För genom allt det här, genom floret, mayaslöjan, vadfanduvill, genom den här barriären, så känner jag att detta är minerat territorium. De blad man skriver fulla och sedan vänder är allt man har här. Det är allt man har. Hurusom är ensamheten det enda tillståndet av absolut lugn, absolut stiltje, absolut tystnad.
Mina ögon är som radbandskulor. Nålar under huden. Det är det jag vet. För ensamheten är balsam. Ensamheten är tråkig. Men. Den är balsam.
Det är som i Balladen om det sorgsna caféet...Jag sitter också, ful och krum, och stirrar över det som var min lott, mitt kungadöme, min pesthärd...
Men det är leda här. Ensamhet är leda. Men ensamhet är balsam...Kriget är mellan människor. Inte mellan själv och jag...Egocentrismen är en osynlighetsmantel. Kriget är här och nu. Mellan människor, mellan kvinna och man, mellan levande och döda...Jag är beväpnad. Men jag skjuter förbannat illa...
Ensamhet. Själva ordet är av mjuk, blå sammet...Jag ser inget ont i det. Det är balsam...
Råttan äter kadaver om den måste. Så gör vi. Men det är mänskliga kadaver. Sällskapskadaver. Resterna från det bord vi satt vid. Tanken är alltid snabbare än mun och penna. Men ibland är de långsamma tankarna de bästa tankarna. Renade från ögonblickets fuktiga kindpuss...
Råttor är sympatiska varelser...Råttor lapar blod om de måste...Jag har slutat blöda...Jag har ärr...Huden är så mycket starkare i ärr...
Vävnad, så full av liv och sanning, död och lögn...Varje andetag är en njutning. Jag accelererar...Kropp i rörelse. Trögheten tillfälligt övervunnen. Jag rör mig. Varje rörelse är en egen symfoni. Tills det tar slut. Blir stilla. Vila. Vila är ett lika vackert ord som ensamhet.
Men det tar inte slut här. Inte alls. Vad som är frågan är vad som är vad? Ensam trygghet. Men varför inte trygghet Med någon? Det är bekvämligheten som styr. Slöheten. Intigheten. Ensamheten är en kompanjon. Jag får vara ifred här. Människor är i allmänhet inte särskilt bra. Människor är i allmänhet inte särskilt trevliga...
0 kommentarer:
Skicka en kommentar