Ibland tror jag att träden ber. Ibland tror jag att jag vet vad de ber om. Ibland låtsas jag att jag inte ser hur tiden skriver krönikor i barkens rynkor.
Träden är klockor, ur, timglas.
De märker tiden på att annat sätt än vi. De märker tiden på sitt eget vis. De talar om tiden med en annan röst än vi.
De står i sekler, tysta, allvarliga, högtidliga. De låter årstiderna ticka som sekunder. De föds och dör och föds och dör med ett urverks regelbundenhet. Det är det som är trädens privilegium. En födelse och en död varje år. De lever långsamma liv med långsamma tankar och rötter fast och granitsäkert förankrade i mörk sval jord.
Rötter. "Alla har rötter" som W C Williams sa en gång. "Alla har rötter". Men människans rot är en ömtålig tanke på ett allt blekare förflutet som försvinner in i minnets förskönade korridorer. Det är vad vi har istället för jord och mylla. Det är vad vi har och vad vi ska vara rädda om.
Under den svarta januarihimlen är evigheten nära. Jag stirrar intensivt på trädens siluetter, mot venus, mot månen. Hjärtat och klockan tickar i samma akt.
Alltid i samma takt.
Rakt in i evigheten.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar