Jag är en grym och otäck jävla man. Men det är jag tacksam för. Om det inte vore för detta så skulle världen äta upp en. Jag är dessutom ful. Men detta underlättar tillvaron en aning, har jag märkt. Folk ser en inte lika bra. Folk uppmärksammar en inte. Det är bra. Jag avskyr att bli stirrad på. Om man blir stirrad på så känns det som om man blir rånad på sina hemligheter. Och hemligheter är det viktigaste en man har. Utan hemligheter är man tom. Man skulle döda mig om man tog mina hemligheter. Man skulle döda mig. Det vet jag. Därför låter jag aldrig folk se mig i ögonen. Av någon anledning ser man detta som högfärdighet. Men det skiter jag i. Jag må vara otäck och ful, men jag är fan i mig inte högfärdig.
När jag går ut har jag hatt och rock. Egentligen borde jag inte ha det. Folk ser en i hatt och rock. Men stilen måste hållas. Jag har en hel del konstiga saker i skallen. Som att det här med god smak skulle vara viktigt. Det är konstigt. Hatt och rock är stil. Men stil vet inte folk ett dugg om. Det är därför de bär baseballkeps och köper samlingskivor med reklamlåtar. Jag har smak. Jag köper aldrig samlingsskivor med reklamlåtar. Jag bär hatt och rock.
Det vi pratar om här är egentligen tillvarons isande likgiltighet. Ingen vet om vem du är. Ingen bryr sig om vem du är. Och det jävliga är att du inte bryr dig heller.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar