I can see for Miles

Miles och hans gyllne trumpet har betytt mer för mitt liv än jag egentligen insett. Det där sorgsna ylandet är ingenting annat än intellektets eget jävla mantra. I de där ensamma tonerna finns det ett upphöjt tänkande som är Zen och ingenting annat.

Det är tillblivelse i Miles musik. Som siluetten av en mycket stor stad mot natthorisonten. Det finns löften där. Och faror.

Det tog tid för mig att förstå vad jazz egentligen var. Miles hjälpte mig mycket med det. Han var alltid den stora känslans pedagog. Det han visade mig var att jazz är att andas och att låta blodet flyta taktfast och vredgat och att hjärtat är själens största muskel.

När han talade med mycket lugn röst genom det där guldhornet i `Round midnight insåg jag att jazz inte alls är svårt. Det är att lyssna som är svårt. Att bara lyssna på hur trummorna lägger pulsen i det som sen blommar ut i en vacker kropp. Att bara lyssna.

Det är inte alls svårt.

Miles talar alltid med lugn röst. En del av det eviga simmar fortfarande någonstans mellan irisen och ögonvitan på fotografierna. Ur högtalarna rinner Stuff på hög volym med Hancocks piano och Carters bas.

Mitt emellan dem finns det där lugna andetagen från Miles trumpet som balanserar tillvaron och som faktiskt pumpar blodrött livsblod rakt in i själen.

Det är inte alls svårt.

FREE hit counter and Internet traffic statistics from freestats.com