(ja, just det..."Hunden som gick som en man" heter den för övrig...Kapitel 1 följer nu...Den börjar egentligen med en, i mitt humbla tycke, högst briljant prolog...Fast den får man läsa i den riktiga boken sen...Kapitel 1 var det ja...Varsågoda...)
Dag1.
Det är tyst här. Smulor på köksbordet. Det är alltid smulor på köksbordet. Smutsgula hus med smutsgula tapeter. Jag undrar ofta över hur jag hamnade här. Det är en av de saker som allt som oftast upptar långa perioder av min ständiga vaka. Varför just här?
Rutinen är nästan obändig. Jag går mellan fönstren och tittar på himlen i norr eller söder. Mest norr. Utsikten är vackrare där. Sen är det kanske hemlängtan? Norr är ju ändå där jag kom ifrån. Där jag hade ett hem en stund. Ett hem som var ett hem. Inte ett fängelse.
Jag skriver dagbok. Eller, rättelse. Jag har precis börjat. Detta är den första anteckningen. Jag har börjat denna dagbok eftersom jag jagar. Jagar den nyckel som jag vet är begraven och nedgrävd i forntiden. Det är alltid samma dag här nu. Alltid samma dag. Därav den något spartanska kronologin. Det är alltid samma dag här. Den har inget namn. Jag har döpt den till Var Dag. Pretentiöst, jag vet. Men vad ska den annars kallas? Det är samma dag som dyker upp igen. Samma dag. Med en klockas regelbundenhet. Som ett fransat, slitet tygband, sytt i en cirkel. Det kommer snart att brista. Så mycket vet jag. Det kommer snart att brista. Men vad som händer när det brister, är dolt för mig. Det är inget jag vet. Än.
Vaka och detta ständiga läsande av böcker jag läst minst fyra gånger tidigare. Det är som om jag väntade mig att de skulle säga mig något nytt. Eller så är det tryggheten i att veta vad som komma skall. Gudarna ska veta att jag inte gör det med verkligheten. Vet vad som ska komma alltså.
Hur fan kunde jag hamna här? Mitt i denna jävla avkrok till intetsägande lilla småstadshelvete. I ett smutsgult hus, no less. Smutsgult och fyrkantigt. Med utsikt mot ett annat smutsgult hus. Åt ena hållet. Åt andra är det för visso en ögonfröjd till utsikt över ändlösa mil av skånska slätter. Där ser jag allt som oftast soluppgången. Det brukar vara den tid då ångesten ger efter för utmattningen och man ibland kan hoppas på lite sömn. Det är vackert och skrämmande hur solen först lyser upp horisonten och förvarnar om sin ankomst innan den kastar sig över jordskivans böjning och sprutar ljus över ännu en dag i denna grottekvarn av piss, skit, alkohol och masturbation. Det är för jävla anskrämligt.
Hur fan hamnade jag här? Hur fan fick jag med mig alla de där ouppfyllbara förhoppningarna? Hur fan gick det till?
Jag minns fortfarande den där dagen när jag sprang ut i regnet utan jacka och skor. Jag minns den fortfarande. Jag antar att jag grät. Jag gjorde det en del på den tiden. Jag tror att jag fann det en aning romantiskt att gråta. Jag var ung då. Ett barn. Man kallar mig fortfarande barn, under stundom. Man har fel. Fast det ska sägas: Jag var ett barn väldigt länge. Mest av vana. Men dock.
Det finns tider i varje människas liv när ödets spår klöses in i huden. De ärren blir vägar som man följer. Man tror sig inte ha något annat val. Det är ingen som säger att det är rättvisa när de där ärren skapas. Nota bene. Ingen rättvisa. Det är bara stundens ingivelse. Det är bara det. Hur orden lyfter och flaxar med mörka vingar genom luften. Hur de är som hårda, knutna, nävar. Hur de slår sönder en. Det bara är så. Enkelt, sant och smärtsamt.
Jag tappar fokus. Jag är inte längre helt säker på vilken dag det är. Det är förvisso lätt att kontrollera, men ändå. Det är aldrig trivsamt att inte riktigt kunna känna vilken dag det är. Nu spelar det i nuläget ingen roll för mig. Ety jag lever i upprepningarnas grandiosa mikroversa. Här är alla dagar de samma. Helgdag till söckensdag i all evighet, Amen. Dagarna faller långsamt till marken och alla är de så lika varandra. Som tomma pappersark. Jag vet ju att katastrofen är på lut. Inga pengar, ingenting, hyran är sen. Hyran är alltid sen. Naturligtvis är den det, det här är ju upprepningarnas oas. Vräkningshot och inkassobrev. De är alla delar i den här dagen. Det är alltid den här dagen. Man kan kalla den vad man vill, men det är alltid idag. Och jag står med en fot i gårdagen och en i framtiden och pysslar mestadels med att pissa på idag, att pissa på nuet. Fast det är förvisso en sysselsättning. Inte speciellt konstruktiv, det medges, men ändå.
Här utanför finns en lekpark. Ibland är den full av ungar. Ibland är den tom. Ibland på nätterna tittar jag på den. Den får mig att må illa. Den får mig mjältsjuk och upprörd. Den får mig att skriva korta, försiktiga dikter. Ja, jag skriver dikter. Så var det sagt. Jag skäms ganska svårt för det. Under stundom kallar jag mig till och med poet. Men det är bara när jag är berusad. Och ensam.
Mina dikter hamnar i en pärm. Ibland läser jag dem till och med nykter. Då kan jag ana att det finns en själ där bakom orden. Den ser jag aldrig i spegeln. Jag ser mig sällan i speglar. Jag finner mig motbjudande. Men jag är ändå förbannat fåfäng. Motsägelse, ja visst. Men vad gör man inte för att få lite spänning i livet?
Det finns en slags park, eller dunge, eller motionsspår eller vad man ska kalla det här utanför. En ganska bred stig som går i en oval mellan slyiga buskar. Den är kort, den här ovalen. Kanske sexhundra meter allt som allt. Ibland roar jag mig med att gå där varv efter varv. Mest om nätterna. Det är mindre hundar, ungar och sura skåningar där då. En gång gick jag ett varv berusad. Men jag såg konturerna av människorna i fönstren som tittade på mig. Jag klarar inte det. Jag säger ju att jag är förbannat fåfäng.
Blygheten är ett ok att bära. Den är en kedja runt själen för den drabbade.
Idag såg jag en liten flicka på en cykel. Hon vevade fram så där vanvettigt som man bara kan göra när man är sex år gammal och våren precis har börjat. Med ett vilt flin i hela ansiktet. Jag blev avundsjuk och lycklig. Så där ser man ut innan man mals ned. Jag är avundsjuk, det ska erkännas. Det är decennier sedan jag flinade på det där sättet. Numer är det bara något som vagt påminner om ett dödskalleflin som långsamt växer fram i mitt ansiktes linjer. Men jag antar att det ska vara så. Det är ju ändå dit man är på väg.
Ibland känns just det, döden, som det onödigaste av allt. Jag slåss mot det där varje dag. Accepterandet att man ska upphöra är långt borta. Men det ska kanske vara så? Dualiteten i tillvaron. Dialektiken. Utan det ena kan aldrig det andra finnas. Allt har sin motsats. Det är klart och redigt och förståeligt. Men det är inte accepabelt. Jag skall dö. De skall dö. Alla skall dö. Upphöra. Försvinna. Det är jävlar i min bidé inte lätt att acceptera. När man segar sig fram i denna jämmerdal så är det inte lätt att förstå. Men jag gör ju det. Förstår alltså. Någonstans djupt inne i den här groteska kroppen förstår jag ändå. Det är det som gör att jag fortfarande lever. Trots allt. Idoga försök har gjorts för att avsluta skiten. Men det har inte lyckats. Mest för att den klara rena vilja aldrig har funnits där. Döden har understundom varit den bekväma utvägen. Men den har varit en utväg som icke tagits. Det gör mig i största hemlighet mycket stolt. Jag kan alltid säga till mig själv: jag överlevde. Jag stod vid avgrunden, men hoppade aldrig. Jag valde livet! Så högtravande kan jag tala till mig själv ibland. Men jag säger det aldrig högt. Jag säger sällan saker högt. Det är bekvämast så.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar