Söndag

Förbannad ångest. Den sortens ångest som inte tabletterna botar. Maktlöshetens ångest. Den ångest man får av att veta att det inte finns Någonting man kan göra. Den sortens ångest som den där viskande rösten skänker en. Den där viskande rösten som hela tiden viskar HoppHoppHopp. Den som viskar att det kan ändra sig. Det kan bli bättre. Det kan bli annorlunda. Jag önskar jag kunde köra in en kniv i den där rösten.

För ingenting kommer att bli annorlunda. Jag har gjort fel igen. Som jag alltid gjort förut. Fel. Fel val, fel väg, Fel beslut. Jag tror det är därför jag står still. Har man gått in i betongväggen tusen gånger av tusen så är oddsen rätt taskiga för den ettusenförsta gången.

Du har gett mig Terror i skallen, damen. Absolut Terror.

Jag borde döda den här elden. Döda den en gång för alla. Men om jag gör det kommer jag att döda en del av mig själv. Och det vet jag inte om jag vill. För någonstans i allt detta, i hela denna jävla jättehärva så är det ändå en vacker eld. Och det vackra ska man vara rädd om. Inte döda.

Men det är antagligen bara jag. Bara jag som ser det så här. Bara jag som inbillar mig någon slags magi i kärleken. Någon slags mening med passionerna. För det är där knuten ligger. Allt detta är ju helt meningslöst. Uppenbarligen. Det finns inget hopp. Uppenbarligen. Ändå kan jag inte bara sluta. Som om det ändå någonstans skulle finnas någon mening med det hela.

Fel beslut. Men det var ju inget beslut. Det finns de som säger att allt detta, allt detta är världens sätt att lära mig något. Men vad fan ska jag lära mig från detta? Att allt är hopplöst och att mitt liv i en enda evighet kommer att vara en övning i meningslöshet? Att jag kan explodera hur mycket jag vill men det kommer aldrig att påverka en enda människa? Att jag egentligen, trots allt, är en ond vidrig man som inte förtjänar något?

Vad ska jag göra?
Vad ska jag säga?
Vad ska jag skriva...?

FREE hit counter and Internet traffic statistics from freestats.com