Men inte nu längre. Nu finns det en dubbelsäng här. Som jag sover tämligen gott i. På den andra sidan sover en helt underbar människa också tämligen gott. Det är fortfarande nytt och konstigt.
Man grubblar på det där ibland. Tänker på det som hänt, på alla dubbelsängar och futoner och madrasser som passerat i ens liv och man ser tillbaka med ett visst vemod på vad man idag upplever som ett fritt och obundet liv.
Men man romantiserar sitt förflutna. Man romantiserar det och minns det som bättre än vad det var. Ibland tänker man hur jävla bekvämt det var utan dubbelsäng. Men man glömmer alltid all terror och alla skrik. I minnet är det förflutna alltid så mycket bättre än det närvarande det en gång var. I minnet av den där tiden finns inga öde vaknätter med koffeinskakiga händer över askdammiga papper. I minnet finns bara leende kvällar, kalla öl och vad man idag inbillar sig var frihet.
Men det var inget annat än ensamhet. Självvald eller inte, så var det ensamhet. Inte frihet.
Så man vänder sig om och ser på den där människan som snusar och sover på den andra sidan av dubbelsängen och man ler.
Därför att nuet är alltid något mycket verkligare än det förflutna. Nuet är alltid lyckligare. Men det krävs att det blir ett förflutet innan man inser det. Det är kanske en högst mänsklig förbannelse? Vi kan aldrig minnas tiden förrän den dött och försvunnit in i det förflutna. Tiden rusar och springer med oss och mitt emellan framtiden och det förflutna lever vi. Så gott vi kan.
Det är en fascinerande känsla att se på en människa som man vet älskar en.
Hon lägger min pyamas vackert hopvikt under kudden när hon tvättat. Hon måste inte. Men hon gör det. Hon gör det för att hon vill.
Jag tror det är för att hon älskar mig.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar