Jag vankar runt som en jävla luffare. Till de som frågar utbrister jag i ett ”Min konst skall förklara mitt livs excentriteter...” Jag tror inte ens på det själv. Men ibland är inbillning bra.
Fan, fan, fan säger folk om allt det här. Jag kan inte låta bli att tro att jag förstört något. Att jag gjort folk besvikna. Men i så fall är folk inte som jag trodde. Man ska inte lita på folk. Eller jo, det ska man. Man ska Alltid lita på folk. Man ska Alltid tro på det goda. Jag tänker fortsätta gå genom det här livet som en jävla naiv dåre.
För är det så att jag ser den här världen, ser på allt däruti på ett annat sätt än de flesta, så må det väl vara hänt. Jag begär inte att bli förstådd. Jag begär egentligen ingenting. Annat än möjligen lite hänsyn. För man kan inte sluta brinna när man en gång börjat. Eller nått sånt...
Ah, skit samma...
Om mig
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Arkiv
-
▼
2005
(48)
-
▼
augusti
(29)
- Idiot
- Dröm
- Mitt Liv i ett Stulet ögonblick
- Odjur
- Höst
- Nattanteckning 20/7 Nådens år 2005
- Order
- Ner
- Nikotin
- En Epistel Betitlad Kött
- Huggtänder
- Skrift
- Natten
- Homo Ludens
- Flagellant
- All Denna Värdelösa Skönhet
- Exorcism
- Cobra Rax
- Söndag
- För Stort
- Sång
- Feber
- Intet
- Syster Morfin
- Om
- Hopp
- Fågel
- Djur
- Vänner
-
▼
augusti
(29)
2 kommentarer:
man blir nästan rädd för dig när man läser här..
Jag blir inte rädd när jag läser dina texter här.. Jag skäms.. Jag skäms för att jag ibland ger upp och tänker att jag kanske trots allt måste bli lite mer cynisk och sluta tro..
Men, när jag ser dig skriva så blir jag stark igen.. Tro.. För att man inte har något val.. På Allting som folk säger.. På Att det goda finns.. Som den naiva dåre jag är.. *ler*
Skicka en kommentar