Ändå röker vi. Trots att det enligt paketet bara är en långsam självmordsmetod. Trots att det enligt paketet är en enda enorm HelvetesMotorväg som endast leder oss i graven med förtorkade lungor, förminskade testiklar och tumörer växande i varenda extremitet. "Varför?", frågar sig vänner av ordning och ickerökare (vanligtvis samma personer) ofta med mer än en aning harm i rösten, "Varför i hela himlen och helvetets namn gör du detta?"
Och svaret är så enkelt: Tobak göder själen. Den må vid överdriven konsumtion mörda kroppen men den får själen att leva och spritta och visa världen ettusen nya dansande kroppar som svettas stora idéer över världen. Därför röker vi. För att tobak får själen att leva. "Rökning dödar" står det på paketen, men vem vill leva med en död själ?
Rökning är tydligen det mest avskyvärda man kan syssla med, undantaget barnamord, uti konungariket idag. Man är bannlyst från alla offentliga etablissemang, man är hänvisad till kalla gränder och taklösa perronger. Man får stå i skamliga små kurande samlingar av likartade förtappade och ägna sig åt sin underbara last under De Lastfrias pejorativa och tunga blickar.
Men man gör det. Man gör det som krävs. Man anpassar sig. För rökning är en mycket trankil och stoisk sysselsättning. Således är även rökare i de flesta fall trankila och stoiska. Man ställer sig i lä så gott man kan och tänder. Sedan sluter man ögonen när Jean Nicots fantastiska upptäck seglar ut i blodomloppet och tänder små supernovor bakom ögonlocken och jagar bort varenda aggressiv spänning i uppjagade muskler. Man står där i sin eviga skam och njuter fullständigt av världens enda livgivande gift.
Att tända en pipa är en handling som får den mest koleriske att varva ner och ger en människa ett ögonblick av klarsyn mitt i livets bullrande orkan där man faktiskt kan tänka. Nu påstår jag förvisso icke att ickerökare inte tänker. Alls icke. Några av mina närmaste och mest älskade medmänniskor är ickerökare. Och jag vet, säger vet, att just dessa människor tänker ovanligt mycket och ovanligt vackert. De skulle tänka fantastiskt om de vore piprökare, enligt undertecknads humbla åsikt. Men den får stå för undertecknad som högst partisk när det kommer till brukande av den heliga örten.
Vad jag försöker säga är att trots att "Rökning dödar" så har rökningen även en vänlig sida för världen och människan. En nästan nödvändig sida i den grå malande vardagen. För vissa människor, för visso. Man kan bruka med förnuft, så att säga. Excesser är mycket sällan nyttiga eller nödvändiga (få undantag finnes tidvis i människans liv, särskilt under de, ska vi säga, "formativa" lägre tjugoåren). Man ska kanske inte välja att enbart läsa det som socialstyrelsen skriver i ämnet, utan inse att bruket av det stora gräset har en större dimension än den rent invärtesmedicinskt hälsosamma. Det finns en själslig dimension som faktiskt är större än alla eventuella risker.
Glöm inte det nästa gång tanken kommer upp att vifta med fingret i ansiktet på en intet ont menade nikotinist. Och tänkt på att ni kanske stör en tänkare.
"Rökning dödar". Förvisso. Fast det gör livet med (och det har inte ens en varningsettiket). Otvivelaktigt och ofrånkomligt. Dö skall vi alla göra. Men jag tänker göra det med en levande, sprittande, dansande, tobaksdoftande själ.
1 kommentarer:
Jag är skrämd till konformitet. Sakta - men säkert - har budskapet växt in i själ och sinne. Men tyst och varsamt som en smygande panter i en stumfilm söker jag mitt utlopp.
En vacker dag ska samhället, normen, apparaten, mannen stå vittne till sin egen tomhet.
Leve katalysatorn!
Skicka en kommentar