Odjur

Principiellt jävla hat. Som jag inte alls känner men känner att jag borde känna. Därför sitter det här. Tror jag. Odjuret. Svart och raggigt. Fullt av löss. Flinar och andas as i ansiktet på mig. Viskar och lockar och försöker inbilla mig att världen vore bättre om jag var en ond man. Att allt skulle bli bättre om jag bara hatade och badade i bitterhet och cynismer.

Om det är något jag hatar så är det odjuret. För att det skymmer all tanke och acceptans. För att det svär åt mig. För att det försöker få mig att slåss för något som inte går att slåss för. För att det försöker få mig att slåss om något som inte finns att slåss om.

För den här tillvaron är en förvirrande jävla slagghög av förbannade tillfälligheter som i bästa fall kan få en att dra på munnen över hur nästan subtilt humoristiskt den ändå är.

Det är där någonstans som skiljelinjen går. Mellan bitterhet och hat och Narrens Gapskrattande Väg. Odjuret vill ha bitterhet och hat. Jag vill vara en Narr.

Inbillningen är skallens lögn mot hjärtat. Inbillning gör en sjuk. Sjuk som fan. Sjuk i själen. Sjuk i kroppen. Sjuk. Sjuk och galen och paranoid.

Odjur och vildjur är inte samma sak. Vilddjuret är den frihet man måste ha i hjärtat för att överhuvudtaget leva. Vilddjuret är det vita. Odjuret det svarta. Billig jävla plattityd, jag vet, men jag är för trött för att komma på något annat.

Vilddjuret. Vildjuret ska jag släppa ut en jävla dag och låta det rusa fritt över världen. Det ska yla och skrika och kopulera som den vilda och friska best det är. Vill du klappa det....?

FREE hit counter and Internet traffic statistics from freestats.com