Jag borde kanske ta tag i din skalle och skrika allt det här rakt in i ditt ansikte...Men därtill är jag en alltför stillsam man...Och rädd att det kanske skulle förstöra allt det andra...
Jag vet inte ens om jag skriver det här till dig...Eller i så fall varför...Eller om du ens läser det här...
Patetiskt...? Javisst...Men jag är full av patetik...Jag inbillar mig att det gör mig till en romantiker...Men romantiker brinner och slocknar sedan...Och tillbringar resten av sina liv fulla och patetiska, förbannandes romantiken för vad den gjort med dem...Om det är mitt öde...? Inte fan vet jag...Jag bryr mig inte särkillt mycket om det heller...Är det så så är det så...Vi är alla födda att vara blå...
Jag vet inte vad du säger till mig...Jag törs inte ta det på annat sätt än bokstavligt...Jag är rädd att misstolka alltihop...Jag vet inte om du förstår det jag säger till dig...Eller om du är en mer driven tolk än jag...Om du tar det på det sätt du vill att det ska vara istället för hur jag menar det...
Jag vet inte om du läser det här...Jag ska försöka sova nu...Inuti den här själen...Där allt, tillochmed lamporna, är genomsyrat av dig...
0 kommentarer:
Skicka en kommentar