Om mig

Mitt foto
Pugilistisk Poet och Fanatisk Romantiker...

söndag, december 26, 2004

Rants & Ravings

Jag vet inte, men jag tror inte att jag någonsin kommer att passa in bland människorna. Deras små, små liv, så innehållslösa och passionssaknande. Jag vet att jag inte vill passa in där. Jag kräks på det som är där. Jag spottar och pissar och expulderar i största allmänhet över det som finns där. Det är absolut tomhet. Inte rymdens tomhet, ety den har sin egen poetiska, storslagna skönhet. Detta är en tankens tomhet. Detta är en tankens tomhet som skrämmer mig. Dessa människor lever sina liv mitt i denna öken av ingenting. Dessa människor lever och överlever i detta ingenting. Dessa människor har inte ens kapacitet att förstå att det de tror är någonting är ingenting. Dessa människor är så känslolösa att inte ens deras egen dödlighet sänder en kall kåre längs deras ryggrad. Jag kan aldrig passa in där. Jag Vill aldrig passa in där. Om jag så skall leva resten av mitt liv i fattigdom och trasor så kommer jag Aldrig att Vilja passa in där. Jag har inte ens ork att håna dem. Jag har inte ens ork att tycka synd om dem. Jag har egentligen ingen vilja till detta. De är de sanna döda. De är de mest fasaväckande döda. De är de döda som inte vet att de är döda. De är vålnader, klädda i kött och blod, döpta i Jesu namn. De är de levande döda. De är världsätarna. De är de sanna förgörarna av all tanke och liv. Må de dö tusen dödar för sin icketankes skull.
För det är den här världen. Den lockar in oss i icketankens stinna buk. Den retar oss att låtsas tanke om ingenting. Denna värld är Pengar. Och i denna värld är Pengar Blod. Men det låtsas vi inte om. Det vill vi inte veta. Ety ordet är Mammons och Mammon är Gud. Att det står i bibeln som ett tecken på världens undergång, det struntar vi i. Jag tänker stå där, i helvetet, när ni kommer dit för att brinna och fråga, fråga, fråga om era pengar hjälper er då. Det finns Ande. I poesin finns det Ande. Jag tror att just lyriken är det eko vi har här på jorden om den himmelska visdomen och skönheten. Om man blundar för den, blundar man för den förlossning som finns efter födelsen.

Så det är det som fyller mig med terror och skräck. Denna blindhet för den sanna skönheten och det faktum att ingen av er ens verkar sakna den en liten aning. Det fyller mig med skräck att jag är så väsenskild från er. Jag har sett mig i tusen speglar och sagt ”Där står en Människa”. Men är jag det? Är jag människa. Eller är Ni?. Jag vägrar ställa moi inför något som kan sägas vara Fait Acompli. Jag tänker för evigt säga detta: Jag är Människa. De som är med mig är Människor. Ni andra är lik. Döda mitt i ert eget liv. För jag vet vem som bär segerhuvan. Jag vet vem som ser bortom slöjorna. Därför är jag Helig, därför är de med mig Heliga, därför är de med mig De Tänkande.

Någongång ska någon slå detta sanatoriums väggar i bitar och släppa ut oss heliga dårar. Då kommer vi att lägga terrorns piska över edra krumma ryggar. Då kommer hämndens timma att slå. Då kommer evangelium enligt Poesin att tända värmande eldar av edra pengar. Då kommer ni att slungas ner i eviga helveteskval, medan jag och de mina kommer att sitta både till höger och vänster om den Sanna Guden och få leva i evighet.

För det är Poesin som är den Trettonde aposteln och i hennes spår går kärleken. De som bara har en aning om detta är de sanna Frälsta. Ni andra kommer att förgås i ett helvete av plågor. De som är Liv är Kärlek är Död är Helighet är vacker död som öppnar portar till Heligt Evigt Liv. Det andra är återvändsgränder. Det andra är ickeliv och icketanke. Det andra är det fulaste som finns. Det andra är det som ni inbillar er är liv.

Ack I så stupida. Ack I för alltid dömda. Ni slänger dreglande flin på allt jag håller vackert. Ni inbillar er att det ger er en plats i tillvaron. Allt det någonsin kommer att ge er är en plats i döden. Ni kommer kanske att förstå när det är för sent. Men. Allt jag egentligen har att säga till eder är: Tag detta hav av Skit. Bada i det. Ni har själva fyllt upp det. Jag kan inte se åt er. Jag kan inte lyssna åt er. Jag kan inte skriva era dikter. Jag kan bara skriva mina. Jag kan bara skriva mina. Det är min förbannelse. Jag kan bara skriva mina dikter och be om att några av er skall förstå...

0 kommentarer: