Luften stiger och bladen firar sin död med klara färger…Man kan faktiskt andas igen…
Detta är uppvaknandets tid, mörkrets tid, stjärnhimlens tid…
Vi stiger fram som segrare ur denna kamp mot värmen och ljuset…Vi drar på oss rocken som är vårt normaltillstånd…För vad vi än säger behöver vi detta…En himmel som aldrig slutar, en luft som skär våra kinder med röda rosor och en dag som faktiskt slutar innan man somnar…
När frosten målar sina galaxer på gräset, då skriker livet i mig…Varför vet jag inte…Detta skall ju vara döendets tid…Men för mig börjar livet på hösten…Fast jag har ju alltid varit en bakvänd jävel…
När andedräkten föder en egen skugga framför munnen är man aldrig ensam…
0 kommentarer:
Skicka en kommentar