Hotellrummet var mycket brunt. Allt gick i bruna nyanser. Tapeterna, skrivbordet, den lilla bokhyllan. Till och med Tv:n var brun. Fast färgen kallades säkert inte brun. Den hette antagligen Mahogny eller Jord eller något annat upplyftande. Men brunt var det. Mannen tyckte att det var passande på något sätt. Han hade tillbringat två dagar på hotellet. Två dagar av ett långsamt ingenting. Han hade tänkt mycket. Längtat. Gått ut, grubblat, promenerat, flanerat, ätit. Han hade pratat med kvinnan han älskade i telefonen tre gånger. Mannen hade inte mycket bagage. En väska packad med kläder för ett par dagar, toalettartiklar och en blå bogserlina med röda plastremsor. Han hade använt ett ombyte kläder. Bogserlinan låg kvar i väskan. Mannen tänkte använda den till att hänga sig med.
Han låg på sängen. En lång man. Somliga skulle ha beskrivit honom som en skogshuggare. Mannen själv beskrev sig som en råtta. Tv:n visade någonting som han inte tittade på. Han studerade taket. Det var vitt men i hörnen såg det ut att övergå till ljusbrunt. Brunt där med.
Utanför föll regnet i mörkret. Fönstren som han låg bakom såg trivsamma ut från utsidan. Innanför fönstren såg det ävenså trivsamt ut. Högst trivsamt. Det var inuti mannen det otrivsamma fanns. Ett svart djur som var tiden bodde i hans bröst. Och han kände det varenda sekund. Han kände det dra i honom, flina mot honom, håna honom. Ibland fanns inget annat än skräcken för detta djur i honom. Särskilt om nätterna när han låg klarvaken och svettig i sängen han delade med kvinnan han älskade. Särskilt om nätterna. Då var det svarta hos honom, i honom. Tiden slickade hans ansikte och han låg skakande och vaken. Det fanns stunder när han ville väcka henne, väcka henne och tala om allt för henne. Hur tiden dog i honom. Hur rädd han var. Hur mörkret rann in i hans ögon. Han väckte henne aldrig. En vag känsla i honom viskade att han en dag skulle ångra det. Att han en dag skulle ångra att han inte väckte henne en enda gång. Men han lät alltid henne sova. Han älskade henne för mycket. Han älskade henne för mycket för att väcka henne.
"Det är tiden som mördar mig", sade han rakt ut i rummet. "Tiden mördar mig. Den räcker inte till. Den försvinner och rinner iväg och ger mig så jävla svår ångest när den springer ifrån mig. Svår som fan. Sekunderna ilar fram, minuterna, timmarna, dagarna. Åren. Hela år bara försvinner bakom den jävla horisonten in i det där eviga förflutna som är som en bok som bara blir tjockare och tjockare. Jag vet inte vart jag ska ta vägen i allt det där. Vet inte alls. Jag ger bort mig. Varje dag är jag en värdelös gåva till någon. Det är tungt det där. Åren tuffar på. Fler och fler. Fyrtio stycken snart. Man har helt plötsligt ett förflutet. Ett förflutet som man inte hade innan. Man var för ung för ett förflutet. Och det stressar mig. Stressar skiten ur mig. Sliter sönder mig. Späker hjärtat svårt. Värk i bröstet. Värk i den jävla själen, tammefan. Jag går sönder. Timmarna flyger iväg. Jag har inte tid. Åtta förbannade värkande timmar ska ges bort varje dag. Det är tungt. Som fan. Ibland tänker jag att jag ger bort det bästa av mig. Till ingen nytta. Det är ingen som vill ha det."
Han kände hur hjärtat slog, hur pulsen dunkade, hur bröstet höjdes och sänktes mycket taktfast. Ljudet av hans röst och ett lågmält tickande från en klocka var det enda som hördes.
"Det finns ingen tid. En dag kommer hopplösheten ifatt mig. Det vet jag. En dag kommer jag inte att orka resa mig av ren utmattning. En dag kommer ingenting av mig att finnas kvar. "Oh, Charlie, I could´ve been a contender. I could´ve been a contender!". Han flinade när han tänkte på Marlon Brando. Det där var en förbannat bra film. Det hade han alltid tyckt.
"Satans jävlar. Orden rinner genom mig men tid och ork att fästa dem på papper finns inte. Förbannat. Det enda jag orkar göra av det är att gnälla. Hela tiden gnälla. Ynka som en hund. Jag ylar inte ens. Den tiden är förbi. Jag ylar inte, jag gnäller. Sparkad, slagen, förvisad."
Det brann i honom. Orden brann i honom. Tiden, döden och människan brann i honom. Han kunde inte hejda det. Kunde inte hejda hur orden strömmade fram bakom ögonlocken och hur han ibland tänkte på Jupiter, hur den svävade därute i tomrummet. Enorm, evig, skrikande. Hans händer hade börjat darra. Han hade märkt det för första gången i våras, men han försökte att inte tänka på det. Ögonen sved för det mesta av allt för många vaknätter mellan svettfuktiga lakan. Ibland slog hjärtat hårt i hans bröst och tårarna hotade i svalget. Han grät sällan. Han hade behövt gråta. Men han grät så sällan.
"Tiden", viskade han. "Tiden är vad vi har, vad vi får, vad som tas ifrån oss. Och det är så jävla svårt att acceptera. Men man måste. Man måste acceptera. Fast man inte vill så måste man. Det är det enda man kan göra. Och då lever man där med ett helt slagfält i sin arma skalle av kolliderande idéer och förhoppningar, drömmar och mardrömmar. Man har inget val. Det finns inget annat. Döden tar dig till slut. Alla chanser ges till någon annan och alla nojor stannar kvar i din skalle. Ibland tror jag att just skammen är den mest intensiva känslan jag upplevt i hela mitt liv. Ibland känns det som om den är större än all kärlek jag känner. Ibland känns skammen större. Ibland känns skammen helt enkelt monumental. Ibland känns skammen som det enda jag någonsin åstadkommit."
Han tänkte förvisso ta livet av sig. Men paradoxalt nog hyste han egentligen ingen större önskan att dö. Tanken på självmord hade aldrig föresvävat honom tidigare. Nu hängde den som en trasig gardin i hans bakhuvud hela tiden. Det hade börjat en morgon för inte så länge sedan. Han vaknade tidigt. Trots att han bara hade fått fyra timmars sömn kände han sig mycket klarvaken. Hans kvinna ropade från köket och han kunde inte röra sig. Han tänkte på att just den här dagen kan inte ens tanken på orden få upp mig. Just den här dagen kan ingenting få upp mig. Just den här dagen är den första i en lång rad av meningslösheter. Han tyckte det stod fullständigt klart för honom. Kvinnan ropade igen. Han försökte mumla ett svar. Men inte ett enda ljud kom över hans läppar. Efter den dagen tänkte han oftare och oftare på självmord. Tanken framträdde i byråkratgrått. Som ett formulär i hans skalle. Tanken kändes högst officiell. Det var som om en utomstående hade fattat ett beslut han inte hade vetorätt mot. Han kände efter. Men tanken gav inte upphov till de känslostormar han inbillade sig att en sådan tanke skulle ge upphov till. Det var bara grått.
Han var egentligen oerhört rädd. Det fanns få saker som skrämde honom mer än döden, avslutet, det stora okända. Men ibland tänkte han att det enda sunda vore att få det avslutat. Döden kom i alla fall för eller senare. Inte bara för honom och de han älskade, utan för hela jävla planeten och solsystemet och antagligen för hela universum. Han kände att han brydde sig mindre och mindre om det.
Han hade bokat hotellrummet för över en månad sedan. Han hade ljugit för sin kvinna. Sagt att det var en kurs. Tre dagar. Han hade tänkt sig att han skulle grubbla åtminstone så länge innan han faktiskt hängde sig. Han hade skrivit ett brev till kvinnan. Han bad om förlåtelse för att han ljugit. Han bad om förlåtelse för vad han tänkte göra. Han bad om förlåtelse för allting. Brevet var fyra sidor långt. Men det hade räckt med två ord på ett papper. "Förlåt mig". Han läste igenom brevet och förundrade sig över hur många sätt det fanns att be om ursäkt på.
Klockan var nästan tre på morgonen. Den bruna tv:n stod på. Han tittade egentligen inte på den. Han tittade mycket sällan på tv, trots att han gärna hade en påslagen hela tiden. Mannen tyckte att tv-apparater var som lampor. Han hade talat med kvinnan tidigare. Staplat upp lögn på lögn om vad han gjort på kursen och känt sig som en förbannad skit hela tiden. Sagt "Godnatt. Jag älskar dig". Han ljög inte om det. Han älskade henne. Han undrade om det var sista gången han pratade med henne. Klockan skulle ticka på. Han tänkte hänga sig på förmiddagen. Utcheckningstiden var klockan tolv. Han räknade med att han skulle hittas strax efter. Han ville inte att det skulle gå för lång tid innan de hittade honom. Han ville inte att det skulle vara alltför obehagligt för den som nu gjorde det. Han ville att kvinnan skulle få reda på det på dagen så att hon kunde ringa sina föräldrar. Han ville att alla skulle få reda på det i dagsljus.
"Som om så många egentligen skulle bry sig." Mannen flinade mot den flinande människan på tv:n. "Som om så många skulle bry sig. Som om så många skulle ta sig tid att låta det värka. Som om någon ens skulle ha tid att känna efter. Som om någon skulle ha tid att låta det göra ont."
Han tänkte gå ner till restaurangen och äta frukost när de öppnade klockan sju. Han skulle posta brevet till kvinnan. Han visste att hon skulle känna det som om ett spöke talade till henne, när hon fick det efter hans död. Men han ville vara säker på att hon fick brevet. Han ville vara säker att hon skulle förstå och veta hur ledsen han var. Hon skulle sörja. Han var mycket ledsen för hennes skull. Hon skulle sörja. Men han hoppades att det skulle gå över. Han hoppades verkligen att det skulle gå över. Han skulle äta frukost, posta brevet, gå upp till sitt bruna rum på tredje våningen och hänga sig. Det var planen.
"Du är för bitter din jävel. Du är för bitter och gnällig. Och allt det här kommer inte att vara annat än ett sista bittert ynkligt gny från en bitter ynklig gnyende man." Han var tyst en lång och eftertänksam stund. Han lutade huvudet längre tillbaka på kudden, slöt ögonen och tänkte "Men det skiter jag i."
Han somnade. Föll djupt ner i det svarta hål som är sömnen. Drömde. Drömde om den där decembersöndagen, den där eftermiddagen när han och kvinnan älskade i flera timmar. Den där söndagen när tiden faktiskt stod stilla och de bara var de två och de två ensamma som var de enda människor i världen som spelade någon roll.
När han vaknade var kinderna fuktiga. Solen hade gått upp. En fågel sjöng högt och intensivt alldeles utanför fönstret. Mannen grät. Tyst och lugnt låg han i sängen framför den flimrande tv:n och lät tårarna rinna. Mannen grät.
Han tänkte på den blå bogserlinan. Han tänkte på hur röda plastremsorna var på den. Han tänkte på fågeln utanför fönstret. Han tänkte på kvinnan. Han tänkte på december. Han tänkte på att åka hem.
Hem.
Han log och reste sig från sängen.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar