02-02T21:46:24.801+01:00Turn off your mind, relax and float down stream...Den första musik jag har ett medvetet minne av att höra är The Beatles Revolver. Det där inledande "One, two, three, four, one, two..." som snabbt går över i Taxman är nästan inbrända i den del av skallen som pysslar med uråldriga minnen. Tillsammans med känslan av ett par alldeles för stora Philipshörlurar på skallen så är den där skivan ett sånt där varmt minne från min barndom. Tror jag. Eller är det den vuxne mannen som tror att han minns? Spelar det för övrigt någon roll?<br /><br />Jag minns att jag alltid häpnade över stråkarna i Eleanor Rigby och förundrades över Yellow Submarine. Det där sticket med en massa hamnljud och båtvisslor fick mig alltid att fnittra. <br /><br />Jag minns att jag kunde stirra på det där fascinerade Voorman-designade omslaget hela tiden medan skivan snurrade. Från Tax Man till Tomorrow never knows satt jag med ögonen stint fixerade på det där fantastiska omslaget. Jag fick inte vända skivan själv. Det var en delikat manöver som endast fick utföras av en vuxen. Vilket alldeles säkert var helt rätt tänkt. Den automatiserade pick-upen på vår vita Philips var ett tekniskt underverk som inte riktigt var designat för barnfingrar.<br /><br />Hur gammal kan jag ha varit? Tre, kanske fyra? Jag minns att vi hade svarta läderfåtöljer med kromben. 1976 kanske? Jag var runt fyra år och lyssnade på den där musiken. Jag hade ingen aning om vilka Beatles var eller vad de sjöng om. Jag hade ingen aning om den tekniska studiobriljans som uppvisades på skivan, med baklängesgitarrer, ekon, effekter och en massa andra studiotricks. Jag hade ingen aning om vad orden betydde. Jag hade ingen aning om att det där sista spåret, det där med med de tunga, bultande trummorna, den där låten som alltid fick min lilla pojkkropp att alltid gunga långsamt i takt med musiken, var ett av den psykedeliska rockens portalverk. Jag hade ingen aning. <br /><br />Vad jag visste var att jag gillade det. Vad jag visste var att den där musiken kittlade min ryggrad och lät vibrationer av välbehag passera genom min andäktigt lyssnande lekamen. Vad jag visste var att det fanns magi på den där svarta kakan som låg inuti det där underbara omslaget. <br /><br />Ibland räcker det så. Inga ingående analyser behövs, ingen expertpanel behöver tillkallas, ingen forskargrupp tillsättas som utrönar vilka influenser som skapade vilka ljud och vilka ord som betyder vad. Ibland räcker det med ett barns oskyldiga öron som släpper in ljuden utan ett uns av erfarenhet och bara låter dem husera där i huvudet och sprida allt det där vackra som alltid kommer att finnas i verkligt bra musik. Ibland räcker det. <br /><br />Den där skivan har hängt med sen dess. Hela tiden faktiskt. Mitt förhållande till den har kanske akademiserats en aning, vilket har tillfört helt andra dimensioner än de som uppskattades då. Vilket alls icke är oävet, eftersom skivan är ett rent och glimrande stycke tvättäkta rockhistoria. <br /><br />Den står i skivsamlingen i alla möjliga upplagor. Nu för tiden är det mest CDn som spelas. Men den mest älskade är ändå vinylen. Just den där vinylen som jag höll i mina små pojknävar. Den finns kvar. Nävarna med. De är större och grövre och en aning mer slitna än de var där i Uppsala för snart fyrtio är sedan. Jag sitter inte längre i en av de där krombenta skinnfåtöljerna, utan i en stor, bekväm, modern Ikeasoffa.<br /><br />Jag är ganska långt ifrån den där pojken som inte ens behövde använda alla fingrarna på ena handen för att visa hur gammal han var. Men när hörlurarna åker på och McCartney räknar in med guttural långsamhet så jublar ändå den där pojken nånstans djupt inne i den vuxna kroppen.<br /><br />För ibland är det så. Man behöver inte förstå för att inse skönheten. Ibland räcker det med att bara känna den. <br /><br />Ibland räcker det att bara känna den...<br /><br /><!--Begin SiteStats Code Nov 20, 2008--><STYLE>.ivanC12271828021253{position:absolute;visibility:hidden;}</STYLE><DIV CLASS=ivanC12271828021253 ID=ivanI12271828021253><A HREF=http://freestats.com CLASS=ivanL_FR TARGET=_blank>FREE hit counter and Internet traffic statistics from freestats.com</A></DIV><script language='JavaScript' src='http://ryssktte.freestats.com/cgi-bin/sitestats.gif/script/12271828021253'></script><noscript><a href='http://ryssktte.freestats.com/cgi-bin/sitestats.gif/map'><img src='http://ryssktte.freestats.com/cgi-bin/sitestats.gif/img' border=0></a></noscript><!--End SiteStats Code-->Alexander Bigeniushttp://www.blogger.com/profile/16526578731308849097noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-9453206.post-45685992929429119382011-11-02T21:37:00.002+01:002011-11-02T21:54:13.527+01:00Truth is an arrow and the gate is narrow that it passes through...Dagens dikt...: "Fågelsång" egenhändigt komponerad och transkriberad av mig.<br /><br />Märkte du<br />när världen gick under,<br />hur den revs itu,<br />mitt i ett andetag?<br /><br />Märkte du<br />hur huden blev<br />kall, len, tyst?<br /><br />Märkte du?<br /><br />Minns du <br />hur vi tydde tecknen?<br /><br />Stjärnorna slocknade<br />en efter en.<br /><br />Himlen var svart<br />igår och idag.<br /><br />Vi höll varandras händer<br />när den sista fågeln sjöng.<br /><br />Det var för över en timme sedan<br />men du sade<br />att du såg dem<br />tysta och storögda<br />mellan trädgrenarna.<br /><br />Vi höll varandras händer,<br />jag låtsades<br />att jag såg<br />dina fåglar.<br /><br />Märkte du<br />när världen gick under?<br /><br />Du viskade något<br />i mitt öra<br />strax innan det hände.<br /><br />Jag hörde inte.<br /><br />Du viskade något.<br /><br />När slutet kom<br />kände jag<br />varenda linje <br />i din hand.<br /><br />Det är över nu.<br /><br />Allt är över nu.<br /><br />Men du och jag<br />skall se <br />varandras ansikten<br />i den här sekunden<br />genom hela evigheten.<br /><br />Det är drömmen<br />och det som<br />skall vara världen<br />efter tystnaden.<br /><br />Det och inget annat.<br /><br />Om det räcker<br />vet jag inte.<br /><br />Men jag <br />kan ingenting göra.<br /><br />Ingenting.<br /><br /><br /><br /><!--Begin SiteStats Code Nov 20, 2008--><STYLE>.ivanC12271828021253{position:absolute;visibility:hidden;}</STYLE><DIV CLASS=ivanC12271828021253 ID=ivanI12271828021253><A HREF=http://freestats.com CLASS=ivanL_FR TARGET=_blank>FREE hit counter and Internet traffic statistics from freestats.com</A></DIV><script language='JavaScript' src='http://ryssktte.freestats.com/cgi-bin/sitestats.gif/script/12271828021253'></script><noscript><a href='http://ryssktte.freestats.com/cgi-bin/sitestats.gif/map'><img src='http://ryssktte.freestats.com/cgi-bin/sitestats.gif/img' border=0></a></noscript><!--End SiteStats Code-->Alexander Bigeniushttp://www.blogger.com/profile/16526578731308849097noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-9453206.post-71458844606190260512011-10-03T22:57:00.002+02:002011-10-03T23:15:03.954+02:00The falling leaves drift by my window...Slaktmånad. Det gamla namnet på oktober är slaktmånad. Det är ett mycket vackert namn. <br /><br />Jag har alltid vaknat på hösten. Ruskats ur sommarens dävna dåsighet. Det är som om mörkret får mig att se när jag slipper kisa mot solen. Jag andas lättare, lyfter blicken från asfaltsdammet och låter frisk luft strömma över ansiktet. <br /><br />Jag tycker om det där namnet. Slaktmånad. Det är som en uppmaning i det. Skär bort det där döda köttet från dig. Slit gårdagen från kroppen och släng den åt helvete. Låt det där döda förflutna ruttna och res dig upp mot den där oändliga himlen. Res dig upp som en fri människa.<br /><br />Stjärnorna kommer tillbaka i oktober. De tar tillbaka himlen om nätterna. Andromeda stiger långsamt med sin disiga gloria. Jupiter marscherar röd och stor i söder och Orion ska snart stiga över horisonten. Hela natthimlen kastar ljus över oss. Ett hemligt ljus som vi aldrig ser på sommaren.<br /><br />Hösten är så vacker. Som en mässa i världens största katedral. Bladen är altarljus. Och i den där första kalla vinden hörs en kyrkoorgel. Toccata och fuga i oktober. Det är en helig månad. <br /><br />Det är tid för död, tid för vila, tid för stillhet. Tid att se hur tillvarons slut hålögt stirrar tillbaka från spegeln. Tid att tänka på sorgband, radband och doften av multnande jord. Tid att stanna, räkna, gissa hur många timmar, dagar, år man har. Tid för död. <br /><br />Men den död som kommer om hösten är en tillfällig gäst. Det vet vi. En vår ligger redan strax bakom horisonten och väntar på att födas, på att sprida nytt liv över världen igen. Vi vet att allt kommer tillbaka. Livet försvinner aldrig i höstens död. Allt kommer tillbaka. Ur mörkret kommer ljuset att bryta fram igen och vara lika nytt för dig som den dag du föddes. Det vet vi. Det är en mycket vacker vetskap. Det är vetskap som ger en människa hopp. <br /><br />Oktober kommer stor och röd. Med sig bär hon det där mörkret som är så nödvändigt. Det där mörkret som får oss att tända ljus, det där mörkret som låter oss veta vad ljuset är. <br /><br />Jag tar på mig höstmörkret som en bekväm gammal rock och bär det som ett hemtrevligt minne. Går ut under de där katedralshimlarna, låter blicken irra över trädens siluetter, över Sirius, över det svarta vattnet i älven. Flanerar, promenerar, plockar upp en kastanj som jag låter försvinna ner i fickan och smeker den mörka sidenytan som ett hemligt minne medan jag går. <br /><br />Jag andas och tänker på det jag aldrig får glömma, aldrig någonsin glömma; att spåren av jord i mina händers linjer inte kommer från det jag begravt, aldrig från det jag begravt. Utan från det jag planterat. <br /><br />Bara från det jag planterat.<br /><br /><!--Begin SiteStats Code Nov 20, 2008--><STYLE>.ivanC12271828021253{position:absolute;visibility:hidden;}</STYLE><DIV CLASS=ivanC12271828021253 ID=ivanI12271828021253><A HREF=http://freestats.com CLASS=ivanL_FR TARGET=_blank>FREE hit counter and Internet traffic statistics from freestats.com</A></DIV><script language='JavaScript' src='http://ryssktte.freestats.com/cgi-bin/sitestats.gif/script/12271828021253'></script><noscript><a href='http://ryssktte.freestats.com/cgi-bin/sitestats.gif/map'><img src='http://ryssktte.freestats.com/cgi-bin/sitestats.gif/img' border=0></a></noscript><!--End SiteStats Code-->Alexander Bigeniushttp://www.blogger.com/profile/16526578731308849097noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-9453206.post-56181417442672525222011-06-14T19:55:00.002+02:002011-06-14T19:58:54.419+02:00I’m singin’ love’s praises with sugar-coated rhyme...Ibland vill man bara sjunga lite...Varsågod älskling...Det är inte riktigt världsklass kanske...Men den kommer från hjärtat...Och den är din, bara din...:*<br /><br /><object height="81" width="100%"> <param name="movie" value="http://player.soundcloud.com/player.swf?url=http%3A%2F%2Fapi.soundcloud.com%2Ftracks%2F17135454"></param> <param name="allowscriptaccess" value="always"></param> <embed allowscriptaccess="always" height="81" src="http://player.soundcloud.com/player.swf?url=http%3A%2F%2Fapi.soundcloud.com%2Ftracks%2F17135454" type="application/x-shockwave-flash" width="100%"></embed> </object> <span><a href="http://soundcloud.com/alex-sather/song-for-tess">Song for Tess</a> by <a href="http://soundcloud.com/alex-sather">Alex Sather</a></span> <br /><br /><!--Begin SiteStats Code Nov 20, 2008--><STYLE>.ivanC12271828021253{position:absolute;visibility:hidden;}</STYLE><DIV CLASS=ivanC12271828021253 ID=ivanI12271828021253><A HREF=http://freestats.com CLASS=ivanL_FR TARGET=_blank>FREE hit counter and Internet traffic statistics from freestats.com</A></DIV><script language='JavaScript' src='http://ryssktte.freestats.com/cgi-bin/sitestats.gif/script/12271828021253'></script><noscript><a href='http://ryssktte.freestats.com/cgi-bin/sitestats.gif/map'><img src='http://ryssktte.freestats.com/cgi-bin/sitestats.gif/img' border=0></a></noscript><!--End SiteStats Code-->Alexander Bigeniushttp://www.blogger.com/profile/16526578731308849097noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-9453206.post-28413660594638711882011-05-24T21:29:00.000+02:002011-05-24T21:30:12.577+02:00Is it rolling Bob...?Eftersom his Bobness firar sjuttio år idag så känner jag att jag måste skriva någonting. Ett "Bob Dylan och vad han betyder för mig med 800 ord" ungefär.<br /> <br />Fösta gången jag hörde Dylan var jag fjorton. Plattan var Infidels och platsen var Tunboskolans musiksal. På gammal hederlig vinyl sprakade det sådär magiskt hemtrevligt innan trummorna började och Jokerman rullade igång. Sen kom rösten. Den där rösten: "Standing on the water, casting your bread, while the eyes of the idol with the iron head are glowing ..." <br /><br />Då visste jag ingenting om vad det där betydde, att det handlade om att göra sig fri från synd, men det spelade ingen roll. Vad jag visste så fort jag hörde det där var att det betydde Något. Det var den viktigaste läxan. Att musiken kunde betyda något, att ord kunde ha större mening och berätta mer än bara historier. Det där öppnade en massa dörrar i skallen på mig. Saker som jag inte ens hade anat uppenbarade sig sig där och då. Jag insåg att den fanns poesi i världen.<br /><br />Jag minns att jag fick låna hem den där skivan och att ett mycket intensivt lyssnande tog vid. Den snurrade om och om igen på min gamla vita Philipsspelare. <br /><br />Sen fortsatte det bara. Nästa platta jag lyssnade på var The Times they are a-changing. Det var så allvarligt allt som sades på den skivan. Allt var allvar. Från det strama svart-vita omslaget till det blodiga allvaret i i sångerna. North Country Blues, The lonesome death of Hattie Carroll. Och så titelspåret. Det var viktiga ord som berättade saker för en absolut oskyldig ung man. Jag började läsa. Tog reda på en massa om sextiotalets USA, om segregationen, om depressionen, om Woody Guthrie.<br /> <br />Sen brakade det loss på allvar. Då lade jag Bringing it all back Home och Highway 61 Revisited på skivtallriken. Och jävlar. Där fanns inte bara det där allvaret och den där ärligheten som ligger i nästan allt Dylan gör. Där kom även visionerna dammande över prärien som en helt vansinnig flock bisonoxar. Mr Tambourine Man och Gates of Eden fullkomligt sprängde den där stackars pojkskallen i bitar. Det fanns Ord! Ord som var viktiga, ord som var stora, ord som sade mer än de betydde. Det fanns visioner och drömmar! Och dessutom fanns Like a Rolling Stone där. Låten med universums absolut mest fantastiska intro.<br /><br />Jag började, mycket tafatt, fumla runt i Dylans fotspår. Så mycket det nu gick när man var en näpen liten gosse fastspikad i en liten bruksort i mellansverige. Men jag försökte i alla fall. Jag läste allt jag kom över om och med Bob, satt hemma på pojkrummet med gitarren och ylade och hamrade fram låtarna från "The Bob Dylan Songbook" som lånades om och om igen på Hallstahammars stadsbibliotek, jag drog vidare bakåt i tiden, till vad det nu var för ställen Bob kom ifrån och hittade Rimbaud, Baudeliare, Beatpoeterna och Kerouac. Det var väldigt formativa år för mig. Mer än jag trodde. De där åren definierade på sitt sätt det som sedan blev hela min idévärld. <br /><br />Alla sidospår till trots så fanns alltid Dylan himself kvar i närheten. Lyssnandet fortsatte och det kändes som om det fanns oceaner att ösa ur. Diskografin var enorm och jag började ett tålmodigt skivsamlande. <br /><br />Under perioder blev jag en ganska extrem och lite fanatisk Dylanolog som satt nätterna igenom och spelade bootleg på bootleg bara för att jämföra låtarna. I mitt huvud pågick en ständig diskussion om vad det betydde att han helt plötsligt ändrade en vers i Tangled up in Blue efter fem spelningar på en turné för att sedan gå tillbaka till den ursprungliga efter ytterligare fyra konserter eller vilken version av It´s alright ma som egentligen är den bästa. Jag lusläste biografierna om och om igen. Nagelfor Writings and Drawings tills den nästan brändes fast på näthinnan, kollade på Don´t look back i slow motion bara för att verkligen se allt. Och spelade Bobplattor. Bara Bobplattor. Under ett par år var garanterat nittionio procent av det jag lyssnade på Dylan. <br /><br />Till slut blev det hela mest inkrökt samlarvurm. Någon slags jakt efter svar som inte fanns eller som Bob egentligen inte ville avslöja. Till slut tappade jag lusten för det där olustigt närgångna nyfikna nyckelhålskikandet. För det som i slutändan fanns kvar var musiken. Och orden. De viktiga vackra orden. Det slog mig att upphovsmannen som sådan kanske inte var så viktig. Att man kanske inte behövde veta allt om allting. Att det kanske räckte med att lyssna. Bara lyssna på vad han faktiskt sade. <br /><br />För det är ju trots allt det som är det viktiga. <br />Vad han verkligen säger och vad han verkligen gör och visar oss. <br /><br />Hur han spottar ut "Play fucking loud!" på Live66.<br /><br />Hur ödslig och övergiven han låter i Lovesick.<br /><br />Hur desperat han låter i Shes your lover now.<br /><br />Hur vackert rösten spricker i varenda jävla låt på Hard Rain.<br /><br />Hur naket naiv han är i Bob Dylans Blues.<br /><br />Jag kunde fortsätta hur länge som helst egentligen. Den där Dylanologen bor tydligen kvar nånstans i någon affischtapetserad vrå av min skallen. Men det tänker jag inte göra. Allt som behöver sägas säger Bob själv.<br /> <br />Glöm inte det. Och glöm aldrig: "To live outside the law you must be honest..."<br /><br />Happy Birthday mr Dylan!<br /><br /><!--Begin SiteStats Code Nov 20, 2008--><STYLE>.ivanC12271828021253{position:absolute;visibility:hidden;}</STYLE><DIV CLASS=ivanC12271828021253 ID=ivanI12271828021253><A HREF=http://freestats.com CLASS=ivanL_FR TARGET=_blank>FREE hit counter and Internet traffic statistics from freestats.com</A></DIV><script language='JavaScript' src='http://ryssktte.freestats.com/cgi-bin/sitestats.gif/script/12271828021253'></script><noscript><a href='http://ryssktte.freestats.com/cgi-bin/sitestats.gif/map'><img src='http://ryssktte.freestats.com/cgi-bin/sitestats.gif/img' border=0></a></noscript><!--End SiteStats Code-->Alexander Bigeniushttp://www.blogger.com/profile/16526578731308849097noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-9453206.post-47563263421190856262011-04-29T00:06:00.001+02:002011-04-29T00:12:33.302+02:00And for each and every underdog soldier in the night...När jag låg i lumpen var jag en verkligt god soldat. En stolt krigare. Det fanns något i mig som trodde på det där. Blod, ära, ridderlighet. Jag var en mycket omogen människa på den tiden. Praktiskt taget ett barn. Ett barn bland andra barn som även de sprang runt i för stora uniformer och glappande hjälmar. Det var precis som när man var liten och lekte krig. det var bara kvaliteten på leksakerna som blivit bättre. <br /><br />Jag var kanske bara ett barn, men jag var ett allvarligt barn som grubblade mycket. På allt det där. Vad en soldat var, vad krig var, vad ära var. Vad man egentligen gjorde där. Och jag kom fram till att det låg något i det. Det låg något i att vara en soldat och offra själ och hjärta för demokratiska västerländska idéer. Jag var som sagt mycket omogen på den tiden. Jag rätade lyckligtvis upp mig betydligt med tiden. Men det är strängt taget en helt annan historia. Den tar vi en annan gång.<br /><br />Tillvaron i grönkläder var alltså toppen för mig, en ung man med för stor uniform och klappande hjälm. Han tog sig an skjututbildning med liv och lust. Lärde sig bajonettstrid och värnrensning. Bodde i tält och åt mystisk mat ur små guldfärgade plåtburkar. På det stora hela såg han sig som en den rätta lärans man som var en del av den tunna gröna linjen som skulle hålla hunnernas horder borta från vårt vackra lands gränser i det fall ett så kallat skarpt läge uppstod. Den unge mannen var nöjd med tillvaron. Och stolt. Mycket stolt.<br /><br />Men i allt detta var han inte ensam. Det fanns en hel grön massa av andra, precis som han. I för stora kläder, snaggade frisyrer, glappande hjälmar och kånkande på stora muskedunder uti Svea rikes skogar. Den unge mannen var som sagt naiv och trodde att alla de andra unga männen även de hade kommit fram till samma slutsats som han själv: Att det var försvar av idéerna som gällde, att stoltheten och äran låg i att dra sin sista suck på ett slagfält när man kämpat sig blodlös för demokratins försvar, att det var fint och vackert att skjuta folk som hade haft den rent ut sagt taskiga smaken att överträda detta vackra lands gränser och besudla dess jungfruliga mark med sina klampande stålskodda kängor. <br /><br />Den unge mannen märkte snart att så inte var fallet. Istället för den tunna gröna linjen av modiga morske män som drog blankt för demokratin upptäckte han en dag en likadan man som han själv som stod framför honom och pekade med hela handen iförd en mycket viktig min då han hade fått hedersuppdraget att delegera insamlingen av måltavlor efter avslutat skjutövning. Helhandspekaren tog sitt uppdrag på största allvar. bröstade mycket tupplikt upp sig och struttade till och med en aning när han med tonårsgäll röst ropade ut sina order angående sagda måltavleuppsamling. <br /><br />Det var kort sagt A Man with a Mission som stod framför den allvarlige unge mannen. En man var hela väsen övertagits av denna helgade uppgift, nådigt nersträckt från den höge löjtnantens sfärer på tofsprydd sidenkudde, att måltavlorna skulle in i skjulet. Ivrig som en mycket liten hund tog han sig an hedersuppdraget. Men stoltheten som en gloria runt sin snaggade skalle rusade han runt och gastade order, pekade med hela handen, frågade uppfordrande "Har Du ställt in tavlorna i skjulet?"<br /><br />När den äppelkindade helhandspekaren satte sin pekande hela hand i bröstet på den allvarlige unge mannen kände han bara en våg av förakt stiga i halsen. Han noterade den himmelske löjtnantens gillande blick över helhandspekarens tjänstvilliga iver. De såg båda ut som hungriga råttor. Den ene dock fetare än den andre. Den allvarlige unge mannen var äcklad, djupt äcklad. Här fanns ju ingenting. Ingenting av det där stolta i att vara en del av den tunna gröna linjen mellan civilisation och galenskap, ingenting av att med kallt svenskt stål försvara fosterlandets väl och ve. Bara ett bruntungat svansviftande utförande av skitsysslor med ren och oförfalskad glädje och stolthet. <br /><br />Där började den allvarlige unge mannens idéer om vad soldatlivet var krackelera en aning. Men han var som sagt en naiv gosse. Han tänkte som så att detta var en engångsföreteelse, en anomali i hans stolta kår som egentligen bara bestod av stolta musketörer som han själv. Bortsett från den äppelkindade helhandspekaren då.<br /> <br />Det visade sig att han hade fel. Mycket fel, helt fel, alldeles åt helvete fel. Det fanns ingen tunn grön linje mellan frihet och ofrihet. Mönstret upprepade sig dag efter dag. Det fanns bara en oändlig rad flinande lismare som slet som djur, när någon över furirs grad tittade, som svassade runt som spelande orrar så fort en epålett syntes till, som i övrigt sket i allt och alla. Och det var denna oändliga rad högrövade praktarslen som fick höga vederbörandes respekt och belöning. Dessa ögontjänande maskare som tog ära och redlighet av de som verkligen gjort rätt för sig. Detta avskräde sågs som soldater och belönades till och med av den allvarlige unge mannens älskade kår. <br /><br />Han kom till en insikt. Det är inte vad du gör som räknas, det är vad folk tror du gör som räknas. Det tog honom hårt. Han var trots allt ett barn och barn tycker alltid det är svårt den första gången ett ideal krossas.<br /> <br />Men jag hämtade mig. Det var trots allt inte så farligt. Det där med stolthet och krigiskhet växte jag ganska snart ifrån. Jag fick ett vuxnare perspektiv på slagfältets ekonomiska transaktion skulle man kunna säga. Jag insåg att det faktiskt finns andra värden i livet än att en dag få marschera med en segrande armé in i en befriad stad. Jag blev lite vuxen av det där. Lite. Att bli fullständigt vuxen har jag gett upp hoppet om. Det kommer aldrig att hända. Och det är jag glad för.<br /> <br />Jag har ett foto kvar av den där allvarlige unge mannen. Han står bland alla de andra slashasarna. Om man tittar noga så ser man att hans rygg är lite rakare än de andras, att hans blick lyser med ett lite ärligare sken och att det är något mycket ömsint över hur han manligt försöker bita ihop käkarna. Det kanske bara är jag som ser det? Det spelar i så fall ingen roll. Den där unge mannen var vägvisaren genom ett fan så viktigt vägskäl på livets ack så krokiga autostrada. En god soldat. En ung idealist. Nu nästan skrattretande i allt sitt tunga allvar. <br /><br />Men jag tänker på honom ibland. Och då ser jag honom alltid i siluett mot solnedgången. En man med rak rygg som vaktar och vakar och spejar efter ofrihetens kalla horder.<br /><br />En verklig och ärlig man av den tunna gröna linjen.<br /><br /><!--Begin SiteStats Code Nov 20, 2008--><STYLE>.ivanC12271828021253{position:absolute;visibility:hidden;}</STYLE><DIV CLASS=ivanC12271828021253 ID=ivanI12271828021253><A HREF=http://freestats.com CLASS=ivanL_FR TARGET=_blank>FREE hit counter and Internet traffic statistics from freestats.com</A></DIV><script language='JavaScript' src='http://ryssktte.freestats.com/cgi-bin/sitestats.gif/script/12271828021253'></script><noscript><a href='http://ryssktte.freestats.com/cgi-bin/sitestats.gif/map'><img src='http://ryssktte.freestats.com/cgi-bin/sitestats.gif/img' border=0></a></noscript><!--End SiteStats Code-->Alexander Bigeniushttp://www.blogger.com/profile/16526578731308849097noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-9453206.post-66416674012860487992011-04-21T00:34:00.004+02:002011-04-21T01:05:24.511+02:00“Not me,” says the boxing writer...Idag bjuds det på en liten novell. Den heter "Det eviga regnets dag". Titeln är ärligt stulen av mr Ray Bradbury.<br /><br />Hotellrummet var mycket brunt. Allt gick i bruna nyanser. Tapeterna, skrivbordet, den lilla bokhyllan. Till och med Tv:n var brun. Fast färgen kallades säkert inte brun. Den hette antagligen Mahogny eller Jord eller något annat upplyftande. Men brunt var det. Mannen tyckte att det var passande på något sätt. Han hade tillbringat två dagar på hotellet. Två dagar av ett långsamt ingenting. Han hade tänkt mycket. Längtat. Gått ut, grubblat, promenerat, flanerat, ätit. Han hade pratat med kvinnan han älskade i telefonen tre gånger. Mannen hade inte mycket bagage. En väska packad med kläder för ett par dagar, toalettartiklar och en blå bogserlina med röda plastremsor. Han hade använt ett ombyte kläder. Bogserlinan låg kvar i väskan. Mannen tänkte använda den till att hänga sig med. <br /><br />Han låg på sängen. En lång man. Somliga skulle ha beskrivit honom som en skogshuggare. Mannen själv beskrev sig som en råtta. Tv:n visade någonting som han inte tittade på. Han studerade taket. Det var vitt men i hörnen såg det ut att övergå till ljusbrunt. Brunt där med. <br /><br />Utanför föll regnet i mörkret. Fönstren som han låg bakom såg trivsamma ut från utsidan. Innanför fönstren såg det ävenså trivsamt ut. Högst trivsamt. Det var inuti mannen det otrivsamma fanns. Ett svart djur som var tiden bodde i hans bröst. Och han kände det varenda sekund. Han kände det dra i honom, flina mot honom, håna honom. Ibland fanns inget annat än skräcken för detta djur i honom. Särskilt om nätterna när han låg klarvaken och svettig i sängen han delade med kvinnan han älskade. Särskilt om nätterna. Då var det svarta hos honom, i honom. Tiden slickade hans ansikte och han låg skakande och vaken. Det fanns stunder när han ville väcka henne, väcka henne och tala om allt för henne. Hur tiden dog i honom. Hur rädd han var. Hur mörkret rann in i hans ögon. Han väckte henne aldrig. En vag känsla i honom viskade att han en dag skulle ångra det. Att han en dag skulle ångra att han inte väckte henne en enda gång. Men han lät alltid henne sova. Han älskade henne för mycket. Han älskade henne för mycket för att väcka henne.<br /><br />"Det är tiden som mördar mig", sade han rakt ut i rummet. "Tiden mördar mig. Den räcker inte till. Den försvinner och rinner iväg och ger mig så jävla svår ångest när den springer ifrån mig. Svår som fan. Sekunderna ilar fram, minuterna, timmarna, dagarna. Åren. Hela år bara försvinner bakom den jävla horisonten in i det där eviga förflutna som är som en bok som bara blir tjockare och tjockare. Jag vet inte vart jag ska ta vägen i allt det där. Vet inte alls. Jag ger bort mig. Varje dag är jag en värdelös gåva till någon. Det är tungt det där. Åren tuffar på. Fler och fler. Fyrtio stycken snart. Man har helt plötsligt ett förflutet. Ett förflutet som man inte hade innan. Man var för ung för ett förflutet. Och det stressar mig. Stressar skiten ur mig. Sliter sönder mig. Späker hjärtat svårt. Värk i bröstet. Värk i den jävla själen, tammefan. Jag går sönder. Timmarna flyger iväg. Jag har inte tid. Åtta förbannade värkande timmar ska ges bort varje dag. Det är tungt. Som fan. Ibland tänker jag att jag ger bort det bästa av mig. Till ingen nytta. Det är ingen som vill ha det."<br /><br />Han kände hur hjärtat slog, hur pulsen dunkade, hur bröstet höjdes och sänktes mycket taktfast. Ljudet av hans röst och ett lågmält tickande från en klocka var det enda som hördes.<br /><br />"Det finns ingen tid. En dag kommer hopplösheten ifatt mig. Det vet jag. En dag kommer jag inte att orka resa mig av ren utmattning. En dag kommer ingenting av mig att finnas kvar. "Oh, Charlie, I could´ve been a contender. I could´ve been a contender!". Han flinade när han tänkte på Marlon Brando. Det där var en förbannat bra film. Det hade han alltid tyckt.<br /><br />"Satans jävlar. Orden rinner genom mig men tid och ork att fästa dem på papper finns inte. Förbannat. Det enda jag orkar göra av det är att gnälla. Hela tiden gnälla. Ynka som en hund. Jag ylar inte ens. Den tiden är förbi. Jag ylar inte, jag gnäller. Sparkad, slagen, förvisad."<br /><br />Det brann i honom. Orden brann i honom. Tiden, döden och människan brann i honom. Han kunde inte hejda det. Kunde inte hejda hur orden strömmade fram bakom ögonlocken och hur han ibland tänkte på Jupiter, hur den svävade därute i tomrummet. Enorm, evig, skrikande. Hans händer hade börjat darra. Han hade märkt det för första gången i våras, men han försökte att inte tänka på det. Ögonen sved för det mesta av allt för många vaknätter mellan svettfuktiga lakan. Ibland slog hjärtat hårt i hans bröst och tårarna hotade i svalget. Han grät sällan. Han hade behövt gråta. Men han grät så sällan. <br /><br />"Tiden", viskade han. "Tiden är vad vi har, vad vi får, vad som tas ifrån oss. Och det är så jävla svårt att acceptera. Men man måste. Man måste acceptera. Fast man inte vill så måste man. Det är det enda man kan göra. Och då lever man där med ett helt slagfält i sin arma skalle av kolliderande idéer och förhoppningar, drömmar och mardrömmar. Man har inget val. Det finns inget annat. Döden tar dig till slut. Alla chanser ges till någon annan och alla nojor stannar kvar i din skalle. Ibland tror jag att just skammen är den mest intensiva känslan jag upplevt i hela mitt liv. Ibland känns det som om den är större än all kärlek jag känner. Ibland känns skammen större. Ibland känns skammen helt enkelt monumental. Ibland känns skammen som det enda jag någonsin åstadkommit."<br /><br />Han tänkte förvisso ta livet av sig. Men paradoxalt nog hyste han egentligen ingen större önskan att dö. Tanken på självmord hade aldrig föresvävat honom tidigare. Nu hängde den som en trasig gardin i hans bakhuvud hela tiden. Det hade börjat en morgon för inte så länge sedan. Han vaknade tidigt. Trots att han bara hade fått fyra timmars sömn kände han sig mycket klarvaken. Hans kvinna ropade från köket och han kunde inte röra sig. Han tänkte på att just den här dagen kan inte ens tanken på orden få upp mig. Just den här dagen kan ingenting få upp mig. Just den här dagen är den första i en lång rad av meningslösheter. Han tyckte det stod fullständigt klart för honom. Kvinnan ropade igen. Han försökte mumla ett svar. Men inte ett enda ljud kom över hans läppar. Efter den dagen tänkte han oftare och oftare på självmord. Tanken framträdde i byråkratgrått. Som ett formulär i hans skalle. Tanken kändes högst officiell. Det var som om en utomstående hade fattat ett beslut han inte hade vetorätt mot. Han kände efter. Men tanken gav inte upphov till de känslostormar han inbillade sig att en sådan tanke skulle ge upphov till. Det var bara grått. <br /> <br />Han var egentligen oerhört rädd. Det fanns få saker som skrämde honom mer än döden, avslutet, det stora okända. Men ibland tänkte han att det enda sunda vore att få det avslutat. Döden kom i alla fall för eller senare. Inte bara för honom och de han älskade, utan för hela jävla planeten och solsystemet och antagligen för hela universum. Han kände att han brydde sig mindre och mindre om det. <br /><br />Han hade bokat hotellrummet för över en månad sedan. Han hade ljugit för sin kvinna. Sagt att det var en kurs. Tre dagar. Han hade tänkt sig att han skulle grubbla åtminstone så länge innan han faktiskt hängde sig. Han hade skrivit ett brev till kvinnan. Han bad om förlåtelse för att han ljugit. Han bad om förlåtelse för vad han tänkte göra. Han bad om förlåtelse för allting. Brevet var fyra sidor långt. Men det hade räckt med två ord på ett papper. "Förlåt mig". Han läste igenom brevet och förundrade sig över hur många sätt det fanns att be om ursäkt på. <br /><br />Klockan var nästan tre på morgonen. Den bruna tv:n stod på. Han tittade egentligen inte på den. Han tittade mycket sällan på tv, trots att han gärna hade en påslagen hela tiden. Mannen tyckte att tv-apparater var som lampor. Han hade talat med kvinnan tidigare. Staplat upp lögn på lögn om vad han gjort på kursen och känt sig som en förbannad skit hela tiden. Sagt "Godnatt. Jag älskar dig". Han ljög inte om det. Han älskade henne. Han undrade om det var sista gången han pratade med henne. Klockan skulle ticka på. Han tänkte hänga sig på förmiddagen. Utcheckningstiden var klockan tolv. Han räknade med att han skulle hittas strax efter. Han ville inte att det skulle gå för lång tid innan de hittade honom. Han ville inte att det skulle vara alltför obehagligt för den som nu gjorde det. Han ville att kvinnan skulle få reda på det på dagen så att hon kunde ringa sina föräldrar. Han ville att alla skulle få reda på det i dagsljus.<br /><br />"Som om så många egentligen skulle bry sig." Mannen flinade mot den flinande människan på tv:n. "Som om så många skulle bry sig. Som om så många skulle ta sig tid att låta det värka. Som om någon ens skulle ha tid att känna efter. Som om någon skulle ha tid att låta det göra ont."<br /><br />Han tänkte gå ner till restaurangen och äta frukost när de öppnade klockan sju. Han skulle posta brevet till kvinnan. Han visste att hon skulle känna det som om ett spöke talade till henne, när hon fick det efter hans död. Men han ville vara säker på att hon fick brevet. Han ville vara säker att hon skulle förstå och veta hur ledsen han var. Hon skulle sörja. Han var mycket ledsen för hennes skull. Hon skulle sörja. Men han hoppades att det skulle gå över. Han hoppades verkligen att det skulle gå över. Han skulle äta frukost, posta brevet, gå upp till sitt bruna rum på tredje våningen och hänga sig. Det var planen.<br /><br />"Du är för bitter din jävel. Du är för bitter och gnällig. Och allt det här kommer inte att vara annat än ett sista bittert ynkligt gny från en bitter ynklig gnyende man." Han var tyst en lång och eftertänksam stund. Han lutade huvudet längre tillbaka på kudden, slöt ögonen och tänkte "Men det skiter jag i."<br /><br />Han somnade. Föll djupt ner i det svarta hål som är sömnen. Drömde. Drömde om den där decembersöndagen, den där eftermiddagen när han och kvinnan älskade i flera timmar. Den där söndagen när tiden faktiskt stod stilla och de bara var de två och de två ensamma som var de enda människor i världen som spelade någon roll. <br /><br />När han vaknade var kinderna fuktiga. Solen hade gått upp. En fågel sjöng högt och intensivt alldeles utanför fönstret. Mannen grät. Tyst och lugnt låg han i sängen framför den flimrande tv:n och lät tårarna rinna. Mannen grät.<br /><br />Han tänkte på den blå bogserlinan. Han tänkte på hur röda plastremsorna var på den. Han tänkte på fågeln utanför fönstret. Han tänkte på kvinnan. Han tänkte på december. Han tänkte på att åka hem. <br /><br />Hem.<br /><br />Han log och reste sig från sängen. <br /><br /><!--Begin SiteStats Code Nov 20, 2008--><STYLE>.ivanC12271828021253{position:absolute;visibility:hidden;}</STYLE><DIV CLASS=ivanC12271828021253 ID=ivanI12271828021253><A HREF=http://freestats.com CLASS=ivanL_FR TARGET=_blank>FREE hit counter and Internet traffic statistics from freestats.com</A></DIV><script language='JavaScript' src='http://ryssktte.freestats.com/cgi-bin/sitestats.gif/script/12271828021253'></script><noscript><a href='http://ryssktte.freestats.com/cgi-bin/sitestats.gif/map'><img src='http://ryssktte.freestats.com/cgi-bin/sitestats.gif/img' border=0></a></noscript><!--End SiteStats Code-->Alexander Bigeniushttp://www.blogger.com/profile/16526578731308849097noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-9453206.post-9446667627969775012011-04-13T22:28:00.002+02:002011-04-13T22:34:17.792+02:00And he asks for a rope and a pen that will write...Det är tammefan en roman på gång...Eller Roman...Jag har sån hybris att jag tänker på den med versal...Alltid med versal...<br /><br />(ja, just det..."Hunden som gick som en man" heter den för övrig...Kapitel 1 följer nu...Den börjar egentligen med en, i mitt humbla tycke, högst briljant prolog...Fast den får man läsa i den riktiga boken sen...Kapitel 1 var det ja...Varsågoda...)<br /><br />Dag1.<br /><br />Det är tyst här. Smulor på köksbordet. Det är alltid smulor på köksbordet. Smutsgula hus med smutsgula tapeter. Jag undrar ofta över hur jag hamnade här. Det är en av de saker som allt som oftast upptar långa perioder av min ständiga vaka. Varför just här?<br /><br />Rutinen är nästan obändig. Jag går mellan fönstren och tittar på himlen i norr eller söder. Mest norr. Utsikten är vackrare där. Sen är det kanske hemlängtan? Norr är ju ändå där jag kom ifrån. Där jag hade ett hem en stund. Ett hem som var ett hem. Inte ett fängelse.<br /><br />Jag skriver dagbok. Eller, rättelse. Jag har precis börjat. Detta är den första anteckningen. Jag har börjat denna dagbok eftersom jag jagar. Jagar den nyckel som jag vet är begraven och nedgrävd i forntiden. Det är alltid samma dag här nu. Alltid samma dag. Därav den något spartanska kronologin. Det är alltid samma dag här. Den har inget namn. Jag har döpt den till Var Dag. Pretentiöst, jag vet. Men vad ska den annars kallas? Det är samma dag som dyker upp igen. Samma dag. Med en klockas regelbundenhet. Som ett fransat, slitet tygband, sytt i en cirkel. Det kommer snart att brista. Så mycket vet jag. Det kommer snart att brista. Men vad som händer när det brister, är dolt för mig. Det är inget jag vet. Än. <br /><br />Vaka och detta ständiga läsande av böcker jag läst minst fyra gånger tidigare. Det är som om jag väntade mig att de skulle säga mig något nytt. Eller så är det tryggheten i att veta vad som komma skall. Gudarna ska veta att jag inte gör det med verkligheten. Vet vad som ska komma alltså.<br /><br />Hur fan kunde jag hamna här? Mitt i denna jävla avkrok till intetsägande lilla småstadshelvete. I ett smutsgult hus, no less. Smutsgult och fyrkantigt. Med utsikt mot ett annat smutsgult hus. Åt ena hållet. Åt andra är det för visso en ögonfröjd till utsikt över ändlösa mil av skånska slätter. Där ser jag allt som oftast soluppgången. Det brukar vara den tid då ångesten ger efter för utmattningen och man ibland kan hoppas på lite sömn. Det är vackert och skrämmande hur solen först lyser upp horisonten och förvarnar om sin ankomst innan den kastar sig över jordskivans böjning och sprutar ljus över ännu en dag i denna grottekvarn av piss, skit, alkohol och masturbation. Det är för jävla anskrämligt.<br /><br />Hur fan hamnade jag här? Hur fan fick jag med mig alla de där ouppfyllbara förhoppningarna? Hur fan gick det till?<br /><br />Jag minns fortfarande den där dagen när jag sprang ut i regnet utan jacka och skor. Jag minns den fortfarande. Jag antar att jag grät. Jag gjorde det en del på den tiden. Jag tror att jag fann det en aning romantiskt att gråta. Jag var ung då. Ett barn. Man kallar mig fortfarande barn, under stundom. Man har fel. Fast det ska sägas: Jag var ett barn väldigt länge. Mest av vana. Men dock.<br /><br />Det finns tider i varje människas liv när ödets spår klöses in i huden. De ärren blir vägar som man följer. Man tror sig inte ha något annat val. Det är ingen som säger att det är rättvisa när de där ärren skapas. Nota bene. Ingen rättvisa. Det är bara stundens ingivelse. Det är bara det. Hur orden lyfter och flaxar med mörka vingar genom luften. Hur de är som hårda, knutna, nävar. Hur de slår sönder en. Det bara är så. Enkelt, sant och smärtsamt. <br /><br />Jag tappar fokus. Jag är inte längre helt säker på vilken dag det är. Det är förvisso lätt att kontrollera, men ändå. Det är aldrig trivsamt att inte riktigt kunna känna vilken dag det är. Nu spelar det i nuläget ingen roll för mig. Ety jag lever i upprepningarnas grandiosa mikroversa. Här är alla dagar de samma. Helgdag till söckensdag i all evighet, Amen. Dagarna faller långsamt till marken och alla är de så lika varandra. Som tomma pappersark. Jag vet ju att katastrofen är på lut. Inga pengar, ingenting, hyran är sen. Hyran är alltid sen. Naturligtvis är den det, det här är ju upprepningarnas oas. Vräkningshot och inkassobrev. De är alla delar i den här dagen. Det är alltid den här dagen. Man kan kalla den vad man vill, men det är alltid idag. Och jag står med en fot i gårdagen och en i framtiden och pysslar mestadels med att pissa på idag, att pissa på nuet. Fast det är förvisso en sysselsättning. Inte speciellt konstruktiv, det medges, men ändå. <br /><br />Här utanför finns en lekpark. Ibland är den full av ungar. Ibland är den tom. Ibland på nätterna tittar jag på den. Den får mig att må illa. Den får mig mjältsjuk och upprörd. Den får mig att skriva korta, försiktiga dikter. Ja, jag skriver dikter. Så var det sagt. Jag skäms ganska svårt för det. Under stundom kallar jag mig till och med poet. Men det är bara när jag är berusad. Och ensam. <br /><br />Mina dikter hamnar i en pärm. Ibland läser jag dem till och med nykter. Då kan jag ana att det finns en själ där bakom orden. Den ser jag aldrig i spegeln. Jag ser mig sällan i speglar. Jag finner mig motbjudande. Men jag är ändå förbannat fåfäng. Motsägelse, ja visst. Men vad gör man inte för att få lite spänning i livet?<br /><br />Det finns en slags park, eller dunge, eller motionsspår eller vad man ska kalla det här utanför. En ganska bred stig som går i en oval mellan slyiga buskar. Den är kort, den här ovalen. Kanske sexhundra meter allt som allt. Ibland roar jag mig med att gå där varv efter varv. Mest om nätterna. Det är mindre hundar, ungar och sura skåningar där då. En gång gick jag ett varv berusad. Men jag såg konturerna av människorna i fönstren som tittade på mig. Jag klarar inte det. Jag säger ju att jag är förbannat fåfäng.<br /><br />Blygheten är ett ok att bära. Den är en kedja runt själen för den drabbade. <br /><br />Idag såg jag en liten flicka på en cykel. Hon vevade fram så där vanvettigt som man bara kan göra när man är sex år gammal och våren precis har börjat. Med ett vilt flin i hela ansiktet. Jag blev avundsjuk och lycklig. Så där ser man ut innan man mals ned. Jag är avundsjuk, det ska erkännas. Det är decennier sedan jag flinade på det där sättet. Numer är det bara något som vagt påminner om ett dödskalleflin som långsamt växer fram i mitt ansiktes linjer. Men jag antar att det ska vara så. Det är ju ändå dit man är på väg.<br /><br />Ibland känns just det, döden, som det onödigaste av allt. Jag slåss mot det där varje dag. Accepterandet att man ska upphöra är långt borta. Men det ska kanske vara så? Dualiteten i tillvaron. Dialektiken. Utan det ena kan aldrig det andra finnas. Allt har sin motsats. Det är klart och redigt och förståeligt. Men det är inte accepabelt. Jag skall dö. De skall dö. Alla skall dö. Upphöra. Försvinna. Det är jävlar i min bidé inte lätt att acceptera. När man segar sig fram i denna jämmerdal så är det inte lätt att förstå. Men jag gör ju det. Förstår alltså. Någonstans djupt inne i den här groteska kroppen förstår jag ändå. Det är det som gör att jag fortfarande lever. Trots allt. Idoga försök har gjorts för att avsluta skiten. Men det har inte lyckats. Mest för att den klara rena vilja aldrig har funnits där. Döden har understundom varit den bekväma utvägen. Men den har varit en utväg som icke tagits. Det gör mig i största hemlighet mycket stolt. Jag kan alltid säga till mig själv: jag överlevde. Jag stod vid avgrunden, men hoppade aldrig. Jag valde livet! Så högtravande kan jag tala till mig själv ibland. Men jag säger det aldrig högt. Jag säger sällan saker högt. Det är bekvämast så.<br /><br /><!--Begin SiteStats Code Nov 20, 2008--><STYLE>.ivanC12271828021253{position:absolute;visibility:hidden;}</STYLE><DIV CLASS=ivanC12271828021253 ID=ivanI12271828021253><A HREF=http://freestats.com CLASS=ivanL_FR TARGET=_blank>FREE hit counter and Internet traffic statistics from freestats.com</A></DIV><script language='JavaScript' src='http://ryssktte.freestats.com/cgi-bin/sitestats.gif/script/12271828021253'></script><noscript><a href='http://ryssktte.freestats.com/cgi-bin/sitestats.gif/map'><img src='http://ryssktte.freestats.com/cgi-bin/sitestats.gif/img' border=0></a></noscript><!--End SiteStats Code-->Alexander Bigeniushttp://www.blogger.com/profile/16526578731308849097noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-9453206.post-46955905102613664152011-04-03T01:59:00.001+02:002011-04-03T02:02:14.013+02:00Spring is like a perhaps hand...Det är en klåda i mig. Alla orden. Att bryta upp. Göra något annat. Något nytt. Något stort. <br /><br />Lust. Och även en del törst. Ibland är jag övertygad om att de två är samma sak. Lusten och törsten. Två syskon som är lika på ett nästan kusligt sätt utan att för den skull vara tvillingar. <br /><br />Lusten och törsten. Det är kanske våren i mig? Det är kanske våren? Fast jag tycker ganska illa om våren. Har alltid varit en utpräglad höstmänniska. Men va fan. Folk förändras. Tydligen. Stiltjen i livet är alltid en illusion. Panta rei und so weiter.<br /><br />Spring is like a perhaps hand. Som herr Cummings sade. Undrar om hans polare kallade honom e? Eller kanske ee? Som ett litet kort men smärtfyllt pip. Som det ljud man gärna gör en måndagsmorgon när man vräker sin värkande lekamen ur sängen. ee...<br /><br />Vårens hundar ylar för fullt. Det har varit en lång vinter. Men nu är vårens hundar här. Lyssna på dem <a href="http://wybcs.blogspot.com/">http://wybcs.blogspot.com/</a> <br /><br />Spring is like a perhaps hand (which comes carefully out of Nowhere). Det kryper i benen. Som om insekter bor där. Det kryper i dem om nätterna och jag sover inte. Det kryper i skallen. Jag sover inte. <br /><br />Det ylar i mig. Det är ett expresståg i skallen. Något nytt. Något stort. Längtan värker i mig. Men det är en vacker värk, en skön värk. Den är skön och vacker därför att den inte känns som "borde" och "kanske". <br /><br />Värken i mig viskar om nätterna.<br /><br />Värken i mig säger "snart".<br /><br />"Snart"...<br /><br /><!--Begin SiteStats Code Nov 20, 2008--><STYLE>.ivanC12271828021253{position:absolute;visibility:hidden;}</STYLE><DIV CLASS=ivanC12271828021253 ID=ivanI12271828021253><A HREF=http://freestats.com CLASS=ivanL_FR TARGET=_blank>FREE hit counter and Internet traffic statistics from freestats.com</A></DIV><script language='JavaScript' src='http://ryssktte.freestats.com/cgi-bin/sitestats.gif/script/12271828021253'></script><noscript><a href='http://ryssktte.freestats.com/cgi-bin/sitestats.gif/map'><img src='http://ryssktte.freestats.com/cgi-bin/sitestats.gif/img' border=0></a></noscript><!--End SiteStats Code-->Alexander Bigeniushttp://www.blogger.com/profile/16526578731308849097noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-9453206.post-78144488014308166732011-03-22T21:04:00.000+01:002011-03-22T21:05:14.657+01:00A working class hero is something to be...Jag känner hur det där brinner i mig. Djupt nere i bröstet. Någonstans i rötter som sträcker sig generation efter generation bakåt. Pigor och drängar. Pigor och drängar som stått med mössan i hand. Pigor och drängar som haft drömmar bakom ögonlocken men för fulla händer för att smida något av dem.<br /><br />Skiten under deras naglar och svetten på deras pannor ligger kvar som någon slags arvsynd. <br /><br />Som någon slags arvsynd.<br /><br />Det hör hemma i mig. Solidaritet. Arbetarklass. En ständig jävla strävan att försöka vara den man är trots slitet för det där dagliga brödet som är så heligt, så heligt. En krum rygg som i tanken är rak och stolt, som i hemlighet sträcker ut ett stort jävla finger åt överhet och girighet.<br /><br />Det brinner i mig. Genom ljudet av tusentals trampande slitna kängsulor i kilometrar av Första Maj-tåg. Genom en skog av knutna nävar brinner det i mig, genom mig. <br /><br />Arbetarklass. Proletariat. De som en gång tvingades leva på knä. Men som reste sig, fria, vilda, lyckliga. Jag känner valkarna i deras händer och svetten i deras nackar. Det må låta som romantik och det är precis vad det är. Romantiskt som fan. För detta handlar om kärlek. Solidaritet. Att vara ödmjuk. Att tro på det goda. Att tro på det vita. Att veta att även en liten sticka kan sätta världen i brand. <br /><br />Allt det där är historia nedärvd i ryggmärgen på mig. Det är skam och jante. Det är piskade ryggar. Men det är även makt och kraft. Något sovande stort odjur som vänder på sig i drömmen. Det är hopp. <br /><br />För det är som någon slags arvsynd. Något som är kvar i mig. Den böjda nacken. Mössan i handen. Och vreden. Den heliga vreden. Den heliga vreden och avskyn mot all orättvisa. <br /><br />Den heliga vreden och den knutna näven.<br /><br />Den hårt knutna näven...<br /><br /><!--Begin SiteStats Code Nov 20, 2008--><STYLE>.ivanC12271828021253{position:absolute;visibility:hidden;}</STYLE><DIV CLASS=ivanC12271828021253 ID=ivanI12271828021253><A HREF=http://freestats.com CLASS=ivanL_FR TARGET=_blank>FREE hit counter and Internet traffic statistics from freestats.com</A></DIV><script language='JavaScript' src='http://ryssktte.freestats.com/cgi-bin/sitestats.gif/script/12271828021253'></script><noscript><a href='http://ryssktte.freestats.com/cgi-bin/sitestats.gif/map'><img src='http://ryssktte.freestats.com/cgi-bin/sitestats.gif/img' border=0></a></noscript><!--End SiteStats Code-->Alexander Bigeniushttp://www.blogger.com/profile/16526578731308849097noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-9453206.post-48902522415861857882011-02-14T21:19:00.002+01:002011-02-14T21:36:38.517+01:00I’ll do it for you, honey baby, can’t you tell?Idag borde jag ha gjort något. Du gav mig en penna. Jag gav dig ingenting. Kunde inte ge dig någonting.<br /><br />Fan. <br /><br />Jag tar mig inte ut just nu. Det är skrattretande. Men du vet att jag är en sån där som alltid ställer till det för mig. På det ena eller andra sättet. En klumpig, klantig fan. <br /><br />Jag borde ha gjort något idag. Det är ingen stor dag idag för oss. Vi har andra högtider, du och jag. Men ändå. Det här är dagen man ska tänka lite på den man älskar. <br /><br />Jag borde ha gjort något. Du gav mig en penna. Pennor är bland det finaste jag vet. Pennor är magiska för mig. <br /><br />Fan. <br /><br />Ibland är jag som en riktigt lustig enmanshow. En Slapstick man. Någonstans finns det ändå lite humor i att sitta som en jävla fågelskrämma efter man slagit båda axlarna ur led när man halkade för att man knuffade en bil. Någonstans i det där finns det en massa humor. Men inte just idag. Jag tar mig inte ut och det gör ont som fan att skriva det här. Men jag gör det ändå. För att jag vill ge dig något idag. Jag vill ge dig något. <br /><br />Ibland tänker jag på den där första gången, när vi gick ut på promenad och trampade upp en stor smiliegubbe i snön. Det var snö överallt den dagen. Vi gick ner till hamnen. Jag såg på dig i smyg. Jag tordes inte se dig i ansiktet då. Varje gång du log så drack jag av ditt leende, utan att du märkte det. Eller gjorde du det? Det gjorde du kanske? Du kanske visste vad jag gjorde. Var det därför du log så mycket den dagen?<br /><br />Vi skrattar så mycket. Ibland gråter vi. Men det är mest friska skratt mellan oss. De där skratten håller mig levande. Du håller mig levande. Du är en så märklig människa. Du är en så vacker människa. Ibland tittar jag på dig när du sover och vågar knappt andas för att du är så vacker. <br /><br />Du är en del av mig som jag inte visste att jag saknade. Innan dig visste jag inte att jag var en halv människa. Men du kom. Trots allt. Du kom, och nu är banden mellan oss så mycket starkare och så mycket större än de ringar vi bär på fingrarna. <br /><br />Du gör mig till en lycklig man. <br /><br />Jag vill ge dig så mycket. En dag ska jag göra det. En dag ska jag ge dig allt du vill ha. Men inte just idag. Inte just nu. Just nu har jag inte så mycket mer än mina ord. Men de är ganska värdefulla ord. De är ganska värdefulla. För jag skriver dem till dig. Jag skriver dem för dig. Det är du som gör dem värdefulla. Så fast mina axlar värker som ruttna tänder just nu så gör det ingenting. Ingenting alls. Jag ville ge dig någonting idag. Glad Alla hjärtans dag. Du får dessa ord av mig. <br /><br />Älskar dig Tess.<br /><br /><!--Begin SiteStats Code Nov 20, 2008--><STYLE>.ivanC12271828021253{position:absolute;visibility:hidden;}</STYLE><DIV CLASS=ivanC12271828021253 ID=ivanI12271828021253><A HREF=http://freestats.com CLASS=ivanL_FR TARGET=_blank>FREE hit counter and Internet traffic statistics from freestats.com</A></DIV><script language='JavaScript' src='http://ryssktte.freestats.com/cgi-bin/sitestats.gif/script/12271828021253'></script><noscript><a href='http://ryssktte.freestats.com/cgi-bin/sitestats.gif/map'><img src='http://ryssktte.freestats.com/cgi-bin/sitestats.gif/img' border=0></a></noscript><!--End SiteStats Code-->Alexander Bigeniushttp://www.blogger.com/profile/16526578731308849097noreply@blogger.com1tag:blogger.com,1999:blog-9453206.post-77717581529149500302011-01-20T22:18:00.002+01:002011-01-20T22:24:08.895+01:00Idiot wind, blowing every time you move your mouth...Angående min gode broders inlägg http://tannergren.blogspot.com/2011/01/bilden-av-kultureliten.html<br /> <br />Det här är vad vi har fått. Det här är vad drygt tvåtusen år av tankar har givit oss.Kultureliten, proffstyckarna, åsiktsmaskinerna, redaktionella jävla makthavare som kan slösa trycksvärta och tv-tid på vad fan som helst. Bara det kommer ur Den sanna och Rena läran (vilket alltid sammanfaller med vad som är hippt i Stockholm du jour och vad som råkar sprattla i pannloben på lätt vinalkade Söderjournalister)så är det sanning. Eller Sanning. Jag tror aldrig dessa människor ser på sig själva och det de åstadkommer med gemen begynnelsebokstav. <br /><br />Det här är vad vi har fått. Det här är vad som ska passera som Intelligentsia uti konungariket. Självuppfyllda små makthungriga elitister som elakt bevakar just sin lilla plätt på parnassen. <br /><br />Det är hårda tider. Mycket hårda tider när samhällsdebatten försvinner in i ett tomt rum där två meningsmotståndare skriker varandra i ansiktet på bästa sändningstid. Inte för att dessa två står för någon slags konstruktiv tanke. Inte för att dessa två representerar någon form av idé som på något sätt kan skapa något. Utan för att det blir in i helvete bra Tv. <br /><br />Det går illa då. Det offentliga samtal som borde föras om tillståndet i världen, om tillvaron, om detta förbannade mänskliga liv, förvandlas till en liten stunds avkoppling som i bästa fall fixar till en löpsedel eller två på någon kvällstidning.<br /> <br />Det blir ett jävla mörker över nejden då. Ett mörker av medeltida proportioner. <br /><br />Kultur ska vara tanke, inte självgodhet. Kultur ska elda själar, skapa tankar, öppna hjärtats längtan. Det är vad den ska. Den ska leva och explodera och vräka omkull. Det är kulturens uppgift, roll och liv. Inte att vara ett försök till intelligent fasad åt ett litet kotteri av Innerstadsråttor. <br /><br />I mina mest cyniska stunder så tror jag att det är precis det här varenda jävla makthavare vill ha. Precis det här. För är det inte underbart när tänkarna och provokatörerna är upptagna av barnsliga sandlådegräl och armbågande efter fattiga kulturbidrag istället för att skapa? Är det inte precis så det ska vara? Ingen ifrågasätter makten. Ingen skapar upprörda tankar. Alla bänkar sig framför den senaste "Kändisar-gör nåt-roligt"-såpan och insuper lite reklam. För det genererar den heliga penningen och skapar konsumtion. Och att konsumera är ju den stora vägen till lycka i all evighet, amen. <br /><br />Jag vet inte vad som måste till för att förändra något. Jag vet inte. Men jag vet att kulturen är ifrågasättande. Alltid ifrågasättande. Den måste alltid vara ifrågasättande. Jag vet att konst är att alltid stå på den Andra sidan. Jag vet att det flyter enorma floder av helig vrede i människors hjärtan. Jag vet det. Jag har sett det. <br /><br />När den floden spräcker alla jävla fördämningar som alla dessa år av icke-tanke och fånerier och pseudodebatt har byggt upp runt den, då är det bäst att ankorna i den förbannade ankdammen börjar paddla utav bara fan. <br /><br />Men det är bråttom. Vi måste se till att floden kommer snart. Innan svenska akademin börjar dela ut Litteraturpriset till bloggbrudar och innan Tv-4:s samhällsredaktion ges lagstiftande befogenheter.<br /> <br />Den dagen är inte så jävla långt borta.<br /><br />Tro mig.<br /><br /><!--Begin SiteStats Code Nov 20, 2008--><STYLE>.ivanC12271828021253{position:absolute;visibility:hidden;}</STYLE><DIV CLASS=ivanC12271828021253 ID=ivanI12271828021253><A HREF=http://freestats.com CLASS=ivanL_FR TARGET=_blank>FREE hit counter and Internet traffic statistics from freestats.com</A></DIV><script language='JavaScript' src='http://ryssktte.freestats.com/cgi-bin/sitestats.gif/script/12271828021253'></script><noscript><a href='http://ryssktte.freestats.com/cgi-bin/sitestats.gif/map'><img src='http://ryssktte.freestats.com/cgi-bin/sitestats.gif/img' border=0></a></noscript><!--End SiteStats Code-->Alexander Bigeniushttp://www.blogger.com/profile/16526578731308849097noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-9453206.post-26504593661661058022011-01-12T21:18:00.001+01:002011-01-12T21:20:36.869+01:00The stars above the barren trees were his only audience...Under den svarta januarihimmel är evigheten nära. Träden sträcker sina svarta, sovande, skendöda händer mot Venus och månen och evigheten är nära. Alltid nära.<br /><br />Ibland tror jag att träden ber. Ibland tror jag att jag vet vad de ber om. Ibland låtsas jag att jag inte ser hur tiden skriver krönikor i barkens rynkor.<br />Träden är klockor, ur, timglas. <br /><br />De märker tiden på att annat sätt än vi. De märker tiden på sitt eget vis. De talar om tiden med en annan röst än vi. <br /> <br />De står i sekler, tysta, allvarliga, högtidliga. De låter årstiderna ticka som sekunder. De föds och dör och föds och dör med ett urverks regelbundenhet. Det är det som är trädens privilegium. En födelse och en död varje år. De lever långsamma liv med långsamma tankar och rötter fast och granitsäkert förankrade i mörk sval jord.<br /> <br />Rötter. "Alla har rötter" som W C Williams sa en gång. "Alla har rötter". Men människans rot är en ömtålig tanke på ett allt blekare förflutet som försvinner in i minnets förskönade korridorer. Det är vad vi har istället för jord och mylla. Det är vad vi har och vad vi ska vara rädda om. <br /><br />Under den svarta januarihimlen är evigheten nära. Jag stirrar intensivt på trädens siluetter, mot venus, mot månen. Hjärtat och klockan tickar i samma akt.<br /><br />Alltid i samma takt.<br /><br />Rakt in i evigheten.<br /><br /><!--Begin SiteStats Code Nov 20, 2008--><STYLE>.ivanC12271828021253{position:absolute;visibility:hidden;}</STYLE><DIV CLASS=ivanC12271828021253 ID=ivanI12271828021253><A HREF=http://freestats.com CLASS=ivanL_FR TARGET=_blank>FREE hit counter and Internet traffic statistics from freestats.com</A></DIV><script language='JavaScript' src='http://ryssktte.freestats.com/cgi-bin/sitestats.gif/script/12271828021253'></script><noscript><a href='http://ryssktte.freestats.com/cgi-bin/sitestats.gif/map'><img src='http://ryssktte.freestats.com/cgi-bin/sitestats.gif/img' border=0></a></noscript><!--End SiteStats Code-->Alexander Bigeniushttp://www.blogger.com/profile/16526578731308849097noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-9453206.post-10688868639340818502010-12-31T16:20:00.002+01:002010-12-31T17:05:24.259+01:00To pray the sinner's prayer...<span style="font-style:italic;">Nyårsbön.</span><br /><br />Låt detta bli tankens år.<br />Låt detta bli dikternas år.<br />Låt detta bli året då de knutna vänsternävarna åker upp ur byxfickorna.<br />Låt detta bli frihetens år.<br />Låt detta bli konstens stora år.<br />Låt detta bli den goda känslans år.<br />Låt detta bli året då vi ser mot himlarna.<br />Låt detta bli magins år.<br />Låt detta bli året då hopplösheten dör.<br />Låt detta bli året då icketanke och fördumning ställs i skamvrån.<br />Låt detta bli de klara blickarnas år.<br />Låt detta bli de höga himlarnas år.<br />Låt detta bli året då vi ställer oss upp.<br />Låt detta bli de friska skrikens år.<br />Låt detta bli det första av de goda åren.<br />Låt detta bli den framsträckta handens år.<br />Låt detta bli den klara viljans år.<br />Låt detta bli stjärnornas år.<br />Låt detta bli kyssens år.<br /><br /><span style="font-style:italic;">Amen.</span><br /><br /><!--Begin SiteStats Code Nov 20, 2008--><STYLE>.ivanC12271828021253{position:absolute;visibility:hidden;}</STYLE><DIV CLASS=ivanC12271828021253 ID=ivanI12271828021253><A HREF=http://freestats.com CLASS=ivanL_FR TARGET=_blank>FREE hit counter and Internet traffic statistics from freestats.com</A></DIV><script language='JavaScript' src='http://ryssktte.freestats.com/cgi-bin/sitestats.gif/script/12271828021253'></script><noscript><a href='http://ryssktte.freestats.com/cgi-bin/sitestats.gif/map'><img src='http://ryssktte.freestats.com/cgi-bin/sitestats.gif/img' border=0></a></noscript><!--End SiteStats Code-->Alexander Bigeniushttp://www.blogger.com/profile/16526578731308849097noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-9453206.post-62020907031195654012010-12-13T21:36:00.002+01:002010-12-13T21:45:18.062+01:00I can see for MilesMiles och hans gyllne trumpet har betytt mer för mitt liv än jag egentligen insett. Det där sorgsna ylandet är ingenting annat än intellektets eget jävla mantra. I de där ensamma tonerna finns det ett upphöjt tänkande som är Zen och ingenting annat. <br /><br />Det är tillblivelse i Miles musik. Som siluetten av en mycket stor stad mot natthorisonten. Det finns löften där. Och faror.<br /><br />Det tog tid för mig att förstå vad jazz egentligen var. Miles hjälpte mig mycket med det. Han var alltid den stora känslans pedagog. Det han visade mig var att jazz är att andas och att låta blodet flyta taktfast och vredgat och att hjärtat är själens största muskel.<br /><br />När han talade med mycket lugn röst genom det där guldhornet i `Round midnight insåg jag att jazz inte alls är svårt. Det är att lyssna som är svårt. Att bara lyssna på hur trummorna lägger pulsen i det som sen blommar ut i en vacker kropp. Att bara lyssna.<br /><br />Det är inte alls svårt.<br /><br />Miles talar alltid med lugn röst. En del av det eviga simmar fortfarande någonstans mellan irisen och ögonvitan på fotografierna. Ur högtalarna rinner Stuff på hög volym med Hancocks piano och Carters bas. <br /><br />Mitt emellan dem finns det där lugna andetagen från Miles trumpet som balanserar tillvaron och som faktiskt pumpar blodrött livsblod rakt in i själen.<br /><br />Det är inte alls svårt. <br /><br /><!--Begin SiteStats Code Nov 20, 2008--><STYLE>.ivanC12271828021253{position:absolute;visibility:hidden;}</STYLE><DIV CLASS=ivanC12271828021253 ID=ivanI12271828021253><A HREF=http://freestats.com CLASS=ivanL_FR TARGET=_blank>FREE hit counter and Internet traffic statistics from freestats.com</A></DIV><script language='JavaScript' src='http://ryssktte.freestats.com/cgi-bin/sitestats.gif/script/12271828021253'></script><noscript><a href='http://ryssktte.freestats.com/cgi-bin/sitestats.gif/map'><img src='http://ryssktte.freestats.com/cgi-bin/sitestats.gif/img' border=0></a></noscript><!--End SiteStats Code-->Alexander Bigeniushttp://www.blogger.com/profile/16526578731308849097noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-9453206.post-88687024101805500792010-12-02T22:04:00.003+01:002010-12-04T14:17:19.964+01:00Winterlude, this dude thinks you’re grand...Vintergryningar är stilla, så stilla. Solen smeker horisonten med tysta händer innan den visar sig. <br /><br />Det är som att höra musik med ögonen. <br /><br />De talar till mig, dessa vintergryningar. De talar i glasklara toner till mig. De sjunger till mig. Det är musik i allt jag ser och hela världen är stjärnfall av välljud. En vintergryning är som tjugofemte Goldbergvariationen när Glenn Gould spelar. En vintergryning är bara klingande klockor och vackra strängar.<br /><br />Det är som att höra musik med ögonen. <br /><br />Solen skriker när den multiplicerar sig i snötäckets prisma. Den dränker världen med sin lyckliga, skinande, vrålande röst. <br /><br />Det är som att höra musik med ögonen. <br /><br />Andedräkten stiger som tyst sång från allas läppar. Träden står nakna och sträcker sina bedjande fingrar rakt upp mot den där oerhörda oändligheten som är himlen i december. <br /><br />Det är som att höra musik med ögonen. <br /><br />Det är så vackert, så ändlöst, så ljust att till och med kylan som gräver sig in i kinderna är som en gammal vän. <br /><br />Det är som att höra musik med ögonen. <br /><br />Och just där, just då, när gryningen byter plats med dagen och solen drar sina saffransfingrar över nattens rygg, just där, just då, mitt i gryningsmusiken är jag lycklig för en kort sekund. Just där, just då spelar inte det faktum att vår tid här är så kort någon roll. Just där, just då spelar inte räntan och skulderna någon roll. Just där, just då är världen bara en kaskad av toner och allt är bara nu och bara ljus och bara här. Just där, just då är det som att höra musik med ögonen.<br /><br />Som att höra musik med ögonen.<br /><br /><br /><!--Begin SiteStats Code Nov 20, 2008--><STYLE>.ivanC12271828021253{position:absolute;visibility:hidden;}</STYLE><DIV CLASS=ivanC12271828021253 ID=ivanI12271828021253><A HREF=http://freestats.com CLASS=ivanL_FR TARGET=_blank>FREE hit counter and Internet traffic statistics from freestats.com</A></DIV><script language='JavaScript' src='http://ryssktte.freestats.com/cgi-bin/sitestats.gif/script/12271828021253'></script><noscript><a href='http://ryssktte.freestats.com/cgi-bin/sitestats.gif/map'><img src='http://ryssktte.freestats.com/cgi-bin/sitestats.gif/img' border=0></a></noscript><!--End SiteStats Code-->Alexander Bigeniushttp://www.blogger.com/profile/16526578731308849097noreply@blogger.com1tag:blogger.com,1999:blog-9453206.post-81063339112445221512010-11-16T19:59:00.002+01:002010-11-16T20:04:53.843+01:00I’ve got to say that it’s countdown time now...Klockan ringer. Upp. Äta frukost. Jobba. Tänk på jobbet. Grubbla på jobbet. Fixa något och dona med något annat, fixa ett tredje och pyssla med ett fjärde. Lunch. Fixa, dona, feja, tänka, grubbla, ta hand om. Gå hem. Diska, laga mat, handla, tvätta. Träna. Skriv. Sova. Ligga. Grubbla. Somna. Drömma. Klockan ringer. Upp. Äta frukost. Jobba...<br /><br />Carpe Diem, Carpe jävla Diem. Carpe den jävla Diem så in i helvete. Gör det! Försök bara, säger jag! Försök bara! Fånga dagen. Fånga vad du kan. Flina mot spegelbilden och vråla. Fånga dagen om det nu är så jävla enkelt. Fånga dagen, om du kan. Fånga något alls, om du kan. Livet är halare och bräckligare än du tror. Fånga en enda glimrande liten skymt av något annat än gårdag. Försök bara. Fånga den förbannade dagjävlen! Du kommer inte att lyckas. Men försök för fan. Gör det mitt i en floskelmening. <br /><br />Carpe Diem. Jobba, städa, somna, drömma, drömma, drömma, vakna. Alltid vakna. Alltid hela tiden vakna. Till verkligheten som är åtta till fyra. Alltid åtta till fyra. Åtta till fyra är verklighetstid. Åtta till fyra är den riktiga tiden, den enda tiden, den enda som räknas. Åtta till fyra. För att det finns räkningar. För att det finns skulder. För att det finns ett tak över huvudet. Åtta till fyra som kostar dig mer vett och sans än vad du någonsin haft. Åtta till fyra som gör dig så jävla utmattad att det enda som finns är soffa, tv och kanske en kram. Om du har tur. Åtta till fyra. Åtta till fyra som är ditt bröd. Åtta till fyra som tammefan tar ditt liv i pant för det brödet. Åtta till jävla fyra. Åtta till jävla förbannade fyra. <br /><br />Ingen dikt, ingen suck, inte ens vinden i andetagen. Bara detta åtta till fyra. Åtta till fyra. En evighet under blodets varmaste timmar. Åtta till fyra. Suck it up, big man! Åtta till fyra, det är vad som finns.<br /><br />Så Carpe Diem. Fånga den jävla dagen. Fånga den, dräp den, nacka den, rensa den. Sätt upp den på ditt kylskåp som ett fuktigt bokmärke över tiden. Sätt upp det som ett monument över allt du aldrig hann mellan alla dessa djävulska åtta till fyra...<br /><br /><!--Begin SiteStats Code Nov 20, 2008--><STYLE>.ivanC12271828021253{position:absolute;visibility:hidden;}</STYLE><DIV CLASS=ivanC12271828021253 ID=ivanI12271828021253><A HREF=http://freestats.com CLASS=ivanL_FR TARGET=_blank>FREE hit counter and Internet traffic statistics from freestats.com</A></DIV><script language='JavaScript' src='http://ryssktte.freestats.com/cgi-bin/sitestats.gif/script/12271828021253'></script><noscript><a href='http://ryssktte.freestats.com/cgi-bin/sitestats.gif/map'><img src='http://ryssktte.freestats.com/cgi-bin/sitestats.gif/img' border=0></a></noscript><!--End SiteStats Code-->Alexander Bigeniushttp://www.blogger.com/profile/16526578731308849097noreply@blogger.com1tag:blogger.com,1999:blog-9453206.post-46749934483686189152010-10-07T22:50:00.001+02:002010-10-07T22:52:03.896+02:00"There must be some way out of here," said the joker to the thief...Jag är en jävla idiot. Jag är den som alltid vänder bort blicken först. Jag är den vars liv består av en oändlig räcka "Borde ha gjort".<br /><br />Det där drabbar mig alltid med full kraft när jag minst anar det. Under en långsam eftermiddag i en affärskö med korgen full av mjölk, gurka och juice eller mitt i natten under de där blodstilla och tysta timmarna mellan tre och fem, då slås ögonen upp, pulsen stiger och paniken vädrar under huden som en förbannad blodhund.<br /><br />Jag är en jävla idiot. Vi är alla jävla idioter som lever mitt i den här tillvaron. Vi är alla idioter. Döende, åldrande, dystert slitande idioter som vandra fram i den här vardagen. Den här vardagen som invaderar allt. Den här vardagen som mördar allt. <br />Arbete, plikt, måste. Livsmantrat för människan. Måste, måste, måste. Det är vad som borde stå på alla gravstenar: Här vilar en människa som var Tvungen.<br /> <br />Det som sliter i mig mest är att skrivandet blir lidande. Detta trots att skrivandet föds ur just vardagens dunkande rytm. Det gör mig sorgsen. Och arg. <br /><br />Arbete, plikt, måste. Och någonstans där emellan ska man ha tid att leva, andas, sjunga bara en liten stund. <br /><br />Jag borde starta krig mot vardagen. Jag borde mörda vardagen. Strypa den, stegla den, bränna den på stort vackert bål. Men det är omöjligt. Vardagen är överallt. Vardagen äter allt. Vardagen invaderar. <br /><br />Allt blir vardag. Till och med det mest underbara. Även en ändlös fest slukas av vardagens malande käftar. Vardagen vinner alltid. Bara drömmarna bor i ett skyddat rum dit vardagen aldrig når.<br /><br />Man borde starta krig mot vardagen. Men det är omöjligt. Det vore som att starta krig mot själva livet. Vardagen är allting. Det likgiltiga tickandet av en klocka. Allt blir vardag. Kaviarsnittar och champagne blir vardag. Kärleken och förälskelsen blir vardag. <br /><br />Vardagen slukar allt och sveper tillvaron i ett grått filttäcke. Det finns ingen flykt, ingen utväg. Till och med döden och sorgen blir vardag. Vardagen äter allt. <br /><br />Men trots detta blir inte vardagen tråkig. En blick från den man älskar är vardag. Men det är samtidigt det mest unika som hänt varje gång det sker. För genom allt det här, all den där svartsynen som drabbar en som ett jävla pukslag mitt i nätterna och jagar iväg sömnen, mitt i allt det där så inser man ju att man faktiskt lever. Att alla de där tickande vardagssekunderna faktiskt är livet. Allt det här, hela den här tillvaron, är en regelbundet andandes liten fågel som faktiskt bor i ens handflata som man kan krossa på en sekund eller låta leva och flyga. Allt det där, alla sömnlösa, andlösa, vackra och motbjudande sekunder är faktiskt livet. Och man själv har inget annat val än att antingen hänga med eller ge upp.<br /><br />Och ge upp är aldrig ett alternativ. Glöm aldrig det. Ge upp är aldrig ett alternativ.<br /> <br />Man lever. För att man måste och vill. För att det är vad som finns. Vardagen må vara unken och murken för det mesta. Men ibland skiner den så vackert att hjärtat stannar för en kort sekund. Ibland är den som en underbart iland, glänsande solstråle. Ibland kommer man ihåg att man inte bara existerar utan att man faktiskt lever. Och då spelar det ingen roll att man måste slita, köa, vänta, spara, snåla, stressa, jäkta, fäkta, slåss och knyta näven i byxfickan. Då spelar det ingen roll. Ibland ser man vardagen för vad den verkligen är. Själva jävla underbara livet. <br /><br />Kanske är det dessa små ljustrålar genom vaddtäcket som räddar oss från vansinnet? <br /><br /><!--Begin SiteStats Code Nov 20, 2008--><STYLE>.ivanC12271828021253{position:absolute;visibility:hidden;}</STYLE><DIV CLASS=ivanC12271828021253 ID=ivanI12271828021253><A HREF=http://freestats.com CLASS=ivanL_FR TARGET=_blank>FREE hit counter and Internet traffic statistics from freestats.com</A></DIV><script language='JavaScript' src='http://ryssktte.freestats.com/cgi-bin/sitestats.gif/script/12271828021253'></script><noscript><a href='http://ryssktte.freestats.com/cgi-bin/sitestats.gif/map'><img src='http://ryssktte.freestats.com/cgi-bin/sitestats.gif/img' border=0></a></noscript><!--End SiteStats Code-->Alexander Bigeniushttp://www.blogger.com/profile/16526578731308849097noreply@blogger.com1tag:blogger.com,1999:blog-9453206.post-61079727150402719282010-09-27T23:03:00.002+02:002010-09-27T23:06:32.072+02:00I´m just a scared and lonely writer...Jag skriver. Jag skriver inte för att jag vill. Jag skriver för att jag är kär i orden. Jag skriver för att jag måste, för alla orden som jagar sönder min skalle, för blodet och döden, för livet. Jag måste. Det skulle inte finnas mycket kvar av mig om jag inte gjorde det. Det skulle inte det. Det är som ett patologiskt tillstånd i mig. En sjukdom. Det gör ont i mig av alla de här orden. Och det gör fan så mycket ondare när jag inte har tid att få ur mig dem.<br /> <br />Herre gud, det här livet jagar fullständigt skiten ur en ibland.<br /> <br />Men det är inte bara vånda, detta ordstaplande. Inte bara vånda. Jag skulle vara en förbannad lögnare om jag påstod det. Det gör inte bara ont. Det är även mycket skönt och mycket vackert. Det är en öm sång i skallen som viskar vackra ord i öronen på mig. Det är inte bara vånda. Det är en känsla av konstans, av beständighet, av att för en liten bräcklig sekund fånga det där eteriska och bygga ett bo åt det på ett papper.<br /><br />Och ibland kan jag inte tala. Ibland är det så svårt. Ibland tror jag att det saknas en koppling i min skalle för just det. Ibland kan jag kan bara säga det jag vill säga när jag skriver. Ibland måste jag skriva. Annars vore jag stum. Och det jag har att säga är alls icke oviktigt. Alls icke.<br /><br />Men jag pratar sällan om att jag skriver. Jag pratar sällan om det. <br /><br />För att skriva anses vara en högst suspekt sysselsättning. Till skillnad från innebandy eller fågelskådning är det något som är underligt. Något som är nästan fult. Något som får folk, när man berättar det, att se på en med samma gula ljus i ögonen som om man berättar att man gillar smisk. Jag berättar sällan att jag skriver. <br /><br />Ety man sätter sig på en mycket hög häst om man påstår att man kan skapa sammanhängande meningar. Man ställer sig, mitt i Jantesmörjan, och säger tammefan att man är lite av en Übermensch.<br /><br />Man får egentligen inte påstå att man kan eller älskar att skriva om man inte råkar vara kvällstidningsjournalist eller deckarförfattare. Och skriver man något så urbota suspekt som lyrik får man vara beredd att se tvångströjor i de där gulblänkande blickarna.<br /><br />Detta är så oerhört underligt och enfaldigt och onödigt. Orden finns ju runt om oss, överallt. Vi är omringade av ord. Skulle det då vara en sån övermänsklig uppgift att sätta sig ner och sätta ihop dessa ord till någonting, eller Någonting? Jag tror inte det. För vi använder ord jämt. Vi talar dem, vi läser dem, vi skriver dem. Vi är dem. Orden är vad som beskriver oss, vad som definierar oss, vad vi har för att dela med oss av den mörka, vackra flod som rinner i bröstet på oss alla.<br /><br />Skrivandet är vackert och trankilt. Skrivandet fyller världen med dikter. Utan dessa under bara dikter, ord, meningar, tankar skulle världen falla samman in i ett evigt vakuum av dålig smak och icketanke. Att skriva ner ord är evighetens viktigaste syssla. Därför står man ut med spott, spe och illvilliga hugg.<br /><br />Jag berättar aldrig att jag skriver. Det känns egentligen rätt jävligt. Om jag gillade att tillbringa kvällarna med att skruva på bilar skulle ingen titta på mig suspekt när jag sa det. fast, ibland tror jag att folk gör det i alla fall. Stirrar suspekt alltså.<br /><br />Men det får vara hur det vill med det. Det får vara hur det vill med stirrande suspekta blickar, höjda ögonbryn och "jasså-du-är-en-Sån-typ"-blickar. Det får vara som det vill med det. Jag orkar inte vara tyst med det längre. Jag orkar inte. Jag skriver och jag har ambitioner och pretentioner med detta jävla skrivande! <br /><br />Sålunda har jag talat! <br /><br />So it has been written, so it shall be done, dammit!<br /><br /><!--Begin SiteStats Code Nov 20, 2008--><STYLE>.ivanC12271828021253{position:absolute;visibility:hidden;}</STYLE><DIV CLASS=ivanC12271828021253 ID=ivanI12271828021253><A HREF=http://freestats.com CLASS=ivanL_FR TARGET=_blank>FREE hit counter and Internet traffic statistics from freestats.com</A></DIV><script language='JavaScript' src='http://ryssktte.freestats.com/cgi-bin/sitestats.gif/script/12271828021253'></script><noscript><a href='http://ryssktte.freestats.com/cgi-bin/sitestats.gif/map'><img src='http://ryssktte.freestats.com/cgi-bin/sitestats.gif/img' border=0></a></noscript><!--End SiteStats Code-->Alexander Bigeniushttp://www.blogger.com/profile/16526578731308849097noreply@blogger.com1tag:blogger.com,1999:blog-9453206.post-47777235000756582982010-09-14T23:04:00.002+02:002010-09-15T21:33:11.770+02:00Amors pilar föll som regn...Jag har dubbelsäng nu för tiden. Det är en ny upplevelse för mig. Trots att jag är trettiosju år så har jag aldrig ägt en dubbelsäng. Dessutom bor det en annan människa i den halva av sängen som jag inte bor i. Jag upphör aldrig att förvånas. Tidigare har det varit trånga enkelsängar, madrasser eller futoner. Men aldrig dubbelsängar. Och om det varit dubbelsängar har det varit dubbelsängar som jag inte riktigt varit inblandad i. De har bara funnits där och jag har hamnat i dem mest i egenskap av någon slags gästskådespelare.<br /> <br />Men inte nu längre. Nu finns det en dubbelsäng här. Som jag sover tämligen gott i. På den andra sidan sover en helt underbar människa också tämligen gott. Det är fortfarande nytt och konstigt. <br /><br />Man grubblar på det där ibland. Tänker på det som hänt, på alla dubbelsängar och futoner och madrasser som passerat i ens liv och man ser tillbaka med ett visst vemod på vad man idag upplever som ett fritt och obundet liv.<br /> <br />Men man romantiserar sitt förflutna. Man romantiserar det och minns det som bättre än vad det var. Ibland tänker man hur jävla bekvämt det var utan dubbelsäng. Men man glömmer alltid all terror och alla skrik. I minnet är det förflutna alltid så mycket bättre än det närvarande det en gång var. I minnet av den där tiden finns inga öde vaknätter med koffeinskakiga händer över askdammiga papper. I minnet finns bara leende kvällar, kalla öl och vad man idag inbillar sig var frihet.<br /><br />Men det var inget annat än ensamhet. Självvald eller inte, så var det ensamhet. Inte frihet. <br /><br />Så man vänder sig om och ser på den där människan som snusar och sover på den andra sidan av dubbelsängen och man ler.<br /><br />Därför att nuet är alltid något mycket verkligare än det förflutna. Nuet är alltid lyckligare. Men det krävs att det blir ett förflutet innan man inser det. Det är kanske en högst mänsklig förbannelse? Vi kan aldrig minnas tiden förrän den dött och försvunnit in i det förflutna. Tiden rusar och springer med oss och mitt emellan framtiden och det förflutna lever vi. Så gott vi kan.<br /><br />Det är en fascinerande känsla att se på en människa som man vet älskar en.<br /><br />Hon lägger min pyamas vackert hopvikt under kudden när hon tvättat. Hon måste inte. Men hon gör det. Hon gör det för att hon vill.<br /><br />Jag tror det är för att hon älskar mig.<br /><br /><!--Begin SiteStats Code Nov 20, 2008--><STYLE>.ivanC12271828021253{position:absolute;visibility:hidden;}</STYLE><DIV CLASS=ivanC12271828021253 ID=ivanI12271828021253><A HREF=http://freestats.com CLASS=ivanL_FR TARGET=_blank>FREE hit counter and Internet traffic statistics from freestats.com</A></DIV><script language='JavaScript' src='http://ryssktte.freestats.com/cgi-bin/sitestats.gif/script/12271828021253'></script><noscript><a href='http://ryssktte.freestats.com/cgi-bin/sitestats.gif/map'><img src='http://ryssktte.freestats.com/cgi-bin/sitestats.gif/img' border=0></a></noscript><!--End SiteStats Code-->Alexander Bigeniushttp://www.blogger.com/profile/16526578731308849097noreply@blogger.com0