Jag har alltid önskat att jag kunde måla. Att jag kunde få handen att skapa de där strecken min skalle är så full av. Jag kan inte måla. Det är därför jag skriver. Jag skriver därför att jag inte kan skrika. Jag skriker därför att det är bara de döda som är de tysta.
Någonstans i den här tysta djungel som är världen vandrar passioner. Övergivna. Världen skäller dem för förbrukade. Det är inte sant. Därför att i mitt enorma tunnliknande bröst brinner en miljon lågor för passionen. Här lever den. Jag dömer den inte.
Min arma skalle spricker av övergivenhet och ensamhet. Mina egna ögon som stirrar tillbaks till mig från spegeln är ett barns ögon. Ett barn med för stora ögon. Ett barn med ögon som ser mer än ett barns ögon ska.
Jag försöker inte vara martyr. Jag försöker inte profitera på mitt lidande. Jag vet inte ens om jag lider. Vad i helvete skulle mitt lidande bestå av? Ensamhet? Kanske. Men denna ensamheten har jag dömt mig själv till. Denna ensamhet är den lott man får som en tänkande människa i den här världen. Jag lider inte av ensamheten. Om jag lider så lider jag av tråkigheten. Den skär i mig som en rostig brevkniv. Alla sekunder som tickar fram tillvaron om och om igen i oändligheten. Jag vet inte ens om mina sekunder är tomma eller fulla. Det kanske bara är jag som fyller dem för att jag är rädd för att döden finns i tomma sekunder.
Men det skriker i mig. Det skriker i mig av kallsvettig längtan. Det skriker i mig av passioner. En dag kanske de kommer att explodera i mig och bränna mig till aska. Men det skiter jag i. Att förintas av passionen är ingen dö. Att förintas av passionen är evigt liv. Att brinna som en jävla passionens fyrbåk är evigt liv.
Jag inbillar mig att jag inte är kär. Jag inbillar mig att jag kan hantera denna vulkan i mitt bröst. Men innerst inne. Innerst inne, bakom alla tvivel så vet jag att det inte är möjligt. Kärlekens häst är otämjd. Den springer bara ner en.
Jag tror det handlar om att veta. Hela mitt liv har varit en ständig jakt på detta vetande. Det enda jag har funnit är att vetandet inte finns annat än som ett subjektets offer.
Men så rid mig då, din förbannade mara. Rid mig tills jag stupar. Även om du krossar mina knän så kommer jag att komma krypande efter dig.
Det är den här klaustrofobiska tillvaron. Det kanske är så att jag är innestängd i min egen paranoia. Men det är skit samma. Jag håller i alla fall fanan högt. Håller stilen så att säga. Det är jävligt viktigt. Att hålla stilen, att hålla linjen, att hela tiden befinna sig på rätt sida av smakgränsen. Det är både futtigt och patetiskt att resonera så. Men va fan har man för andra verktyg när man ska bedöma människor?
Jag är född i råttans år. Vilket innehåller en hel del ironisk symbolism. Råttor är sympatiska djur. De kan leva i kloakerna. Det har jag också gjort. Jag överlevde där vilket visar att det kanske finns lite jävla råtta i mig också. Kloakerna. Eller katakomberna kanske? Nej, kloakerna är ett mer passande namn för ett sånt ställer. Kloaker fulla med skit. Men, och hör upp nu för fan för det här är ett viktigt men, men skit går att tvätta bort. Skit går att tvätta bort och sen är man ren som en nyfödd. Skammen är som skit. Man sänker sig i ett renande bad och kommer upp ren och skuldfri. Skamfri. Oskyldig.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar