För det är svårt att skriva om Det Där, som Majakovskij kallade det, det är inihelvete svårt att skriva om kärlek utan att bli högtravande och patetisk. Det är svårt som fan att skriva när man är kär. Allt jag vill göra är att bryta ut i hyllningssång på hyllningssång till Henne. Höja henne till skyarna och bygga monument i galaxerna över henne. Och jag vet inte. Kanske hör patetiken hemma i kärleken? Gudarna ska veta att jag känner mig patetisk. Gudarna ska veta att jag är patetisk. Men jag kan inte låta bli att känna att det finns ett visst hjältemod i det där. Att utan omsvep erkänna sin patetik och ställa sig naken och säga att man är en kär man.
Men det är som en feber. Skallen bultar. Herregud, jag önskar jag vore en riddare för 700 år sedan. Som kunde kämpa för henne. Men jag har inte rätt till det. Jag har inte rätt till någonting. Jag staplar bara bokstav på bokstav. Det är det enda jag någonsin varit ens avlägset bra på. Jag är en bokstavsstapplare.
Läser om det jag just skrivit och inser att det är precis så förbannat högtravande som jag inte vill att det ska vara. Men vafan. Ett Moln i Byxor är den mest fantastiska kärleksdikt som skrivits. Och den är högtravande, patetisk och helt jävla underbar. All annan jämförelse åsidosatt. Skulle aldrig falla mig in att på något sätt jämföra mitt klotter här med Molnet. Ety jag inbillar mig att jag är en ödmjuk man.
Men det slutar aldrig, allt det här. Skallen driver på sig själv i ljushastighet och skickar fram bild på bild, dröm på dröm, som är smärtsamt patetiska och larvigt löjliga. Jag borde stoppa dem. Jag borde upprepade gånger dunka min arma skallen i en betongvägg tills dess ljuv medvetslöshet uppnås. Men. Jag känner mina drömmar. Även i medvetslösheten skulle de komma smygande. Kittla och skrika all sin terror till mig. Viska om den underbara värld som kunde vara om den här världen vore en underbar värld.
Idag gick jag runt och letade efter tecken som jag vet inte är verkliga men som en del av min arma skalle önskar vore verkliga. Jag såg regnet forma bokstäver, hörde sånger spelas och till och med bilarnas färger och reklamskyltarna var hemliga meddelanden från Ödet och Hoppet. Det är precis så sjukt som det låter. Men det är en underbar sjuka ” Mor! Underbart Sjuk är din son...” som Majakovskij sa apropå den här jävla kärleken.
Jag slår mina stora händer för mitt ansikte. Det suddar aldrig ut någonting. Kärleken hamrar gång på gång sönder mig, mörbultar mig, misshandlar mig. Men det är antagligen bara livet eller något....
Jag önskar ändå att jag kunde sova...
0 kommentarer:
Skicka en kommentar