Men man vänjer sig. Man vänjer sig vid att inte kunna sova. Man vänjer sig tammefan vid allting. Om inte annat så tvingas man att vänja sig. För att överhuvudtaget kunna överleva. Man böjer sig för den förbannade verkligheten som aldrig någonsin kan vara lika vacker som i drömmarna. Man böjer sig. Men om man inte gör det till någon vana kan man kanske både överleva och behålla stoltheten. Fast fan vet om jag har någon sådan kvar. Stolthet alltså. Ibland tror jag att det mest är inbillning.
För jag är en jävla slav under någonting som jag inte förstår. Någonting som rör sig i skallen och i bröstet. Som jag inte vet vad det är. Som jag inte kan formulera. Som jag bara kan känna. Jag vet bara att jag måste skriva Det. Vad fan nu Det är. Eller beskriva det. Eller skriva om det. Eller någonting. Om jag inte vore så usel på det, skulle jag måla istället.
Usel jävla levnadsklåpare man ska vara. Leva i någon slags inbillad stolthet som inte gör något annat än kväver en. Eller också är det påtvingad ödmjukhet som kväver en. Jag har inte riktigt räknat ut vilket det är än. Men båda är lika förbannat illa.
Jag har en tagg i bröstet. Men det skiter jag också i. Vad fan ska jag göra åt den taggen? Låt den ruttna. Det är allt den är värd. Pro Eto. Jag har lagt ner det. Låt det också ruttna i all sin patetiska värdelöshet.
”Du tror att det här är malariayra...Men det har hänt...” Som den Store Volodja uttryckte det.
Ibland undrar jag om jag inte skulle kunna vara ett jävligt elakt odjur. Om jag släppte allt det där om jag verkligen öppnade bröstkorgen på allvar. Om jag bara släppte allt. Hela fasaden, alla masker. Och släppte ut det där odjuret som jag ibland ser i spegeln. För att göra illa och bara hata och äta. Men allt det där, allt det där frösvinner bara under någon slags god skugga som jag har i mig.
Det handlar egentligen inte om något så enkelt som att inte ge upp. Det handlar om något så jävligt som att inte ens ha det alternativet. Det handlar om att inte Kunna ge upp...
0 kommentarer:
Skicka en kommentar