I´m just a scared and lonely writer...

Jag skriver. Jag skriver inte för att jag vill. Jag skriver för att jag är kär i orden. Jag skriver för att jag måste, för alla orden som jagar sönder min skalle, för blodet och döden, för livet. Jag måste. Det skulle inte finnas mycket kvar av mig om jag inte gjorde det. Det skulle inte det. Det är som ett patologiskt tillstånd i mig. En sjukdom. Det gör ont i mig av alla de här orden. Och det gör fan så mycket ondare när jag inte har tid att få ur mig dem.

Herre gud, det här livet jagar fullständigt skiten ur en ibland.

Men det är inte bara vånda, detta ordstaplande. Inte bara vånda. Jag skulle vara en förbannad lögnare om jag påstod det. Det gör inte bara ont. Det är även mycket skönt och mycket vackert. Det är en öm sång i skallen som viskar vackra ord i öronen på mig. Det är inte bara vånda. Det är en känsla av konstans, av beständighet, av att för en liten bräcklig sekund fånga det där eteriska och bygga ett bo åt det på ett papper.

Och ibland kan jag inte tala. Ibland är det så svårt. Ibland tror jag att det saknas en koppling i min skalle för just det. Ibland kan jag kan bara säga det jag vill säga när jag skriver. Ibland måste jag skriva. Annars vore jag stum. Och det jag har att säga är alls icke oviktigt. Alls icke.

Men jag pratar sällan om att jag skriver. Jag pratar sällan om det.

För att skriva anses vara en högst suspekt sysselsättning. Till skillnad från innebandy eller fågelskådning är det något som är underligt. Något som är nästan fult. Något som får folk, när man berättar det, att se på en med samma gula ljus i ögonen som om man berättar att man gillar smisk. Jag berättar sällan att jag skriver.

Ety man sätter sig på en mycket hög häst om man påstår att man kan skapa sammanhängande meningar. Man ställer sig, mitt i Jantesmörjan, och säger tammefan att man är lite av en Übermensch.

Man får egentligen inte påstå att man kan eller älskar att skriva om man inte råkar vara kvällstidningsjournalist eller deckarförfattare. Och skriver man något så urbota suspekt som lyrik får man vara beredd att se tvångströjor i de där gulblänkande blickarna.

Detta är så oerhört underligt och enfaldigt och onödigt. Orden finns ju runt om oss, överallt. Vi är omringade av ord. Skulle det då vara en sån övermänsklig uppgift att sätta sig ner och sätta ihop dessa ord till någonting, eller Någonting? Jag tror inte det. För vi använder ord jämt. Vi talar dem, vi läser dem, vi skriver dem. Vi är dem. Orden är vad som beskriver oss, vad som definierar oss, vad vi har för att dela med oss av den mörka, vackra flod som rinner i bröstet på oss alla.

Skrivandet är vackert och trankilt. Skrivandet fyller världen med dikter. Utan dessa under bara dikter, ord, meningar, tankar skulle världen falla samman in i ett evigt vakuum av dålig smak och icketanke. Att skriva ner ord är evighetens viktigaste syssla. Därför står man ut med spott, spe och illvilliga hugg.

Jag berättar aldrig att jag skriver. Det känns egentligen rätt jävligt. Om jag gillade att tillbringa kvällarna med att skruva på bilar skulle ingen titta på mig suspekt när jag sa det. fast, ibland tror jag att folk gör det i alla fall. Stirrar suspekt alltså.

Men det får vara hur det vill med det. Det får vara hur det vill med stirrande suspekta blickar, höjda ögonbryn och "jasså-du-är-en-Sån-typ"-blickar. Det får vara som det vill med det. Jag orkar inte vara tyst med det längre. Jag orkar inte. Jag skriver och jag har ambitioner och pretentioner med detta jävla skrivande!

Sålunda har jag talat!

So it has been written, so it shall be done, dammit!

FREE hit counter and Internet traffic statistics from freestats.com