Sårade djur kryper in i sin håla och gömmer sig där, stannar där, läker och kommer ut igen starka och hungriga...Jag är inget djur...Vill inte vara ett heller...Men jag är i en håla lik förbannat...Men...Jag vet att jag kommer att komma ut...Kanske inte stark eller hungrig...Men ut kommer man alltid...Hela skallen är kärleksinfekterad...Man borde ge sig på ett epos om kärleken...En egen Pro Eto...En egen Om Det Där...Men om jag försökte så tror jag att det bara skulle bli en pastish på Ett Moln i Byxor...Och eftersom jag är en vandrande pastish i levande livet så försöker jag undvika att skriva sådana...Jag tvivlar på att jag lyckas...Men vafan...Man gör så gott man kan...
Ibland önskar jag att världen var annorlunda...Ibland tror jag att jag bara önskar för önskandets skull...Jag kanske tycker om att längta...
Snart är hösten här...Underbart...Hösten är ingen dödens årstid för mig...Hösten är när allting vaknar och världen blir vacker igen...Sommaren är en död årstid...Men alla tror att den lever...
Hela jag är invaderad av en annan människas armé...Det blir bara värre och värre...Jag kommer att få vada genom vansinne innan det här är över...Men Herregud...En sådan underbar människas armé kan jag bara kapitulera inför...Och låta härja fritt...
0 kommentarer:
Skicka en kommentar