Längtan

Längtan. Livet stavas längtan. Längtan någon annanstans, efter någon annan plats, efter något annat liv, efter någon annan människa. Det värker i en. Det gör det. Hela tiden en jävla strävan att uppnå någonting, bara det är Något Annat. Vem fan är nöjd idag? Alla vill vara någon eller något annat. Det är förbannelsen med mänsklig föreställningsförmåga. Var, hur, när man än befinner sig så kan man alltid föreställa sig något annat som man inbillar sig skulle vara bättre. Förändring är inget medel utan ett jävla självändamål. Längtan efter det konstruerade något som man inbillar sig ska vara ett liv. Men när man nu är där ditt man strävade att komma finner man alltid att detta ”dit” inte var ett dugg bättre än det ”hit” man redan tidigare besatt. Mänsklig föreställningsförmåga är en förbannelse. Ingen vill någonsin vara där de är. Alla längtar någon annanstans. Alla blir besvikna när de kommer dit. Så hur gör man? Var man än är kommer man att längta.

Jag vet inte. Men längtan synes mig vara syntesen, det absoluta. Var är man utan längtan? Död. Utan längtan inget liv, utan liv ingen längtan. Men Herregud, det gör så jävla ont att sitta dag efter jävla förbannade dag i denna inbillningssmet och hela tiden tro, tro, tro att det någonstans, på något sätt skulle finnas något annat, något som kunde ge en det där som man inbillar sig är målet för alla ens tankar och önskningar. Men när man lider av den fasta övertygelsen att inget kommer att vara bättre där än här så flyttar man inte gärna på sig. Men vafan. Det måste finnas mer i livet än att sitta på sitt arsle och låta sig flyta med i någon slags ström bara för att få tillgång till den heliga och nödvändiga penningen. Någonstans har jag en
vision om någonting. Problemet är bara att jag varken kan, vill eller vågar stirra den rakt i ögonen och ta reda på vad fan den vill med mig.

Men man är smittad. Av jante och egots fulhet och allt det där. ”Döda din egen Jante” skrev jag en gång. Men jag fattar inte att dom orden gäller mig. Den här jävla världen får en att spotta på begåvning om den inte är någon annans. Då står vi fromt beundrande. Men eja att man skulle drista sig till att säga ”Mitt syfte är större än detta”. Då smälls man på fingrarna och blir kallad drönare, egoist eller i värsta fall fascist. Men så är det. Den här förbannade världens människor gör hela tiden sitt bästa för att bryta ner en. Man måste kämpa med näbbar och förbannade klor för att inte dras ner i hopplöshet, bitterhet och cynism. Man måste hålla sin egen fana högt som fan. Ingen annan viftar den åt en. Så vad ger det för jävla resultat då? Du är din egen lyckas smed? Här är en hacka och en spade, bygg dig ditt sandslott och en stor jävla grop som du kan begravas i? Inte fan vet jag. Men det är å andra sidan mitt svar på allt här i livet. Men jag vet mer än jag vill erkänna. Någonstans där ligger den förbannande knuten. Om inte annat så syns väl det i den jävla nödvändighet jag känner att om och om igen skriva om mig och mitt liv.

FREE hit counter and Internet traffic statistics from freestats.com