Nattanteckning 20/7 Nådens år 2005

Förbannade jävla ångest som inte vill släppa. Mjältsjuk och skakig. Svavelgul jävla svartsjuka i ett hål i mellangärdet. Jag kan inte hjälpa det. Mitt fel. När man dödar något ska man döda det jävligt ordentligt och elda upp det och gräva ner det. Annars spökar det för en.

Den här jävla tillvaron. Som jag tydligen inte ser på samma sätt som alla andra. Det förstör mig tammefan. Ibland undrar jag om jag överhuvudtaget pratar samma språk som alla andra. Ibland tror jag att jag pratar om helt andra saker än vad folk tror och inbillar sig och hör att jag pratar om. Det är antagligen mig det är fel på.

Men jag vet inte. Någonstans i den här välden så har någonting förlorats och ersatts av en pretentiös ytlighet som en del inbillar sig är själsligt djup. Jag kan inte ta till mig det där. Jag kan inte leva så. Äkthet måste vara bättre och större än yta. Även om man inbillar sig att man ser under ytan. Oceanen är djävligt mycket mer än en blå yta. Den är tiotusen satans meter djup. Och däruti lever fruktansvärda varelser och goda jättar. Tydligen bor jag där också. Medan hela världen kajkar runt i jollar på ytan. Jag önskar att jag kunde klara av ett sånt kajkande. Men tyvärr. Ibland tror jag att jag är som en djuphavsfisk som kommer att explodera om den stiger upp till ytan. Som inte kan leva annat än på djupet.

Missförstå mig inte nu. Jag sitter inte här och spelar kvasiintellektuell djuping som kastar förakt på alla andra. Ty förakt ligger inte för mig. Det handlar snarare om häpnad över att människan aldrigaldrigaldrig verkar lära sig att boken icke skall dömas efter omslaget. Och inte heller dömas efter sin baksidestext som människor gärna förväxlar med innehåll.

Innehåll är nog det jag pratar om. Innehåll och mening. Substans. Eller så vet jag inte ett skit om vad jag pratar om eller vad jag tänker. Det brukar vara så.

I en annan tid och på en annan plats skulle allt kanske vara annorlunda. Men jag vet inte om jag vill dit. Ety om jag vore på en annan plats i en annan tid skulle jag inte vara jag. Och jag gillar jag även om jag är en hopplös fan. Man måste jobba med det man har. Inte det man drömmer om att man har. Låter tråkigt som fan tycker jag. Så jag skiter i det. Jag tänker fortsätta jobba med det jag drömmer att jag har. Skit samma. Om man lever i drömmar kommer livet att bli en dröm. Jag vet inte om det är bra eller dåligt. Men drömmar i allmänhet är bättre än den förbannade värkligheten ibland...

FREE hit counter and Internet traffic statistics from freestats.com